Dag: <span>1 februari 2000</span>


Warning: count(): Parameter must be an array or an object that implements Countable in /var/www/jontas.com/public_html/wp-content/plugins/kk-i-like-it/kkDataBase.class.php on line 107

Ibland tänker jag ”Gud, vad jag är pervers”. Den insikten har jag fått på senare tid.  Står i köksfönstret halvnaken och tar sprutor, sätter klädnypor i huvudet och njuter och  så vidare. Men frågan är kanske om det är NI som är perversa. Som vill att jag sätter  upp webbkameror för att föra ut mitt liv över det världsomspännande nätet. Fast så  ”spännande” ska vi inte ha det! Än i alla fall… *asg*

Jag förstår mig inte på grannen. Varje lördag klockan 23.30 börjar han (och flickvännen)  testa sängens fjädring. Ganska onödigt att testa det varje vecka med tanke på att jag också  hör att fjädrarna borde smörjas. Kanske de behöver hjälp? Kanske jag skulle ringa_på nästa  lördag? *jontas smörjer in sig i väldoftande oljor och traskar upp och ringer på*

Hm… varje lördag, bara lördagar… Kallar man sådant för tradition, överdrivet ofta  eller uppoffring? Hm… Inte spontanitet åtmistone… Hehe… nu sitter alla mina läsare  och rannsakar sig… ”bor jag granne med Jontas??”

Om man skulle sätta in en kontaktannons? Så spännande det skulle vara! 🙂 Inte för att jag letar, känner behov eller ens vill ha ett förhållande. Bara för att kolla  marknaden, så att säga… Men vad skulle jag skriva i kontaktannonsen? Får rannsaka  mitt inre och komma med något… *funderar hårt*

Galen skåning söker likasinnad med hjärtat på rätta stället för ömsesidig kärlek som  ska vara för alltid. Bör dela mina intressen för offentlig blottning, klädnypor och avsky för  dansbandsmusik. Utomlänare inget hinder. Svar till ”Möt våren med en klädnypa”.

Men vem i helskotta skulle nappa på nåt sådant? Därför tror jag att jag  får leva mitt liv solo…:’-( Ingen delar mina intressen… *snyft*

Ojdå! Det började nästan likna ett hjärnsläpp. Jag ska inte sticka under stol med att  jag blev inspirerad idag till att skriva lite om pervo-jontas ovan. Det var underbara  Åsa som skrev lite i  samma banor som mig idag. Dessutom såg jag något märkligt hos henne igår. Mitt tävlingsbidrag  hos henne verkar ha kommit på en delad förstaplats?! Fast det vågar jag inte tro… Särskilt  inte när jag såg övriga vinnare. Nä, det måste vara ett misstag…:-o

Väldigt så stressigt det blivit på jobbet? Jag har mer än vad jag hinner med. Roliga saker,  men inte så roligt när man känner att timmarna inte räcker till. Fick lätt panikkänslor idag.  Jag ska ju gå en utbildning då jag nu ska vara klinikansvarig för hemsidan på Internet.  I förra veckan sa de: ”utbildningen ligger på landstingshuset” (som ligger ett par hundra  meter iväg). Helt okej tyckte jag som har så svårt att ta mig någonstans. Idag fick jag  ett telefonsamtal om man tidigarelagt kursen till nästa vecka. I Malmö!!! Jag såg de  praktiska problemen torna upp sig framför mig. Hur i helskotta tar man sig till Malmö?  Det frågade jag också. ”Ta bilen” fick jag till svar. Eh… jag har inte kört bil på tio år,  har kraftigt nedsatt syn och är sjuk. Färdtjänst? Det är det enda sättet för mig. Men då  måste man betala 30 procent av taxikostnaden mellan Kristianstad och Malmö. Tur och retur  tror jag resan kostar 3.000 kronor med taxi. Trettio procent på det… Tåg? Inte så  himla lätt och ger inga garantier för sittplats. Stå upp (mycket svårt) i tolv mil? Nähä!  Men jag frågade bossen som godkände att jag tog taxi. Eftersom det var enda lösningen och  då detta var mycket viktigt för mitt jobb så fanns det inget val. Eller jo…. jag fann  en annan lösning…

Vi är åtta som ska gå utbildning. Jag kollade in deltagarlistan. Himla tur! En till härifrån.  Jag kastade mig på luren, så nu får jag samåka!:-) *dansar lambada i ren glädje*

Stressen på jobbet fortsätter göra folk sjuka så de kroknar… Idag sökte en av kollegorna  doktor för utslag över hela kroppen. Stressallergi! *suck* Är någon frisk? Av  detta blev det ingen sjukskrivning. Doktorn ville det när hon hörde vilken arbetsplatsen var.  Jo, vi har nog ett rykte… Överbelastade, utarbetade och sjuka av det. *suck igen*

Äntligen! Ally McBeal hade säsongsstart tidigare ikväll. Kanske jag ska vara försiktig efter  att ha sett det avsnittet? Inte överdosera för mycket Barry White-musik. Som insatta vet så  hör John alltid Barry White sjunga, när han ”ska till det” med kvinnor. Idag blev det kanske  för mycket. Istället för Nell såg han Barry White i sängen. Ack, ja… Tror visst manusförfattarna  till den teveserien har samma typ av hjärnsläpp som mig…

||||| 0 I Like It! |||||

Blogg

Kommentarer stängda

Att leva tills man dör. Det är en konst att klara det. Man har så mycket mot sig. Döden  till exempel.

