Dag: <span>3 december 2008</span>


Warning: count(): Parameter must be an array or an object that implements Countable in /var/www/jontas.com/public_html/wp-content/plugins/kk-i-like-it/kkDataBase.class.php on line 107

Sedan 1992 har jag varit anställd i offentlig förvaltning. Därför blir jag så förvånad när jag läser om att julklappar och julbord dras in hos arbetsgivare och hur de anställda klagar. Senast var det en gnällperson som klagade över att de inte fick julbord i år (länk till GP saknas).

För sjuttonde året i rad får jag inget från min arbetsgivare. Eller, nja. De första åren fick man en kalender och i slutet av 90-talet fick jag ett år en ljuslykta för ett värmeljus (not included). That’s it! Och jag förstår inte varför man klagar när man inte får någon julklapp. Varför ska skattemedel betala dyra och symboliska presenter? Som de flesta trots allt klarar sig utan? Som sagt, jag begriper det inte. Snarare är det väl så att man ska bli upprörd om man får julklapp/julbord? Pengarna tas ju från verksamheten.

Men en sak brukar man få. Ett meddelande på intranätet där högsta chefen tackar för det gångna året och för en bra arbetsinsats. Det känns lite hånfullt, för vet han eller hon vem jag är eller vad jag presterat? Nej! Uppskattning ska komma fortlöpande över året, liksom befogad kritik, av de som ser hur man arbetar. Allt annat är bara spel för gallerierna.

Ändå återkommer jag till detta gnällande om att man inte får julbord av arbetsgivaren. Är det nu så viktigt för gemenskapen på arbetsplatsen kan man väl gå ut privat och själva stå för notan? Och att skriva till en minister och klaga på det… Hon borde kanske gå över till den privata sektorn? Missnöjet är missriktat och att sedan gå ut i pressen… patetiskt.

||||| 0 I Like It! |||||

Blogg

Kommentarer stängda

Eftersom jag nostalgiskt börjat minnas det hår som flytt, har jag studerat lite foton. Klart jag samlar ihop bilderna här (utom de jag publicerat tidigare i dag).

Men cirkeln känns ändå sluten nu.

Och år 2000 såg man tydligt var gränsen för hårfästet gick.

Rysarbilden från året då jag började min nuvarande yrkesbana glömmer väl ingen. Jag har försökt, men så lägger jag plötsligt ut foton här igen och våndas.

Ack, ja… Äh, vi tar en bonusbild.

||||| 0 I Like It! |||||

Blogg

Kommentarer stängda

Jämför bilden i detta inlägg med bilden i förrförra inlägget. Det skiljer ungefär tio år. Hårfärgen. På båda fotografierna är det min naturliga hårfärg. Det har alltid varit så att jag pendlat i hårfärg även om jag i 15-årsåldern gärna färgade det i olika kulörer. Jag kan inte förklara det.

 

Finns det en historia kring fotografiet ovan? Nja. Kanske. Det är taget i mitten av 90-talet. Jag står på kyrkängen i byhåla. Min far tog fotot. Vi brukade ha endagsutflykter där han valde resmål. Oftast kyrkor runt om i Skåne. Det är väl därför jag inte ser alltför glad ut.

Update
För rättvisans skull. Ett självporträtt från i dag. Se mig åldras. Och få mindre hår.

 

Gud! Jag ser ut som ett ollon… ägg…

||||| 0 I Like It! |||||

Blogg

Kommentarer stängda

Total förvirring. Jag har fått en inbjudan till ett möte som jag kände att jag måste gå på. Föranmälan till… jag vet inte. Det framgår inte ur den inbjudan jag fick, men där var ett telefonnummer. Som jag ringde. Jo, jag hamnade hos Socialdepartementets konferensbokning. Och de uppmanade mig att ta med mig legitimation. Öh, betyder det att jag ska få träffa en minister? Inbjudan kom från en minister, men jag trodde det var förskräckliga FK jag skulle få träffa. Det här blir ju spännande.

||||| 0 I Like It! |||||

Blogg

Kommentarer stängda

Jontas 1986/1987Sweet sixteen, ett populärt uttryck i USA. Men hur var det när jag var 16 år? Kommer jag ens ihåg hur det var?

