Jontas
Bloggarkiv
Twitter/JontasGbg
Länkblogg
- ABolin
- Aide Mémoire
- Angelas dagbok
- Åsiktstorped
- Babilou.se
- Bloggfrossa & Mannen som blev trött
- E-sussi.net
- En man med ett skägg
- Eponine.se
- Eva
- gambrinous with griffonage
- Homer's World
- Jag skapar, alltså är jag
- Jerrys Ord
- Jessica
- Joe. My. God.
- Kalis cyberhem
- KimMilrell.se
- Livet efter
- Poddingens nystart
- Segway och MS
- Skrivet av Ulrika
- Snigel
- Spinnster x 2 and (not so) Spinster
- Stationsvakt
- Tankarnas hotell
- The Moby Files: v7.0
- theWitch
- Tofflan – en tragisk komedi
- Walentines Värld
Spotify
Räknare till Bloggportalen.se
Alltid redo
Årets första semla slank ner. Ingen höjdare, en besvikelse – den var så ordinär och torr.
Jobba har jag visst också hunnit med i dag. Minnesvärt blev det först i kväll när jag fick en ordentlig biverkning av helvetesmedicineringen. Nära midnatt och först nu känner jag mig så normal att jag kan gå och lägga mig.
Den stora frågan är om jag ska orka med en schlagermassaker i morgon. Trots allt är det en tradition. Jag kan ju börja med att värma upp genom att kritisera Madonnas nya singel. Högst ordinär, men jag irriterar mig nog mer på henne som person. Den kvinnliga motsvarigheten till ful gubbe som blottar sig i lekparken. Nej, det är inte meningen att jag ska vara snäll eller erkänna min beundran – här ska slaktas! Jag är nog redo inför schlagern…
Jag har ett problem
Ännu en dag där jag inte kan åtge dagen som varit. Jag har försökt att i minnet återkonstruera dagen, men det är omöjligt. Jag kommer nämligen inte riktigt ihåg vad jag gjorde de timmar som sammanband mina möten. Av någon märklig anledning så går tiden utan att jag noterar vad jag egentligen gör.
Däremot så har jag blivit tipsad om att skriva ner alla måsten som jag ska göra. Jag har vid något tillfälle försökt, senast i somras. Men det blir oöverskådligt och listan växer snabbare än jag hinner beta av den. Och hur ska jag skriva upp allt som ska göras? I block, på ett papper, ett dokument i datorn, i min mobil, eller vad? Är det något väldigt viktigt så brukar jag mejla mig själv på jobbet. I vilket fall som helst tycker jag att detta låter som ett bra tillfälle att införskaffa sig någon ny teknik (iPad?) och där jag kan skriva mina listor. Nej, kanske inte. Postit-lappar förgyller också mitt skrivbord.
Alltså, jag vet inte! På något strukurerat sätt borde jag anteckna vad jag ska göra, för att sedan också bocka av. Men det är inte så enkelt. Trots allt försöker jag lägga alla måsten på minnet istället. Och kanske det slår ut min minneskapacitet och att det är anledningen till att jag inte minns dagen. Eller också är det ett symtom på att jag håller på att gå in i väggen och bli utbränd.
Jag satte mig nu vid datorn för att påbörja en sådan där lista. Tyvärr glömde jag på vägen vad det var jag skulle skriva ner.
Med eller utan
Med tanke på hur jag avslutade förra inlägget:
Rubrik i GP: Drogpåverkad sköterska avskedad.
[...] har avskedats med omedelbar verkan sedan det uppdagats att han varit påverkad av cannabis under arbete med patienter.
Ojdå! Tur att jag inte är sköterska eller arbetar med patienter. Eller, ännu bättre – jag är aldrig påverkad av cannabis. Än. För jag kommer att få cannabis i en eller annan form, förr eller senare, även om det är medicinsk cannabis. Men jag har andra anledningar till att vara orolig.
Under måndagen och tisdagen tog jag narkotikaklassificerat läkemedel som egentligen mer är ett dopningspreparat (modafinil/Modiodal) som används primärt mot narkolepsi. Jag har det ordinerat för att uthärda och motarbeta fatigue (extrem trötthet) som är ett välkänt ms-problem. Men det får absolut folk att undra vad det egentligen är med mig!
