Warning: count(): Parameter must be an array or an object that implements Countable in /var/www/jontas.com/public_html/wp-content/plugins/kk-i-like-it/kkDataBase.class.php on line 107
Varför har jag så stora fötter? Till vilken nytta? För att man ska kunna håna mig på jobbet när de ser mina skor? Trots att jag har så stora fötter så har jag svårt att hålla balansen. Brukar stå och svaja som Jeltsin. Jo, jag har visst 47 i skor. Men egentligen är det inte så stort. Bill Clinton har storlek 52, eller om det var 53. Stora män har stora fötter. Män med stora fötter har stor… Eh, fint väder idag?
Nu är jag inte så där jättejättelång heller. Bara 183 cm. Så jag ser inget samband mellan kroppslängd och fotlängd. För de som är två meter höga brukar ha små futtig fötter på kanske 41 i skodon. Vilket borde göra att de faller som en fura när det blåser ute. Ungefär som att ställa en penna på högkant. Men det gör de inte…
Fötter är konstiga… Särskilt mina. Jag kan inte säga att jag har så stor kontroll över dem. Som då jag drar runt med skrivbord på jobbet då jag fastnat med en fot runt ett bordsben. Efter en meter brukar kollegorna skrika då deras skrivbord försvunnit. Det är då jag märker det hela. Eller som den gången jag råkade trampa en tjej på foten när jag åkte buss. Varför skriker tjejer så gällt? Och varför fortsätter de efter att man flyttat på sin fot? Och varför fortsätter de snyfta resten av dagen? Ja, tjejer!
Från mina fötter till något annat sorgligt. Mina händer. De har svikit mig rejält sedan jag fick MS. Jag kan inte längre skriva för hand som jag gjorde förr. Att försöka sig på att teckna och måla är nästan löjligt omöjligt. Men inte hindrar det mig från att försöka. Resultaten blir sedan därefter. Jag gjorde ett självporträtt för någon vecka sedan. Jag ska ha den på min ”hjärnsläppssida” när den blir klar. Men här är en förhandsvisning.
En sak har jag inte vågat prova. Att spela på klaviatur. Jag skulle förmodligen bryta ihop av att jag inte längre kan hålla takten då inte fingrarna lyder mig. Jag skulle spela mycket ryckigt. Nä, då är det bättre jag låter bli alla former av försök.
Och ändå… jag har en dröm om att lära mig ett nytt instrument. Saxofon. Det har jag fantiserat om i tio år och kanske jag snart gör slag i saken. Dessutom önskar jag mig ett munspel. Jag kan inte hitta det jag hade. Ett bra instrument som är lätt att spela på. Man behöver ju inte använda fingrarna direkt heller. Räcker om man ruckar lite på huvudet i sidled som en uggla och flåsar som jag brukar göra i telefonluren när jag ringer min 80-åriga granntant. *what a sexy babe*
Här sitter man och skriver en mycket viktig och tankvärd dagbok. *ähum* Och genom vilka sökord är det då man hittar min dagbok genom AltaVista? Jo, som mansdominerat. Har jag skrivit det i min dagbok? Kommer jag inte ihåg. Sickan Carlsson! Jo, faktiskt. Henne har jag nämnt. Det motsatta könet. Vems motsatta kön? Intetsägande. Vadå intetsägande? Min dagbok? Skulle den vara intetsägande?? Nänänä… Förstår inte alls!:-)
Jag känner mig äventyrlig ikväll. Känner för att utforska det okända. Kanske man finner något intressant? Ska pilla mig i örat…
