Måndag

Ibland är det fördel att gå i sjukhuskläder när man går in på apoteket. Därför gick man med på att byta ut mitt läkemedel till ett som är högkostnadsberättigat. Egentligen gick de inte när det gäller det här läkemedlet då Läkemedelsverket hade spärrat funktionen. Dessutom så stod inte tillräckligt med instruktioner på receptet, men det kunde jag svara på. Så jag fick mina tabletter och jag behövde inte betala 2000 kr, utan fick det ”gratis” (jag är sedan tidigare uppe i högkostnadsskyddet). Men apoteket skrev till läkaren att omedelbums ändra på receptet då jag bara fick ta ut den här gången på nåder.

Det är så många år sedan jag tog min knarktablett. Därför var det som första gången i dag. Jag blev manisk (speedad) men kraschade mentalt redan efter lunch. Kan inte tänka, jag fungerar inte i kväll. Tyvärr vet jag inte om jag kan sova i natt. Bara för att jag mentalt kraschat innebär det inte att jag kan sova per automatik. Men för att jag ska fungera i morgon så måste jag åter då ta en tablett. När jag får en fridag kan jag strunta i medicineringen och då sover jag dygnet runt.

På jobbet hann jag allt det jag skulle i dag. Det betyder att jag har kontroll över läget för stunden.

I dag har jag inte hört något negativt om mitt skägg. Istället har jag fått två komplimanger i dag. Jag sprang på min sjukgymnast jag inte sett sedan i december, som tyckte att jag hade fått ett magnifikt skägg  Sedan sprang jag på en överläkare som var så fräck att hon smekte mitt skägg utan att först fråga. Det är som sagt bara på Facebook jag blir… Inte kränkt. Inte mobbad. Inte hånad. Snarare utskälld och idiotförklarad. Nå. Men det finns en anledning till att jag har 1266 följare på Instagram och är uttagen till en internationell skäggorganisation. Mitt skägg är en tillgång att räkna med.

Jakt och jagad

2016-09-24-11-11-12

Frågan jag ständigt ställer mig, är om jag är deprimerad. Nej, det är jag inte. Anledningen till att jag ständigt frågar mig själv detta, beror på att jag måste. Svaret är att jag bara är extremt trött (ms-fatigue) och då blir nedstämd eller låg eller hur man nu ska beskriva det. Fyra lediga dagar är väl vad jag behöver, men det är inte återhämtning. Det är bara pausknapp.

Jag har inte haft tid eller ork att hämta ut mina knarktabletter, de som är mot fatigue. De är i sig inget bra då jag blir speedad där jag borde vila. Balansgången vila och ork är den svåraste som finns. Men måndag morgon är jag den som går till apoteket. Hur nu det ska gå till? Okej, jag har apotek på jobbet, men måndag morgon har jag två inbokade möten. Jag kan inte vänta till längre upp på dagen, för jag behöver före kl. 09 ta min medicin. Om jag nu får ut den. Läkaren har på receptet valt ”utan förmån” vilket innebär 2000 kr. Jag hoppas det är möjligt att byta ut mot substansnamn och till förmån.

Det som stressar mig, förutom arbete, är märkligheterna på nätet. Jag får fortsatt negativa reaktioner på mitt skägg i form av arga smileys på Facebook. Men det som ger mig ångest är meddelanden från X antal människor i världen som påstår sig vara ihop med mig. Hade jag kunnat så hade jag tagit det som en komplimang eller skrattat bort det. Men när man får skärmdumpar av sig själv i olika sammanhang, så blir man orolig. Vad vill de? Hur långt är de villiga att gå? Vad kan de ta till sig om jag ignorerar dem? De verkar vara lite sköra. Kanske de har dåliga erfarenheter och funnit något i mig som kan tolkas som vänlighet. Men jag gillar det inte.

Tidig söndag. Det måste betyda att jag ska gå till Ica. Det är minst stressigt och rörigt då. De enda man behöver trängas med är de som ska köpa frukost (öl, öl och öl). Själv är jag mest ute efter Bregott.