När jag nu arbetade måndag och tisdag, och tagit min medicinering, så tror man att jag är påverkad. Nej, jag är inte påverkad. Jag uppnår istället det som är mitt normaltillstånd om jag inte haft ms. Jag är väldigt yvig, skämtsam, skrattar, aktiv och energisk, springer (sic!) och det utan kryckan. Jag är ett yrväder, väldigt social, pratglad, pratar omkull folk och man blir inte av med mig. Och så pratar jag i 120 och gör tvära kast i diskussioner så ingen hänger med. Jag är organiserat kaos, kan man väl säga. Och jag uppfattas som hög som ett hus. Anledning:
Oftast tar jag inte min medicinering eftersom det gör att jag överanstränger mig, känner inte mina begränsningar som ms givit mig. Jag kraschar helt enkelt. Batterierna tvärdör. Efter att jag varit vaken ett par dygn. För det är bieffekten av att stå på medicineringen.
Så hurdan är jag utan medicinering? Bilden av mig grundas på att jag inte står på medicineringen. Skillnaden är markant. Jag upplevs som:
- Tyst.
- Stillsam (rör mig inte, går med svårighet, använder krycka).
- Asocial.
- Butter.
- Höjer aldrig blicken, ser inte folk i ögonen, hälsar inte.
- Kan inte fullfölja ett samtal då jag tappar tråden och inte kan tänka.
- Glömsk, förvirrad och disträ.
Ms gör väldigt mycket. Medicinering gör också väldigt mycket. Frågan är vilket som är att föredra? Samtidigt som punkterna (ovan) är kända klagomål på mig, så tror jag att man blir skrämd när jag genom medicinering är ”normal”. Själv kan jag inte styra något av det, det är antingen eller. Mellanlägen finns inte.
Just detta känns lite osäkert, att man inte vet vilka idéer som kan dyka upp där man vill bli av med mig baserat på… ja, på vad som helst av ovan egentligen. Att jag medicinerar mot trötthet med ett läkemedel som är narkotikaklassificerat kan ställa till med problem även om jag har det ordinerat och utskrivet av läkare. Till exempel är jag inte välkommen på gym p.g.a. medicineringen som är ett dopningspreparat. Vilket också är märkligt och en annan historia.
Frågan är då vad som händer om jag får cannabis? Kanske jag inte kan jämföra mig med artikelns cannabispåverkade sköterska, men ibland är principer just principer. Och jag vet inte vilka rättigheter eller skydd jag har i arbetslivet när sjukdom kräver att man ska ta läkemedel som kan väcka anstöt. Särskilt som jag också blir personlighetsförändrad av medicinering, även om det är utan medicinering som man får se ”den jag inte är”.
Nåja. Jag är inte där än, där min medicinering ifrågasatts (bara mitt beteende).
2012-02-01
Vilodagen är veckans mest slitsamma dag. Det är då jag ska springa ut och in, fixa ärenden, gå till psykolog (fysisk smärthantering), få hjälp i mitt hem (hemtjänsten) och så vidare. Snart är jag nog klar med psykologen (tio sessioner tillåts) och kanske min styrka också återkommer lagom tills snö och is är borta så jag själv kan gå till mataffären. Först då kanske min vilodag blir till det som den är tänkt till – återhämtning.
Det som är så typiskt är att jag i dag inte tog min uppiggande knarktablett. Visst, smärtan försvann igen, men istället är jag så trött (förutom slitsam vilodag) att jag inte kan fokusera blicken. Dubbelseende, dimsyn, yrsel. Också detta är slitsamt att kastas mellan. Antingen får jag välja smärtfrihet och extrem utmattning, eller svår smärta och energisk, pigg och vaken.
Eftersom min medicinering slår ut vartannat, så ska jag nu skriva en egenremiss till smärtkliniken (får ingen doktor till att göra det). Jag har läst på fakta och sett att jag i vilket fall som helst har fel smärtlindring. Och jag kan formulera en remiss bäst själv (bättre än läkare åtminstone, för jag känner engagemang för mig själv). Bäst är att vårdgarantin gäller, så jag måste träffa en smärtläkare inom tre månader. Och tre månader är ingen tid när man haft smärta i sju månader.
Cannabis, here I come!
Psykomentalt
Nu har jag jobbat heldag både måndag och tisdag. Ändå har jag inte kommit dithän att jag hunnit göra något. Det har varit möten, telefon och mejl. Sånt jag försöker beta av innan jag påbörjar det jag i fantasin satt mig för att göra. Men inflödet slutar aldrig och det är frustrerande. Särskilt med tanke på att jag inte är åter på min arbetsplats förrän under ett par timmar på torsdag eftermiddag. Och jag gör en korrigering beträffande det jag skrev i går, eller när det var. Januari, 16 arbetsdagar, 19 möten. Vet inte, men jag tycker att jag känner något som kanske kan vara stress. Eller om det är psykomentalt (eller vad det nu heter, det blir säkert rätt hur jag än uttrycker mig).
