http://reservjontas.wordpress.com/

Dagens märkligaste händelse inträffade i går, inte i dag. Det är bara det att jag glömde berätta i går eftersom jag var så upprörd (det jag skrev i går).

I går skulle jag värma en minipizza i ugnen. Som vanligt satte jag ugnen på 200 grader. Som vanligt lade jag bakplåtspapper på plåten. Pizzan på plåten, in i ugnen. I 15 minuter, precis som vanligt. Alltså: Bakplåtspapper, 200 grader, 15 minuter. Är det något märkligt, så säg? Bakplåtspappret brann upp i ugnen. Runt pizzan låg en krans av sotflagor. Pizzan i sig var perfekt tillagad (som vanligt). Men aldrig tidigare att jag varit med om att bakplåtspappret brunnit upp!

I måndags hade jag migrän. Rejält. Så pass att jag fortfarande har huvudvärk och känningar.

Ack, vad jag är trött på allt. Kampen fortsätter.

På tal om det – flärdtjänsten. Sedan i förra veckan har det skett en förändring när man ringer och bokar bil. Personalen har bytts ut. Tidigare gick de att prata med, men det har förändrats. De pratar fort, är snäsiga, lyssnar inte, missuppfattar. De frågar heller inte längre efter vilken tid (datum och klockslag) som man vill bli hämtad. De bokar direkt och säger ”då är bilen där om fem minuter”, trots att man bokar för en resa om två veckor. Tror jag ska ringa till kundservice och påtala bokningsenhetens inkompetens. Undrar vad som hände med de som jobbade där fram till för två veckor sedan?

Om sanningen ska fram om varför jag tog en semesterdag i dag? Jag är så jä*la less på jobbet. Trots att jag nästan dagligen får glada tillrop, typ om vilken skillnad jag gör, hur jag uppnår verksamhetens mål samt drar hem ekonomiska fördelar, så tappar jag allt vad motivation heter. Sånt som sägs visas inte i praktik.

1. Jag arbetade en dag för mycket förra året. På grund av ett schemabyte så försvann registreringen om att jag arbetat och jag får inte ett öre för detta.
2. Jag arbetade midsommardagen, men får inte ett öre i ersättning.
3. Jag arbetade julafton, men får inte ett öre i ersättning.
4. Jag arbetade juldagen, men får inte ett öre i ersättning.
5. Jag arbetade nyårsafton, men får inte ett öre i ersättning.
6. Jag arbetade nyårsdagen, men får inte ett öre i ersättning.
7. För två år sedan blev jag återbetalningsskyldig 5000 kr eftersom arbetsgivaren råkat dra för lite i karens på min lön.
8. Förra året trodde jag att jag hade mer i lön än vad jag egentligen hade, så nu är jag återbetalningsskyldig drygt 3000 kr.
9. Mina kollegor med samma uppdrag som jag, fick en löneökning som är fyra gånger så hög som den jag fick.
10. Facket. Gör. Inte. Ett. Jä*la. Skit. Jag har pratat med dem om ovan. Både med huvudkontoret och med lokalavdelningen. De tycker att det ligger på mitt ansvar att (återigen) prata med arbetsgivaren och förklara att ovan är fel.

Så jag undviker jobbet. Jag är skadeskjuten och lär aldrig återfå motivationen eller arbetsglädjen.

Inspirationen flöder! Så till den milda grad att jag tog mig själv på orden (gårdagens inlägg) om semester, att jag i morgon har… Semester!

Varför? Varför slösar jag bort en semesterdag? Jo, för i dag är jag riktigt låg (ÖoB-låg) då jag vaknade med migrän som slutligen fick mig att flexa ut från jobbet några timmar för tidigt. Och jag har inget ur-urakut som måste göras på jobbet (förrän på torsdag). Så, just nu känns det som om jag inte kan få för mycket ledighet. Som ni förstår så är det migränen som talar och som tagit beslut åt mig, grundat på ovan.

Förresten. Jag skriver aldrig om politik. Det ska jag genast råda bot på:

• Jag kandiderar till partiordförandeposten för Socialdemokraterna. Nej, jag delar inte deras (ursprungliga?) värderingar, men då de saknar värderingar (de är överallt på kartan utom i politiken) helt så är jag väl ett bättre alternativ än inget?
• Så SDU betyder Sverigedemokratisk ungdom? Och jag som trodde att det betydde Small Dicks United.