Nedbruten och upphöjd

Jobbig vecka. I dag är det onsdag och min femte arbetsdag på rad. Nej, jag får inte jobba mer än max 2-3 dagar innan jag måste ha fridag. Den här gången var det mitt eget fel. När jag tittar i kalendern så ser jag måndag till söndag. Och glömmer titta på föregående vecka. Jag har arbetat helgen som var, men såg bara att jag kunde jobba måndag till onsdag. Helgen var slitsam där jag utöver ordinarie arbete (som jag bara hinner helger, aldrig på vardagar) så fick jag lära upp ny arbetskamrat. Från grunden. I allt. Utan förkunskaper. Sedan var jag tvungen att arbeta måndag till onsdag då jag hade möten inbokade varje dag. Och i måndags fick jag migrän (av trötthet). Min enda ljusglimt har jag nu kommit fram till – ledig torsdag, fredag, lördag och söndag.

Jag har ganska mycket problem med Facebook. Vänner, eller åtminstone bekanta, som verkligen avskyr mitt skägg och inte håller tyst om det. När vänner som har synpukter och tar det privat med mig är en sak, men när bekanta smäller upp sitt missnöje i flödet, så blir jag lite beklämd. Jag har det skägg jag har. Det är jag som lever med det. Ingen annan behöver ha synpunkter på det. Och detta är något återkommande, förutom att man hånar mig och rycker i skägget på jobbet. Därför beklagade jag mig lite i det skäggforum jag ingår i. Med följden att alla blev mina vänner på Facebook och nu skrivit översvallande positivt om mitt skägg samt lagt upp selfies på sig själva som svar i mitt flöde. Det är lojalitet! Mot både mig och skägg. Ett broderskap med kärlek. Jag blir faktiskt lite rörd över uppslutningen.

2016-09-20-18-52-40

Kort dag

2016-09-13-20-17-07

Tjohoo! Äntligen! Jag har vunnit på Lotto! 23 kronor! Räcker till en liten latte på Pressbyrån. Om jag nu satsar ännu mer pengar så kanske jag vinner 30 kronor så jag har råd med en stor latte? Drömma får man väl?

Nu fick jag ett mejl också om att min specialtryckta t-shirt från USA är på väg, den har skickats iväg men det kan ta tre dagar innan den går att spåra. Öh? Skickar de den med cykelbud som får simma över Atlanten? Hoppas den är värd pengarna och tiden. Jag vill gärna få den före onsdag. Annars får jag ta iväg på utbildningsdag utan fräck t-shirt, utan istället ta på mig finvästen i siden. När jag nu ska umgås med arbetskamraterna utan arbetskläder, så måste jag representera mitt skägg och klä mig därefter. Unicorn-t-shirt eller kostym. Vi får se hur det blir.

Just nu befinner jag mig i en märklig ålder. Jämnåriga har antingen barn i 30-årsåldern eller nyfödda (eller allt däremellan). Eller har barnbarn. Det är förvirrande! Särskilt om barnbarnet är i 15-årsåldern, för jag känner mig jämnårig till en del då jag själv inte har några barn. Jag kan fortfarande identifiera mig med olika åldrar utan att lägga in värdringen av att erfarenhetsmässigt vara förälder. Jag har inte det filtret. Och jag är väldigt medveten om att de i 20-årsåldern tycker att jag är skitgammal. Jag märker det på mina studenter jag handleder. Men jag ser också gränsdragning hos de som är i 30-årsåldern, de har inte samma allmänbildning. Det har jag själv fortfarande inte heller när det kommer till äldre generationer som hade mer litterärkulturell och kristendomsbildning från skoltiden. Samtidigt som jag känner mig gränslös åldersmässigt, så känner jag mig också tyngd av ålderdom.

Lediga dagar på G. Jobbat halvdag hemifrån i dag, och går nu inte på förrän på lördag.

Planer/ändrade planer

Fem timmar. Jag trodde jag skulle hinna roa mig själv efter jobbet, typ titta på tv. Nej, jag har messat parallellt på svenska och engelska med X antal människor runt hela världen. Det hjälper inte precis att jag får drygt 2000 meddelanden per dygn att beta av och besvara.

Men det där med tatuering rycker närmare. Jag har i dag avtalat med en… bekant/kollega, att hon följer med mig till sin egen tatuerare. Förmodligen har jag nu skissat klart på hur jag vill ha en tatuering. Den ska vara i färg. På höger överarm. Jag har definierat den som en manlig version av Afrodite och det ska vara en hyllning till skägg. Tanken är en naken karl som dyker upp ur havet med svärd i högsta hugg. Inspirationen har jag fått från Aleister Crowleys Thoth Tarot som målats av Frieda Harris för 100 år sedan. Jag har gjort en mood board. Sedan får tatuerare skissa upp ett förslag baserat på det. Och det lär gå på 10 000 kronor. Men det tar tid att göra, man får gå många gånger. Och man betalar kontakt varje gång så det blir en typ av avbetalning och man går bara när man skrapat ihop pengarna. Det svåra blir att överleva moderns vrede.

