Inbrott!

Någon, för mig totalt okänd, har under tiden jag varit på jobbet i dag kräkts på min nya fina säng. Jag förstår inte vad det är som händer. När jag sa till Gazzy att någon kräkts i sängen blev hon väldigt arg och började klösa på sängen. Hon blev väl arg på sig själv och sin självutnämnda roll som vaktkatt som hon inte kunnat leva upp till. Vi borde kanske skaffa övervakningskamera?

Förenat med risker

Två gånger fick jag stoppa morgonens chaufför från att köra vänsterfil mot mötande trafik. Han förklarade att han var väldigt nervös, inte hittade och att det var hans första taxipass. Självklart var det från det taxibolaget där chaufförerna kan köpa taxikort. De är livsfarliga.

Det är väl varken första eller sista gången jag är med om vänstertrafik. Men det är väl inte riktigt rätt land för det.

Tydligen sjösätter man nya chaufförer på helger, för alla helger jag arbetar får jag åka med skärrade chaufförer som är helt nya och gröna och som inte kan skilja på vänster och höger.

Olika typer

Som vanligt förvånas jag över medicinska larmrapporter. Ny dödsbakterie på svenskt sjukhus visade sig bara vara gamla trotjänaren clostridium difficile. Det som inte framgår är att det finns olika varianter av cl.diff. Bakterien i sig är varken ny, okänd eller ovanlig. Så länge man inte förklarar eller ger mer bakgrund så är det klart att man skrämmer upp väldigt många. Vanligast är väl dock antibiotikautlöst diarré orsakad av cl.diff. Besvärlig, men inte nämnvärt farlig. Matförgiftning innehåller också ibland cl.diff.

På diagonalen

Träningsvärk har tagit kommando över min fagra lekamen. Jag är ledbruten. Vilken tur då att min säng levererades i dag så jag har någonstans att ligga när jag i fosterställning gnyr och undrar över varför jag är så klen.

Jag har provsovit nya sängen. Det är underbart att kunna ligga på diagonalen. Och Gazzy fattar det där med att det är en dubbelsäng, så hon ligger inte längre klistrad på mig.

Nu gäller det att resten av kvällen ladda om inför arbetshelgen.

Ledbruten

Gud, vad jag är trött! Med tanke på mina tilltagande besvär med ostadighet i armar och ben, så var det inte så lyckat att tömma sovrummet inför morgondagens sängleverans. Men jag var tuvngen. Ska jag få in en dubbelsäng måste jag möblera om. Och det är precis vad jag gjort i kväll. Kopplat loss datorn, burit ut skrivbordet. Tagit isär en tresektioners bokhylla full med böcker. Cirka 1 000 böcker fick jag bära in i kök och vardagsrum. Sedan fick jag skruva ihop bokhyllan igen men nu 2 + 1 sektion istället. Varav en fick sättas i hallen där jag också fick möblera om. Sedan tillbaka med alla böcker, skrivbord, dator, med mera. Allt fick också dammas eftersom hemtjänsten inte är alltför grundliga med att städa. Nu är allt på plats. Ont. Ont. Ont. Trött.

Tidigt i morgon ska jag upp och skruva sönder sängen som sedan ska släpas ut på balkongen i väntan på vidare färd till soprummet. Och så måste jag dammsuga en gång till i sovrummet innan nya sängen levereras.

Vilken tur att jag är ledig från jobbet i morgon. Men redan på lördag börjar en djävulsk arbetsvecka som ska vara i sex dagar i rad. När jag kom till jobbet i morse gick jag på ett möte. Som visade sig vara flyttat tills på måndag – min fridag – varför jag måste in extra då. Därför var jag bara på jobbet ett par timmar i dag. Det är mycket jag ska orka just nu. När lekamen håller på att ge upp och jag ändå tvingar den genomlida ommöblering à la mastodant.

Visst ja. Nu har jag gjort det igen. Glömt äta. Jag åt en fralla i morse. Nada därefter. När jag inte mår bra slutar jag äta. Men det ska bli skönt med en ny säng. Undrar när jag ska hinna få en sovmorgon? Nästnästa helg?

Oh, nu är tvättmaskinen färdig. Måste hänga tvätt. Och kanske äta. Om jag orkar/hinner/känner för det.

Det var en gång

Vilket är ditt tidigaste minne?

Jag förmodar att man menar första minne man har här i livet. Mitt tidigaste minne av dagen i dag är annars att jag vaknade och tittade på klockan 04.40 och sedan somnade om i tjugo minuter innan klockan ringde.

Nå. Men mitt tidigaste minne? Det står mellan två minnen där jag inte är säker på vilket som var det första. Ett där jag åkte i sittvagn på landsvägen förbi åkrar och att modern körde mig. Det andra minnet är då jag tvingades i brännvin när jag var ett par år gammal.