Hoppas nu inte jag blir avskedad från TV4. Öh, vänta – jag är inte anställd av TV4.

Det börjar kännas som om semester inte skulle sitta helt fel. Rivstarten på jobbet efter jul- och nyårshelgen tar på krafterna. Och detta att jag sedan ett år en dag per vecka jobbar i annan kommun som jag ska pendla till.

Sakta men säkert så håller jag på att återhämta mig från sommarens skov. Fortfarande är jag väldigt, väldigt påverkad av helvetesmedicinen och det är svårt att återfå konditionen, men annars tycker jag att det börjar kännas rätt okej igen.

Men jag borde inte jobba så mycket eller ha så mycket åtaganden. Därav drömmen om semester. Men kan jag verkligen redan nu, så här tidigt på året, slösa bort en av mina sju semesterveckor?

Äsch, strunt samma. Jag har inte tid att ta semester förrän efter midsommar.

Om ett år kan jag köpa ny mobiltelefon. Då går abonnemanget ut för mobil nr 1. Jo, jag har ju även en mobil nr 2, utan abonnemang. Och så har jag alla tidigare mobiltelefoner liggande, fullt funktionsdugliga, men tagna ur bruk.

Det är ovan som hindrar mig från att köpa ny mobiltelefon. För jag behöver ingen. Jag bara vill ha. Det är otroligt frestande att ett par gånger i veckan vara nära att beställa en ny. Men det är så otroligt onödiga pengar med tanke på att jag bara har mobilen till att 1) ringa flärdtjänsten, och 2) kolla jobbmejlen. Och mobil nr 2 har jag dessutom avstängd (med vidarekoppling av samtal till mobil nr 1).

Däremot så skulle jag behöva en arbetsmobil då det klagas över att man aldrig får tag på mig trots att jag har bärbar dect-telefon på jobbet. Problemet är att jag rör mig utanför täckningsområdet för bärbar telefon. Men jag får ingen arbetsmobil (bara mina kollegor).

Därför har jag funderat lite på att lämna ut något av mina privata mobilnummer för att vara nåbar när jag är i tjänst, men det känns fel.

Istället för att köpa ny (privat) mobiltelefon i dag, så har jag gjort att mobilerna nu har skyddat nummer. Okej, det ändrar inte kataloguppgifterna (finns fortfarande på eniro.se och hitta.se), men jag bara kände för att göra det (som substitut för att inte köpa ny mobil). Det innebär att mitt nummer inte är synligt längre när jag ringer någon (skyddat nummer kommer upp i nummerpresentationen).

Ack, jag avskyr mobiltelefoner. Men de är roliga leksaker (så länge jag slipper prata i dem).

Det som gör mig lite lätt deprimerad, är strulet med bloggverktyget. WordPress behöver uppdateras men måste ske av webbhotellet. De gör det gärna under förutsättning att jag följer en lång åtgärdslista, vilket jag inte har tålamod med. Jag hade själv kunnat uppdatera scripten om inte webbhotellet varit så… begränsande. Och det är verkligen dags för en uppdatering, för jag drunknar i spam-kommentarer.

Det var bättre med b2evolution. Där kunde jag göra så mycket mer utan att dra in webbhotellet i det hela.

Frågan är om jag orkar göra något i helgen för att åtgärda problemen. Mitt självklara alternativ är att radera bloggen, flytta tillbaka gamla b2evo-bloggen och förlora inlägg ett år bakåt i tiden. Förutom att jag konverterar alla mina bloggar till pdf. Så jag har sparat allt jag skrivit, även om jag sedan inte kan baka ihop allt till ett komplett bloggarkiv i ett bloggscript.

För frågan jag måste ställa mig – vad är viktigast? Att behålla bloggen intakt, eller slippa ifrån spam-kommentarerna?