001

002

003

Halvt dygn senare

Efter tretton möten på jobbet i dag, så tappade jag räkningen. Hur definierar jag möten? Så fort någon slår sig ner hos mig utan att bokat tid även om de borde, samt då jag varit på avtalade möten. Allt är arbetsmöten. Jag har ingen patientkontakt och det är bara arbetskamrater jag träffar. Jag räknar inte spontana frågor eller socialt skvaller som möten. Eftersom jag inte bara har en roll, så är det inte konstigt att jag känner mig slutkörd och väldigt förvirrad efter alla dessa möten. Antingen har jag skrivit ner någon komihåglapp på jobbet kring beslut som tagits (som jag ska genomföra), eller så är det något jag kommer på under nattens sömnlösa timmar (som kommer sig av att jag försöker summera dagen).

När kommer den där t-shirten jag specialbeställt från USA? Jag behöver den om en vecka när jag ska på utbildningsdag. Motivet en enhörning med testen ”Yes, I’m an unicorn”. Jag gillar både björnar och enhörningar.

Rasande fart

2016-09-11-13-20-22

 

Det var ganska väntat att man avföljde mig på Instagram efter att jag publicerade bilder av mig själv i bara kalsongerna. Öh. Jag har stått med bar överkropp tidigare och det tycker jag är mer på gränsen till oanständighet (när man är fet, har bröst och enorma bröstvårtor). Kalsonger och t-shirt är ganska oskyldigt. Särskilt som kalsongerna inte avslöjar något i form av kukbula (vilket jag också tidigare haft betydligt mer avslöjande bilder av). Eftersom det nu var en arbetskollega som avföljde mig, så ska det bli intressant att höra i morgon om hur h*n tänkte.

LL

2016-09-09-14-37-31-2

Ögonflimmer (ögonmigrän) tre gånger på 12 timmar. Jag envisades med att under min lediga fredag inte ta någon tupplur trots att behovet fanns. I vanliga fall brukar jag inte kunna motstå, för jag måste sova akut när jag blir trött. (Tack, ms!) För att motstå tröttheten bad jag om hjälp av min pensionerade rektor i USA, att chatta, vilket han gjorde hela dagen tills det var natt hos mig och han skulle ut på fredagsmys med sin make. Men det straffade sig i form av migrän. Tror jag. För jag kan inte skylla på det där med vin, ost och choklad.

Och här kan jag radera allt vad gäller migrän och ms! Migrän i mitt fall beror förmodligen på förändringar i hjärnan på grund av ms. Åtminstone har man kommit fram till något i den stilen för ms-patienter, eftersom de är överrepresenterade vad gäller migrän och huvudvärk. Dock kan jag inte vara säker ändå, i mitt fall. För yrkesgrupp är kontorsarbetare överrepresenterade vad gäller migrän. Och jag vet att ljus ger mig migrän, vilket också har klassisk orsak till migrän (liksom vin, ost och choklad som jag på intet sätt överkonsumerar).

I dag är det lördag och jag ska försöka ta det lugnt. Vilket betyder att jag inte ska yrkesutöva. I morgon måste jag tyvärr jobba lite ideellt eftersom jag ska föreläsa kl. 10 på måndag. Även om hela presentationsmaterialet är klart, så behöver jag memorera det. Och kanske skriva om. Jag är expert på att skriva om mina presentationsmaterial i sista sekund. Varför? Jo, det är som jag effektiviserar det och försöker göra det mer lättförståeligt för åhörarna. När jag gör ursprungsmaterialet så är jag insnöad på det ur min synvinkel, lever väldigt länge med att göra presentationen. Sedan låter jag det ligga färdigt i några dagar innan presentation innan jag ska memorera det. Och då inser jag att som åhörare är det obegripligt då jag har andra preferenser till materialet. Alltså förenklar och förkortar jag det. Samt att jag måste läsa in mig på sådant som kan bli följdfrågor.