Det lustiga är att jag inte vet om det är rekonstruerade minnen. Åtminstone det där med brännvinet har jag fått bekräftat eller berättat för mig. Är det mitt minne eller ett minne av att ha konstruerat förloppet när jag fått det berättat för mig?

I vilket fall så är båda mina tidiga minnen sanning på så sätt att de inträffat. Men tänk om jag inte minns dem? De kanske bara är sekundärminnen?

Äh, det har ingen betydelse. Jag har så många andra minnen. Som att ha vaknat kl. 04.40 i morse.

En VA?

Dagens Medicin skrev om hur Kompetenta administratörer ska avlasta läkarna. Det var intressant läsning eftersom det handlar om läkarsekreterare som utbildar sig till vårdadministratörer. När jag läste artikeln insåg jag att jag är vårdadministratör i och med att jag gått högskolans Vårdadministration och patientklassificering. Samt gått högskola för att bli handledare.

I artikeln nämns en klassifikationsubtildning och det är lightversionen av högskoledito. Det är en tredjedel av det jag läste på högskolan och är i privat regi men med samma lärare. Det som upprörde mig lite var att det garanterade ett lönelyft på 1 000 kronor för denna privatutbildning. Själv har jag inte fått ett öre i kompensation trots att jag i 1½ haft det som min huvudsakliga arbetsuppgift. Kanske jag ska anses vara nöjd med den kompensation jag fick i samband med handledarutbildningen? Jag får 25 kronor netto varje månad för det.

Förmodligen har jag i dag gjort mig ovän med några läkare eftersom jag klagat på deras diagnoskodning. Lyckligtvis följer jag 1) regelverk samt 2) den delegering jag fått att ersätta läkarna i denna fråga. Ibland känns det väldigt gott ha rätten på sin sida.

Sköterskestrejken är slut. Väldigt skrattretande. Procentsatsen hjälper inte upp lönerna nämnvärt, så varför strejkade de? Ingen som vet, ingen som bryr sig.

I övrigt. Jag har besvär. Kanske skov på gång? Det känns så i armar och ben. Domningar, känselbortfall, svårt styra lemmarna. Eller så är det en kombination av att ha arbetat och den värme som råder.

Fisk, fågel eller mittemellan?

I ett dygn har jag letat efter mycket viktiga dokument. Först vände jag upp och ner på min lägenhet – kunde inte begripa för jag har viktiga papper samlade på endast ett ställe. Ja, jag har alla papper samlade på ett ställe.

Så slog det mig att jag hade haft dessa dokument med mig till jobbet för några månader sedan eftersom jag behövde låna kopieringsmaskinen där. Alltså vände jag sedan upp och ner på min arbetsplats när jag kom dit i förmiddags. Också där kan jag bara ha papperna samlade på ett ställe om de är privata. Jag skulle aldrig få för mig att blanda ihop det med något arbetsrelaterat. Men jag fann inga dokument.

Vid det här laget var jag panikslagen. Papperna måste fram, för de ska vara insända till försäkringskassan senast den här veckan. Alltså började jag om hemma med att vända upp och ner på allting. Efter en stund fann jag dem. I en sorteringshög med viktiga papper. Jag kom inte ihåg att jag hade en sorteringshög. I vanliga fall kör jag med 2008-högen (till skillnad mot 2007-högen, de högarna sträcker sig 20 år bakåt i tiden men sitter i pärmar).

Nu känner jag mig lugn igen. Jag har till och med betalat mina räkningar. Och så slappar jag efter en hektisk arbetsdag. Med andra ord är jag komatöst lugn och fin i kväll. Men innan jag helt faller i dvala ska jag ta min lilla kvällsspruta.

Nästan förolämpande

För ett par minuter sedan ringde jag möbelföretaget som ska leverera min säng senare i veckan. Där var musik i luren under tiden som jag väntade på att komma fram. De borde ändra låtval. Charlotte Perrellis Hero. Nåja. Kanske det är hennes promotion som fortsätter efter tävlingen? Hon sitter och sjunger i telefon? Hon får inga andra jobb?

Full rulle

Under förmiddagen traskade jag in i möbelaffären och köpte en ny säng. Jo, det blev en dubbelsäng och att jag skriver det är inte en invit.

I går blev det klädshopping. Kanske inte så intressant. Men jag har dåligt med kläder. Eftersom jag inte har privata kläder i jobbet så har jag inte haft anledning till att ha så mycket annat än basics i garderoben. Efter åtta år av arbetskläder har jag tröttnat och tänker nu gå privatklädd på jobbet. Eftersom jag seda några år inte befinner mig i den direkta patientvården så har det ingen betydelse. Fördelen med privata kläder är att man inte fryser ihjäl. På arbetsrummet är det cirka 10-15 grader varmt och dragit. Att då sitta i lakanstunna kläder gör att man blir lika blå som arbetskläderna.