Året var 1986. Jag gick ut nian på våren. Märkligt nog kommer jag inte ihåg så mycket mer än att jag längtade till att få gå ut grundskolan. Nio djävulska år var till ända. För att markera (ställningstagande) gick jag inte på avslutningsfesten med avgångsklasserna. Samtidigt var det lite vemodigt att känna att vi alla skulle skingras för vinden. Redan då visste jag att där inte fanns någon jag skulle hålla kontakt med. Visst, jag hade vänner, vi umgicks på fritiden (mer än i skolan), men jag lämnade alla bakom mig. Tror visst att jag gjorde samma sak 14 år senare när jag flyttade till Göteborg. Det är ingen flykt, utan snarare så att jag känner att jag måste gå vidare och lämna ”samhällen” (communities) bakom mig när jag känner att det inte utvecklar mig, samt att jag inte har mer att ge. Fast det var ett sidospår.

Sommaren 1986 hade jag ett sommarjobb som inte var alltför roligt. För första gången började jag pendla från byhåla till stan, vilket var en försmak inför gymnasietiden. Jobbet vill jag inte gå in så mycket på, men det innebar bl.a. att jag fick ta del av – inte hemligstämplat, men – dokument som inte är allmänna. Som fotografier och brev från tiden då vi hade dödsstraff. En historieskatt som forskare få ta del av men som inte får reproduceras eller visas upp för allmänheten. Det var väl inte många kronor jag tjänade, men för pengarna köpte jag en telefon. Televerket hade precis godkänt att telefoner fick säljas av andra företag och av andra märken, så länge de var godkända av Televerket. Kommer ni ihåg Televerkets telefoner? Oftast ljusgrå men det fanns också ljusgula och mörkgröna. Så jag var bara tvungen att köpa en ljusblå telefon, för det var inte en färg Televerket hade.

Till min besvikelse blev jag antagen till gymnasiets 2-åriga Handels- och kontorslinje. Själv hade jag drömmar om att bli frisör (tja, det är därför jag ser ut som en kärring på fotot ovan) men visste att jag inte hade betyg till det. Grundskolan gav mig dåliga betyg (i motsats till vad jag fick när jag gick ut gymnasiet). Första året på gymnasiet gjorde mig övertygad om att jag skulle bli affärsbiträde, men en urusel praktikplats gjorde att jag slog om till kontorsinriktningen (mitt öde). Gymnasietiden var motiverande även om jag första tiden var skräckslagen. Från lilla byhålas grundskola till den stora, stora skolan i stan. Där jag också till min förskräckelse upptäckte att grundskolans plågoande hamnat i min klass. Den enda från min grundskoleklass. Men något hände. Om det var uppbrottet från de gamla grupperingarna eller om det berodde på mognad, så blev vi vänner (okej, man kanske inte ska överdriva).

Vad minns jag mer? Skolläkaren, skolsköterskan och skolkuratorn. Tre viktiga personer i mitt liv. För jag var klen. Eller mina vrister var klena, jag var överviktig och höll fortfarande på att växa. Ingen bra kombination. Det svåra var väl att motivera mig att röra på mig eftersom jag hade smärtor som bara sågs som lathet p.g.a. övervikt. Märkligt nog var det sköterskan som fick mig att intressera mig för politik (inget jag bloggar om).

Hur var jag då som 16-åring? Betydligt mer social på hösten än på våren. Jag fick många nya vänner. Självkänslan stärktes. Jag tvingades ut i världen (byhåla var väldigt… slutet). Det känns verkligen som om jag gick från barndom till… självständighet. Vuxen blev jag abrupt som 18-åring, men det är en annan historia. Men jag var glad och lycklig – något som jag aldrig var under min grundskoletid.

Jo, ett minne till. Jag och en tjejkompis hoppade alltid över lunchen på gymnasiet (skränigt, mycket folk) då vi istället gick till Åhléns. Dagens lunch: Käck (alternativt Mellanmål) och en banan. Varje dag under ett år. Året efter tog jag alltid med mig smörgåsar med tonfisk. Också det en annan historia.

Nej, jag saknar inte den jag var som 16-åring, men kanske jag mådde som bäst då. Livet var bekymmerslöst.

||||| 0 I Like It! |||||

Blogg

Kommentarer stängda