Något vi (jag) insett på jobbet, är att jag kommer längre och längre ifrån kunskapen om hur det praktiska arbetet ska utföras (det som andra gör, sånt som jag gjort förr men inte längre). Däremot har jag en helhetsbild av hur och varför allt ska göras, men inte de praktiska detaljerna. Jag är väldigt nöjd med att inte kunna detaljerna, för det innebär att jag inte kan utbilda och lära upp nyanställda som hamnar på vakanta tjänster. Så då slipper jag den tidspressen med att trycka in ännu mer arbete på jobbet. Det jag däremot kan är organisationen. Jag får ödmjukt säga att jag trots allt vet allt om organisationens struktur, vilka personalkategorier vi har, vad de ansvarar för, och vilka patientgrupper och behandlingar vi har. Den helhetsbilden saknas generellt (mjukt uttryck) sett hos samtliga (hårt uttryck) medarbetare oavsett tillhörighet. Så där kommer jag ändå in på ett hörn. Nyanställda förstår sina roller snabbare om de förstår den miljö de hamnat i – alltså brukar jag ha snabbgenomgångar kring detta. Det är också svårt att i början lära sig komma ihåg allt då intrycken är många. Därför har jag skapat skriftligt material som delas ut till alla, som en informationskälla att gå tillbaka till vid behov. För min del förenklar det att vara en del av den allmänna introduktionen, så jag inte behöver vara med i allt som händer efter introduktionen. Jag är en del av basinformationen och har helhetsbilden.

För några dagar sedan pratade vi om vilka triggerpunkter vi har – sånt som andra säger men som kan göra oss vansinniga. Själv har jag två triggerpunkter.

1. Ska du inte ta och raka dig snart?

Nej! Inte för att någon påtalar det. Ingen har med det att göra. Borde inte du ta och sminka dig? Dra en kam genom håret? Köpa lite snyggare kläder? Och en bättre personlighet? Mitt skägg är min privata angelägenhet. Du kan tycka illa om det, eller gilla det, men du har ingen rätt att kommentera mitt utseende. Kanske skägget ser risigt ut eftersom skägg inte är av samma hårkvalitet som uppe på huvudet. Det är mer afro; krulligt och platta strån (åtminstone hos mig). Men jag vårdar det. Schampo, balsam, oljning och sheasmör. Jag duschar också dagligen och har alltid rena och hela kläder på mig. Så – kommentera inte mitt utseende! Jag blir vansinnig!

2.  Utför arbetet ”good enough”

Så i helvete heller! Jag vägrar vara så slarvig att jag bara gör något ”good enough”. En arbetsuppgift ska slutföras. Under dess gång kanske man förenklar saker, men vissa saker bara måste utföras och slutföras. Börjar man tumma på yrkesstoltheten och kvaliteten, så är det meningslöst att alls jobba kvar. Det betyder att man får uppskattning för att vara en medelmåtta som kan slarva sig igenom precis allt, vilket betyder att arbetet inte blir utfört korrekt och någon annan får gå igenom och göra om allt igen. Ingen ska nöja sig med ”good enough”. Varken arbetsgivare eller medarbetare. Jag blir vansinnig!

Okej, nu ska jag lugna ner mig och återgå till lat lördag.

On and on and on

2016-09-08-09-58-54

Never ending story. Det där med flärdtjänst. I går kväll plockade de åter isär min rollator som är specialinställd av sjukgymnast där de fått mäta min kroppslängd och min armlängd. Så nu är inställningarna borta och det är stor skaderisk att använda rollatorn. I mitt beviljade flärdtjänsttillstånd står exakt vilka hjälpmedel jag har och vilken typ bil som ska skickas till mig. Jag åker alltid kombibil. Eller, ska. Men jag får små kompakta SUV:ar utan bagageutrymme, så det är klart att chaufförer försöker trixa för att få till det.

En lösning för mig att komma ifrån alla frekventa flärdtjänstresor är att arbeta hemifrån på distans. Det gjorde jag också under 1-2 månader före semestern, med en dag varannan vecka. Efter att mitt schema ändrades efter semestern så är det nu en dag var sjätte vecka. Och här himlar jag med ögonen och suckar djupt.