Firar (?) 13 år med ms. Kopierar förra årets inlägg med viss modifikation.:

I dag är det 12 år sedan jag fick mitt första ms-skov i form av synnervsinflammation. Skadan är bestående på vänster öga med synbortfall, men man vänjer sig. Efter så här många år, och efter så många skov, får jag väl ändå säga att jag är tacksam över att jag haft så lindrig ms. Medicinerar inte mot några symtom, utan enbart med bromsmedicinen i form av dagliga sprutor. Hämndtjänst, flärdtjänst och delpension gör att jag inte upplever något handikapp. Visst, alla stödåtgärder begränsar mig (främst mentalt), men jag lever ett fullt normalt liv. Jag har en sjukdom som jag inte är sjuk i. Åtminstone så länge jag slipper skov. Det har gått 1½ år sedan jag hade ett skov sist. Gott så.

Men ovan har jag faktiskt inte ägnat en tanke i dag. Jag har haft annat för mig. Som att arbeta. I annan stad. Skulle slutat vid lunch men stannade kvar då vi skulle fortsätta ett möte. Men det blev inte av. Jag kände inte för att åka tillbaka till min arbetsplats. Fick låna en annans arbetsplats. Satt kvar tills jag skulle till tandhygienisten. Blev polerad i munnen och tandsten vibrerades bort med ultraljud (sonic??). Fick beröm för mitt goda tandstatus och är välkommen tillbaka i oktober när tandvårdsförsäkringen ska omförhandlas. Jag tror inte att jag haft hål den senaste treårsperioden, men försäkringen har betalat sig ändå eftersom man under samma period gjort en eller två rotfyllningar. Så jag är nöjd.

Jag har betalat omkring 4 000 kr under tre år. Hur mycket hade det gått på om jag fått betala mina rotfyllningar, undersökningar, röntgen och tandhygienist? Do the math!

Nåja. Efter spaupplevelsen i tandläkarstolen gick jag in på konsum. Jag kan fortfarande inte gå till Ica hemmavid, men konsum vägg i vägg med tandläkaren, gick utmärkt. Jag saknar att kunna shoppa, så det var riktigt kul. Jag bestämde mig för att fira genom att köpa sådant som tandhygienisten och tandläkaren inte vill att man stoppar i sin mun. Vilken tur då att jag vet att sköta om mina tänder!

Vad är hemligheten? Tandborstning, fluor, tandtråd och… jag vet inte vad det heter, gummiförsedda stickor som ser ut som flaskborstar. Två gånger per dag! (Påstår jag annat så är det avtalsbrott med tanke på försäkringen som tecknats).

Förresten – jag var hos psykologen i går igen. Jag är väldigt förvånad, men jag tror faktiskt det delvis hjälper mot fysisk smärta. Fast vi har börjat prata om annat. Som de problem jag fått på jobbet med mobbning, avundsjuka, gliringar, påhopp och så vidare. Lösningen (inte enligt mig åtminstone) är sjukskrivning som protest. Men nog behöver jag göra något åt det hela, för jag känner ingen arbetsglädje längre och det är det enda som fått mig ur sängen varje dag med tanke på… Äsch, läs första stycket igen! Det överstrukna är sådant som inte gäller längre.

Plötsligt låg den bara där. Bollen. Kisses leksaksboll som varit försvunnen. Ett år efter att hon sparkat in den under soffan, så kom den i dag fram.

Jag saknar min kisse.

Sovit för lite under natten (fyra timmar), tagit knarktablett under förmiddagen, fick migrän efter lunch, druckit för mycket kaffe (fyra muggar plus en stor latte) och ska snart ta helvetesmedicinen. Egentligen har jag redan kraschat, så jag vet inte vad helvetesmedicinen kommer att bidra med. Dubbelkrasch? Känslan är redan nu… Nej, den går inte att beskriva. Ångest i kvadrat? Speedad, hjärtklappning och skakig. Kryper i kroppen, vill krypa ur skinnet. Skulle behöva sova men är för speedad samtidigt som jag är paralyserad.

Att jag aldrig lär mig. Balans mellan vila och vila, och kanske variera det med vila. Dagens positiva händelse var sms-påminnelsen om att jag ska till tandläkaren på torsdag. Som jag tidigare sagt så är där inget som gör mig så lugn och harmonisk som att få luta sig tillbaka i en tandläkarstol samtidigt som någon rycker och drar i munnen på mig. Jag skulle nog behövt tandläkarstolsbesöket i dag. För som det är nu har jag inte fått någon mjuklandning. Jag har kraschat och jag hatar känslan.