Jo, jag är allvarlig. Det var något de sa på Rapport som startade min tankeverksamhet.  Att människor bör få leva tills de dör. För så är det inte idag. Vi vårdas ihjäl. 80  procent av människor i livets slutskede vill få dö hemma i sin egna miljö. Hur många är det  förunnat? Åtminstone finns den möjligheten här i Kristianstad. KVH heter det.  Kvalificerad vård i hemmet. Det har blivit mycket populärt och jag ser att det verkligen  behövs. Bara en sak gör mig väldigt skeptisk. Det är gratis för vårdtagaren. Vi ger mer  vård än vi drar in. Visst är det hemskt att prata om pengar i sådana här sammanhang, men  pengar är viktigt för att kunna fortsätta bedriva en vård som sedan tidigare går på knä.  Några statsbidrag får vi ju inte, vad jag vet. Sedan finns det förstås en sak till som  oroar mig. Personalens arbetsförhållanden. Hur lätt är det att komma hem i någons hem  och vårda när inget är sjukvårdsanpassat?

Men det var inte gnällig jag skulle bli. Det var om vård i livets slutskede (palliativ  vård) som jag skulle skriva om. Hur viktig den är. Både för den sjuke, men också för de  anhöriga. Tänk att veta att man ska dö. Jo, alla ska dö, men att veta när och hur.  Att veta att man har en dödlig sjukdom. Man lever sitt liv efter bästa förmåga. Plötsligt en  dag får man en dom i form av en diagnos vars utgång är given. Vad gör man då? Jo, de flesta  slutar leva. Sätter livet på pausknappen i väntan på det oundvikliga. Man hamnar i limbo. Eller  i ett vakuum. Kalla det vad man vill.

Hur finner man livskvalitet i ett sådant läge? Ingen vill väl bli en levande död. Livet är inte  slut förrän det är slut. Många kan finna den livskvaliteten. En del av det är att få vara  hemma och slippa sjukhussängen, överbelagda sjukhussalar, stressad personal osv. Så mitt  tips är; gör KVH till en landsomfattande nödvändighet! Jag vet att det redan finns på många  platser. Och de övriga 20 procenten? De känner trygghet i att få bli omhändertagna på ett  sjukhus då de kanske inte har någon i sitt hem som finns till hands.

Snabba kast…

Om någon undrar hur det ser ut när jag får ett hjärnsläpp så får ni kila över till  Teas dagbok. Där finns en  illustration…:-) Så sant, så sant…

Jag har lagt mina favoriter i ett popup-fönster. Några har tillkommit, någon har fallit bort. Och så har jag  skaffat nya färger här igen. Och lagt ut en varningsskylt. Kan  JOhan ha en nyckelhålsmärkning  så kan jag ha en varningstriangel! *asg*

Varför är män fåfänga? En karlakarl luktar skit, släpper väder fritt, rapar, kliar sig  i skrevet och har aldrig rena kläder på sig. De är ett utdöende släkte. De borde kulturmärkas.  Dessa män fick ju också kvinnor, eller ”tog sig kvinnor” kanske man ska skriva? Men vad  hände? Ska man skylla på 70-talets mjukismän i plysch? Att den dominante hanen övertog?  Åtminstone hände något, för idag är vi män så otroligt fåfänga.

Tappar vi ett hårstrå så springer vi på apoteket och köper Regain. Eller gör en  hårtransplantation. Börjar magen puta utåt köper vi en gördel, genomgår en fettsugning eller  skaffar Xenical. Vill inte ”lilleman” göra salut längre så köper vi malda renhorn,  vakuumpump eller Viagra.

Men vi är inte bara fåfänga. Vi är desperata också! För vi skaffar alla alternativen på en  gång som jag precis räknade upp. Men när jag tänker efter… Vadå ”vi” män? Männen tillhör  den generation som kom före mig. De som i sin desperata jakt springer runt på dansbandsbanorna  och krogarna. Och raggar. Kåta, brunstiga hanar. Sprätter som tupp i hönsgård. Bestiger  kvinnor i parningsdans uppå dansgolv. Fy f*n… snart är man där…

Vad är då jag som inte är en man på ovanstående premisser? En mes, antagligen…  Den ”skitiga” typen av man (som luktade illa) är antagligen vinnaren. För han hade en  egenskap som jag tror dagens män saknar; trygghet i sig själv. Har man det så är man man.  Och inte behöver man lukta illa för det. 🙂 Fast samtidigt tror jag yngre män av idag  (som jag själv *asg*) känner trygghet i större utsträckning än de lite äldre männen.  Deras världsuppfattning har nog ändrats en del de senaste årtionden. De har sett unga smarta  tjejer ta till sig sina självklara rättigheter i arbetsliv och rent socialt. Sådan kan  förmodligen knäcka män från den gamla skolan. De har inte längre övertaget i samma utsträckning  som förr. Det är då de ”måste” börja konkurrera mot andra män och framstå som Guds gåva  till kvinnorna. Eller nåt… Nu spånar jag bara… Men har jag rätt eller har jag rätt?  Någonstans finns där säkert ett korn av sanning i mina påstående…:-)

I morgon är det arbete igen som gäller. Mina helger är underbara eftersom de alltid varar  i tre dagar. Och jag ska bara till jobbet två gånger denna veckan. Och sedan har jag en  tredagarshelg igen. Och varför berättar jag detta? För att jag vill göra er sotis…  >;-]

||||| 0 I Like It! |||||

Blogg

Kommentarer stängda