Balanserar

Madonna vill inte att vi påminner henne om 50-årsdagen i morgon. För egentligen fyller hon inte 50 då hon enligt kabbala själsligt bara är 36 år. I mina öron låter det verkligen som en 50-årskris. Oprah har ju annars sagt att vara 50+ är underbart, bästa tiden i livet, 50 är nya 40. Det tycker jag är nära nog 36. Så det där med 50 går jämt ut med 36.

Det sorgliga är annars att Kanal 5 i morgon ägnar hela dagen åt Madonna med filmer och konserter. Filmerna vill väl ingen se? Kanal 5 måste ha fått visningsrättigheterna väldigt billigt. Och konserterna. Madonna på skiva är uthärdligt, men inte live. Detta jippo på tv ser jag som ett ”spara pengar, ingen tittar ändå på tv en lördag”.

Okej, jag är kritiskt mot idoldyrkan av Madonna. Några bra låtar, värdelös sång, otrevlig/tarvlig personlighet (vad jag förstått efter att ha följt Madonna i 25 år). Låt henne gå i pension.

Oj, så negativ jag är. Se detta som mitt försök att upprätthålla en balans jämfört med alla som obefogat kommer att hylla henne i morgon som någon av betydelse. Vad jag egentligen tycker om Madonna? Både och. Någonstans mittemellan. Ingen favoritartist men heller ingen jag flyr.

En låt Madonna skrivit:
[youtube]1wvA96rhkIg[/youtube]

Tio år av ms

Om fem månader har jag haft ms i tio år. Det är inget jag tänker speciellt ingående i. Varken antal år eller att jag har en kronisk sjukdom. Men i dag var jag på apoteket och hämtade sprutor och fick frågan om jag tyckte de fungerade bra. Det satte igång tankarna kring då, nu och framtid.


Vad jag kan förstå har jag haft ovanligt många skov, både med och utan behandling, som gett mig bestående skador (dålig syn, dålig motorik, yrsel, ostadighet, smärtor). Innan jag fick behandling hade jag sex skov på ett halvår vilket fick bryts med kortisondropp. Därefter fick jag sprutor, Betaferon, en varannan dag. Biverkningarna var svåra med muskelvärk, huvudvärk, illamående och frossa. Detta var acceptabelt i min värld under förutsättning att det skulle minska skoven som utlovat. Tyvärr hade dessa sprutor ingen effekt på mig. Jag fortsatte få lika frekventa skov utan någon lindring. Därför övergick jag för cirka 5-6 år sedan till en annan sort. Dagliga sprutor utan biverkningar. Skoven har inte uteblivit, men de har inte varit lika frekventa eller lika svåra.

Nu
Därför tänker jag inte så mycket på sprutornas effekt. Det finns inget att fundera över, utan jag fortsätter utan ifrågasätta. Sprutorna är en daglig rutin där jag inte ens funderar på ms när jag sätter kanylen i mage eller ben. Däremot så tänker jag på problemen som ms gett mig (alltså inte på ms i sig). När jag går ut – ska jag ta kryckan eller inte? Ska jag gå långt? Måste jag korsa en gata? Då jag ser så dåligt påverkas djupseende och i sin tur balansen som gör mig ostadig och yr. Då är kryckan viktig.

Framtid
Trots att jag inte tänker på ms så finns där ett orosmoment som snart kommer väldigt nära. Mina tio år. Statistiskt så verkar sprutornas effekt avta samt att där finns få behandlingsalternativ efter detta. Efter tio år brukar dessutom skovvis ms övergå i sekundärprogressiv ms där man blir sämre och sämre väldigt fort. Men jag tror det är ett fåtal. I vilken kategori jag själv kommer att tillhöra i framtiden vet man aldrig. Jag vill må som i dag. Det är inte bara acceptabelt, det är underbart. Kan jag säga med den erfarenhet jag har av tidigare extrema skov som gett bestående skador.

Till något helt annat.

I dag har jag kopplat in extra bildskärm till min nya dator. Så nu kör jag datorn på två skärmar. Väldigt trevligt.

Det var också dags för ett nytt besök i snusbutiken. Två veckor sedan de öppnade efter semesterstängningen. Jag tyckte det var idé att köpa nya stockar nu innan jobbet börjar igen. Men där var stängt i snusbutiken. Igen. De har väldigt flytande öppettider. Jag får väl titta in där på måndag igen. Någon gång ska jag väl ha tur och komma då de har öppet?