Fick i dag höra av en läkare att jag gjort mig oumbärlig. Det skrämmer mig. Även om det är sagt i välmening och som något positivt, så blir jag lite rädd. Jag gillar ju inte själv att vara beroende av någon annan, därför är det otäckt om andra är beroende av mig. Och det lägger väldigt mycket ansvar på mig. Indirekt (eller direkt) så betyder det att jag måste ställa upp när man kallar på oumbärliga mig. Kan man inte få för mycket ansvar och arbetuppgifter? Och samtidigt är jag lite stolt över att man uppmärksammar det arbete jag gör. Dubbelt. Jo, absolut. Psykomentalt heter det. Eller om jag menar schizofreni. Vet inte riktigt hur vi ställer oss till det.
Minns knappt den tid som flytt
Till sommaren firar jag 20 år inom mitt yrke. Jag har gått och tänkt på den saken i ett par veckor. Mest för att det är märkligt att tänka sig att jag varit 20 år inom samma yrke. Tiden har gått väldig fort, jag har nästan inte hängt med. Det som däremot har hängt med i tiden, är utvecklingen. Både teknik och arbetsuppgifter har förändrats, men också sjukvårdsmiljön har förändrats. Egentligen skulle jag vilja säga att även arbetsbelastningen ökat under denna tid, men då glömmer man nog lite hur det egentligen var i början av 90-talet. Ekonomin har alltid varit begränsad inom vården (okej, ansträngd).
Jag tror att jag återkommer i detta. Mitt perspektiv på alla förändringar som varit de senaste 20 åren.
Men det känns fortfarande konstigt. 20 år. Och jag som gav mig själv ett år i yrket, då jag hade andra planer.
Gurl powör!
Webbhotellet har avslutat mitt ärende, så jag förmodar att allting ska fungera optimalt. Jag tvekar lite till att byta ut WP mot b2evo eftersom jag uppdaterat (WordPerfect höll jag på att säga – hur gammal är jag egentligen?) WordPress och det brukar hålla spamkommentarer… typ… borta. Trodde jag som genast fick en spamtrackback i dag. Nåja. Om ni undrar var alla gamla kommentarer tagit vägen, så inaktiveras kommentarerna efter tio dagar vilket också gör att man inte kan se tidigare kommentarer. På ett sätt är det kanske tacknämligt för vissa som kanske inte kan stå för sina kommentarer i en avlägsen framtid (d.v.s. efter elva dagar).
Så vad händer i övrigt i mitt liv? Förutom att jag varit ett nervvrak av sql- och php-uppdateringar.
Ska vi prata sjukdom? Nej, det är inte bra. Jag har fortfarande ont. Särskilt i dag. Kanske på grund av att jag tagit dubbeldos knarktablett för att inte somna, och det slår ut effekten av helvetesmedicinen som ska hålla mig smärtfri. Och eftersom min epilepsimedicinering (helvetesmedicineringen that is) då inte har effekt, så är det som om jag avbrutit medicineringen. Den som måste trappas ner försiktigt. Alltså upplever jag en annan bieffekt också, nämligen den att jag blir ”konstig i huvudet” samt får andnöd. Ba’ så kul! Not! (För att vara antihipp). Nej, jag vet inte vad jag ska säga om detta att jag inte blir bättre (även om jag säger till alla att det långsamt blir bättre, bara det att jag inte kommit dithän att det långsamt blir bättre).
Favorittemat jobbet måste jag också få avhandla. Januari har inneburit 16 arbetsdagar och 16 möten. Och det kommer att bli värre. Kanske inte heller det förbättrar mitt hälsotillstånd. (Mer ett konstaterande, varför meningen inte avslutades med ett frågetecken). Annars finns det inte så mycket att säga, mer än att jag saknar en jobbmobil. Samtidigt kanske det är tur att jag inte är nåbar med tanke på hur jäktad och stressad jag är.
Fritiden är den gamla vanliga. Sömn varvat med dvd-tittande. För lite av det förstnämnda, för mycket av det sistnämnda. Samtidigt är båda delarna bra ur synvinkeln ”rensa hjärnan”. Och det behöver jag. Vad jag tittar på för dvd nu? Jag ser om Alias för fjärde gången på dvd. Alla fem säsongerna. I kronologisk ordning. Varför? Jag gillar den serien. Frågan är om det inte är bästa serien jag någonsin följt. Kanske det har något med konspirationsteorierna att göra, samt mystiken och det starka kvinnoporträttet. Läs min rubrik…
Going on, going strong?
Allt verkar att fungera. Så varför säger webbhotellet att jag ska göra en massa inställningar? För vad? Och när får jag klartecken om att allting är okej? Alltså, jag vågar ju inget skriva då jag inte vet vad som inte händer. Typ.
Timmarna
Testar funktionalitet. Uppdaterng av webbhotellet gällande domän och databas utförd.