Jag borde kanske arbeta mer på distans hemifrån. Det är något jag är beviljad, men jag har så många möten jag måste närvara på vid jobbet. Jag vägrar Skype, mest för att det är så krångligt. Våra säkerhetsrutiner och alla märkliga datorsammankopplingar på jobbet, ställer till ett helvete när man ska försöka använda Skype. För det är inte vanliga versionen av Skype. Och det kräver också webbkameror och mikrofoner. Vilket är ganska enkelt när man har bärbar dator, men i olika konferenslokaler med olika tekniska förutsättningar är det hopplöst. Och ingen vet hur något fungerar. Det går inte att lära sig, just på grund av alla de olika tekniska förutsättningarna. Alltså är det bättre att jag är fysiskt närvarande för ett möte. Och det är inte enstaka små och korta möten jag går på. Genomsnittstiden för ett möte är tre timmar. Och antalet deltagare varierar mellan 5 och 30.

Osökt kom jag tänka på en annan sak. Om en enskild arbetskamrat vill diskutera en fråga med mig, så är det bara inte att dyka upp spontant hos mig. Jag kan ha en lucka på en kvart om 2-3 veckor. Mitt schema är i princip fullbokad sex månader framåt. Möten har jag till viss del inbokade 1-1½ år framåt. Och jag har aldrig möten med kunder/patienter, utan detta är enbart arbetsmöten (som är beslutsfattande). Förutom alla de föreläsningar jag har. Jag går väldigt sällan på föreläsningar, men jag håller själv i desto fler. På måndag ska jag föreläsa.

Nu är jag ledig tre dagar över helg. Måndag känns lite kaosartat.

  • Överrapportera student till annan enhet.
  • Snabbmöte om hur vi ska lära upp ny personal som kommer väldigt omgående.
  • Jag ska föreläsa 1-2 timmar för kollegor.
  • Möte 3-4 timmar som är en kombination av att vi ska skriva rapporter, samt dra upp arbetssätt som vi ska presentera för storgrupp om någon vecka.
  • Och så bör jag hinna 20 timmar eget arbete också. På måndag.
  • Plus att det oväntade alltid inträffar och omkullkastar alla planer.

Ledig onsdag

2016-09-07-08-06-50

Så otroligt irriterande att alltid behöva sova när man inte arbetar! Nå…

Ljuset det här året, har varit min vän den pensionerade rektorn i USA. Vi skriver dagligen till varandra. Det är nog den person jag har mest kontakt med. Om man nu ska prata om att vara på samma våglängd, så tror jag att vi är det. Trots åldersskillnad och geografiskt avstånd. Men det där att kunna prata med någon utan spärrar, om högt och lågt, om precis allt. Och som alltid finns där tillhands. Jag känner tacksamhet.

Långa mejl med flärdtjänsten. Det försöker nu äntligen gå till botten med alla problem jag tjatat om i flera år. Det krävdes en olycka för att de även ska se över allt annat som inte fungerar. Tänka sig. Annars har de alltid ifrågasatt mig.

Jag har problem med malware. Om jag aldrig installerar några program, aldrig laddar ner något, aldrig besöker suspekta hemsidor, aldrig klickar på länkar och har brandväggar, antivirus med mera – hur kan jag då plötsligt ha 8094 malware på datorn? Jag använder min dator till: 1) skriva räkningar, 2) lyssna på Spotify, 3) blogga. That’s it! Varifrån kommer skiten?

Uppföljning

2016-09-06 07.07.28

Ändrade planer. Jag ska tydligen inte flytta till det där arbetsrummet jag blev lovad. De två alternativ som MÖJLIGEN finns, är att jag tar en kollegas lilla rum så de inte kan tränga in ytterligare en person där jag sitter. Eller, så får jag kasta ut min extraplats på nuvarande rum, men där behöver sitta två och jag tänker inte vara en utav dem.

Jag bråkar väldigt mycket med flärdtjänsten som nu ÄNTLIGEN försöker hjälpa mig mot deras chaufförer som slagit sönder två rollatorer för mig samt numera också skruva sönder rollator så den inte går att sätta ihop. Trots att det är standardmodell som går att fälla ihop, samt att jag alltid åker ensam i kombifordon med stort bagageutrymme. Hur svårt kan det vara? Enligt flärdtjänsten ska de nu gå ut till alla chaufförer och ännu en gång utbilda dem. Den här gången i att man aldrig får ta sönder ett hjälpmedel. Och att de får lära sig konstruktionen på de två modeller av rollatorer som finns.