Sedan är det trevligare med privata kläder med tanke på hur jag flyger och far över hela stan i tjänsten. Det är heller inte så kul att sitta på möten där man är den enda med arbetskläder.

I övrigt har jag haft en lugn och ledig långhelg. Men det är först på tisdag den hektiska arbetsveckan börjar – och den är lååång, sträcker sig över nästa helg.

Nu måste jag möblera om. Bort med enkelsäng, in med dubbelsäng (förhoppningsvis i slutet av veckan), flytta på datorn, fundera på var jag ska ställa bokhyllorna.

Varför är det så tyst om schlagereländet i bloggosfären i dag? :>

Föga förvånande

Förra året kom Sverige och The Ark på en 18:e plats. Samma placering i år. Skillnaden är att vi fick fler poäng förra året.

Jag är nöjd. Charlotte hamnade ungefär där jag trodde att hon skulle hamna. Så många bra låtar i ESC och Hero är inte en utav dem. Jag tyckte inte ens om låten när den vann svenska uttagningen då också där fanns så många bättre låtar. Av någon anledning skickar vi artister, inte låtar, som vi tror kan göra bra ifrån sig. Omöjligt. Skickar vi skitlåtar och dåliga framträdanden (d.v.s. inte mycket till show) så går det så här. Det antiklimax som uppstår varje år – efter all segervittring – beror på att media hausar upp det. Varför kan ingen ta ett steg tillbaka och försöka se lite nytert på tillvaron? Objektivitet, någon?

I år har jag inte varit särskilt intresserad. Det har väl främst märkts av att jag inte skrivit några egentliga sclagermassakrar.

Ryssland vann? Tja, känd artist som alla kommer ihåg från 2006. Status genom att Timbalandstallet varit inblandade. Låten är inte bra. Trist också att ännu en ballad vann tävlingen. Annars är det kul att Ryssland äntligen vunnit (tre förra året, två 2006) och att en manlig artist vann. Det var länge sedan sist. (Manlig soloartist, jag har inte glömt Lordi men det var en mixad grupp).

Spännande. Vilka ursäkter ska vi nu få höra om varför det gick så dåligt för Charlotte? Ingen lär erkänna att vi hade en dålig låt trots att det är sanningen.

Av segt virke

Mitt fack, SKTF, har lanserat en ny sida för SKTF-tidningen. Där kan man under ”Ditt yrke” se vilket av fackets yrkesgrupper som är populärast. Inte är det då läkarsekreterare.

Det påminde mig om ett samtal jag hade på jobbet i går. Vi diskuterade löneutveckling och om hur jag blev bemött när jag flyttade från Kristianstad till Göteborg. Jag blev då underbetald jämfört med mina kollegor och fick under ett års tid bevisa att jag var på riktigt. Tre löneförhöjningar fick jag mitt första år. Åtminstone tror jag att det handlade om att jag var tvungen att bevisa att jag hade yrkeskompetensen trots att jag redan jobbat i åtta år som läkarsekreterare. Tidigare arbetsgivarintyg verkade inte bevisa något.

Varför tror jag att jag fick det här bemötandet? Genom erfarenhet. Redan som nyutbildad läkarsekreterare fick jag bevisa att jag var på riktigt även om jag blev portad. För landstinget vägrade anställa mig 1992 eftersom jag: 1) var man, 2) och normala män väljer inte lågavlönade kvinnoyrken, 3) samt kan därför inte vara seriösa och 4) personalsekreteraren skulle se till att jag aldrig fick ett jobb baserat på punkt 1-3.

Fortfarande efter 16 år i yrket känner jag att jag ständigt måste bevisa min kompetens och mitt engagemang. Sexton år av massivt motstånd som jag vägrat acceptera. Kommentarerna jag fått från arbetsgivare är att jag inte ska kunna arbeta eftersom jag har ms. Eller att jag inte har de arbetsuppgifter jag utför. Och därför inte kan få betalt för det ansvaret jobbet innebär.

Jag har aldrig hört något liknande. Åtminstone inte att mina kollegor skulle ha behövt utstå det jag ständigt lever med. Möjligtvis förekommer det i typiska mansdominerade yrken där kvinnor försöker ta sin självklara plats. Jag frågar mig inte längre om jag är utsatt för omvänd diskriminering. Svaret är nämligen ganska självklart. Och det finns inget jag kan göra åt det. Både fack och DO har varit inblandade, men vad hjälper väl det? Hjälp och stöttning kan bara kvinnor få? För män ska klara sig ändå? Män tar ingen skit utan söker nya vägar till andra arbetsgivare? Men så lätt ger jag mig inte. Får väl se hur det utvecklar sig nu. Jag slåss för min rätt och integritet. Hur många hade stått ut i sexton år?