Stärker detta ett varumärke?

Först blev jag upprörd över Gevalias tv-reklam. Den som bygger på skrönan om att en helikopter fångar en grodman men som i det här fallet släpps i en bassäng (istället för att släcka en skogsbrand – dessutom har samma tema använts i CSI) och där den förvånade kvinnan i villan bjuder in på kaffe. Jo, jag blev upprörd över att det sista men hör och ser är kvinnan som fnittrar och släcker i huset.

Numera är jag istället upprörd över mina moraliska betänkligheter. Jag kan inte förstå varför jag lägger en värdering i det beteende som visas (eller antyds). För det första är det bara en reklamfilm. För det andra så får folk göra vad de vill. Varför reagerar jag? Jag kan inte svara på den frågan.

Men nog är reklamfilmen orimlig ändå.
1. Sedan när fyller man sin bassäng med vatten från en sjö?
2. Är det inte en orimlig kostnad att hyra in en helikopter för det?
3. Bjuder man bara på kaffe så leder det till sex omgående med en vilt främmande människa?

Den enda erfarenhet jag har av detta är att punkt 3 absolut inte stämmer. När jag studerade på högskolan bjöd karlen (ägaren) på Seven eleven mig på kaffe, vi känner inte varandra och vi hade absolut inte hämningslös sex med varandra. Så det så! Fast det är klart… det var inte Gevalia.

||||| 0 I Like It! |||||

Med livet som insats?

Kanske jag nu kommit underfund med varför jag tycker det är så slitsamt att jobb och samtidigt så slitsamt att vara ledig från jobbet. Det är tvärniten och rivstarten. På jobbet kör jag i 120 från första till sista sekund och plötsligt är jag ledig en dag. Och står frågande mitt på golvet hemma och undrar ”vad ska jag göra nu”? Efter ett tag sjunker jag ner i latheten där jag utför lite hushållsarbete, handlar, sitter lite vid datorn, gosar med kissen, sover ut och så plötsligt! Arbetsdag i 120.

Det sliter nog onödigt mycket med dessa ständigt återkommande rivstarter och tvärnitar. Egentligen är det väl inget konstigt, för jag förutsätter att alla har det så. Att där går en skarp gräns mellan arbete och fritid. Mig passar det inte riktigt. Balans för mig är att ligga på samma nivå lagom, vilket inte existerar för mig. Mitt mål är att skjuta över lite energi från arbetslivet till ledigheten. Ungefär som jag hade det för 3½ år sedan innan jag drunknade på jobbet (okej, liknelsen bör väl vara att jag kämpar för mitt liv i vattnet för att inte drunkna). Tidigare har en folksamling stått omkring mig och tittat på min kamp (okej, liknelsen fortsätter) medan jag skrikit på hjälp. Det som hänt senaste tiden är att någon i folksamlingen står och håller i en livboj redo att kasta ut till mig. Därför känner jag mig förhoppningsfull. Hoppet finns där. Kanske det också är ett problem i sig. Jag ser bara alternativet livbojen. Vissa påstår att där är en grund botten och andra att jag kan ta mig till stegen vid kajkanten. Det vill jag inte lyssna till. Gör det mig komplicerad eller dum? Det var en retorisk fråga! Men jag tror på framtiden, ett liv i balans.

||||| 0 I Like It! |||||