I går beskrev jag märkliga smällar ute. Många ringde mycket riktigt pressen som forskade i det. Ett fartyg i hamnen firade med fyrverkeri som aldrig ville ta slut. Folk var rädda. Ungefär som i förra veckan när JAS flög lågt fram och tillbaka över centrum. Militärmakten erkände att de glömt meddela allmänheten om flygövning OCH flyguppvisning. Folk var skräckslagna och trodde det var invasion av främmande makt. Och hörselskadad stördes. Och hus och fönster skallrade. Svaret från försvarsmakten: De som var på flyguppvisning fick hörselskydd. Öh. Hela stan deltog i flyguppvisningen. De flög ju över centrum!

Lugnt, ibland

Den helvetiska måndagen blev trots allt ganska bra. Kanske för att jag tog mig tid att prata med folk. Okej, det gör jag alltid när jag är i tjänst – pratar i det oändliga. Men det var givande samtal där jag slapp vara taskmört. Är det ett svenskt ord, eller skånska – taskmört? Nå, men jag kunde föra dialog utan att behöva hävda min ståndpunkt, vilket brukar resultera i att jag känner mig som en dålig människa. Jag är ganska kategorisk när jag pratar, allt är svart eller vitt när jag framför synpunkter. Varför jag var så medgörlig i dag förstår jag väl kan inte fullt ut. Eller, om det handlar om hur jag blir bemött när jag framför en frågeställning. Jag ifrågasätter precis allt.

Det som också känns bra, är att min vecka ser ut att följa mitt planerade schema. Andra har inte så stor möjlighet att slita och dra i mig, för jag är så uppbokad att de inte får tag i mig.

Fritiden. Tiden efter jobbet. Det är inte mycket tid när man ser till min ”balans” mellan arbete och sömn. Men jag försöker att varje dag se ett par gamla avsnitt av Doctor Who. Det är rogivande, avslappnande.

Och när jag skriver detta, precis före sänggående, så hör jag explosioner. I Göteb0rg? Tänka sig. Jag vet inte om det är fyrverkeri, åska eller handgranater. Förmodligen smällare. Men här vet man aldrig. Precis som de skriver i media – och som jag bara läser om – så är här mycket skottlossning, men i ytterområdena. Jag har funderat på det. Vet jag ens hur vapen låter? Jag är inte så säker på det. Och skakar huset så beror det oftast på grund av spårvagnar eller jordbävningar. Om jag är rädd för skjutvapen i mitt närområde, eller att det förekommer så frekvent i stan? Nej, inte egentligen. Jag kan knappast freda mig mot andras nyckfullhet, om de använder vapen offentligt bland civila. Däremot är jag väldigt vaksam när jag är på jobbet, då gängen brukar dra dit sina hämndaktioner eftersom vänner/bekanta/släktingar förr eller senare brukar hamna där efter att ha blivit utsatta för olika våldshandlingar som brukar inkludera skjutvapen. På grund av den där märkliga organisationen som terroriserar världen just nu, så har vi dock alltid vakter på jobbet. Dygnet runt går det vakter överallt på jobbet. Om det egentligen hjälper vet jag inte, för vad kan två vakter göra? De har inga vapen. Och det är kanske inte något jag vill ha närvarande på jobbet.

Och det verkar verkligen vara smällare som just nu låter, men det verkar aldrig sluta. Jag tror att slyngel gör detta för att skrämmas, piska upp rädslan i stan. De enda de skrämmer är gamla och flyktingar. Även om det får alla att spetsa öronen för att försöka utröna vad det är för smällar. Om man ska söka skydd, ringa polisen eller bara skita i det. Jag är nog mer orolig över vattentäkterna och dricksvattnet. Just nu verkar det vara mer samhällsfarligt (potentiellt) om man vill ställa till mycket elände för många människor. Och så blir man van. I år är det 15 år sedan Göteborgskravallerna. Och ett par år tidigare Diskoteksbranden. Men det var med kravallerna som våldet bredde ut sig. Som om alla spärrar bara försvann. Samtidigt ser jag ingen säker plats någonstans i världen. Våld förekommer överallt numera. Grövre. Utan urskiljning. Varför vet jag inte riktigt. Vad har ändrats? Jag kan förstå lokala företeelser, men det förekommer precis överallt?

Min lösning i närtid är att jag går och lägger mig. Måste var pigg i morgon, för då är det jobb igen. Men vakter som övervakar oss och vår säkerhet.