Det var en gång, för länge sedan…

Jontas 1986/1987Sweet sixteen, ett populärt uttryck i USA. Men hur var det när jag var 16 år? Kommer jag ens ihåg hur det var?

Året var 1986. Jag gick ut nian på våren. Märkligt nog kommer jag inte ihåg så mycket mer än att jag längtade till att få gå ut grundskolan. Nio djävulska år var till ända. För att markera (ställningstagande) gick jag inte på avslutningsfesten med avgångsklasserna. Samtidigt var det lite vemodigt att känna att vi alla skulle skingras för vinden. Redan då visste jag att där inte fanns någon jag skulle hålla kontakt med. Visst, jag hade vänner, vi umgicks på fritiden (mer än i skolan), men jag lämnade alla bakom mig. Tror visst att jag gjorde samma sak 14 år senare när jag flyttade till Göteborg. Det är ingen flykt, utan snarare så att jag känner att jag måste gå vidare och lämna ”samhällen” (communities) bakom mig när jag känner att det inte utvecklar mig, samt att jag inte har mer att ge. Fast det var ett sidospår.

Sommaren 1986 hade jag ett sommarjobb som inte var alltför roligt. För första gången började jag pendla från byhåla till stan, vilket var en försmak inför gymnasietiden. Jobbet vill jag inte gå in så mycket på, men det innebar bl.a. att jag fick ta del av – inte hemligstämplat, men – dokument som inte är allmänna. Som fotografier och brev från tiden då vi hade dödsstraff. En historieskatt som forskare få ta del av men som inte får reproduceras eller visas upp för allmänheten. Det var väl inte många kronor jag tjänade, men för pengarna köpte jag en telefon. Televerket hade precis godkänt att telefoner fick säljas av andra företag och av andra märken, så länge de var godkända av Televerket. Kommer ni ihåg Televerkets telefoner? Oftast ljusgrå men det fanns också ljusgula och mörkgröna. Så jag var bara tvungen att köpa en ljusblå telefon, för det var inte en färg Televerket hade.

Till min besvikelse blev jag antagen till gymnasiets 2-åriga Handels- och kontorslinje. Själv hade jag drömmar om att bli frisör (tja, det är därför jag ser ut som en kärring på fotot ovan) men visste att jag inte hade betyg till det. Grundskolan gav mig dåliga betyg (i motsats till vad jag fick när jag gick ut gymnasiet). Första året på gymnasiet gjorde mig övertygad om att jag skulle bli affärsbiträde, men en urusel praktikplats gjorde att jag slog om till kontorsinriktningen (mitt öde). Gymnasietiden var motiverande även om jag första tiden var skräckslagen. Från lilla byhålas grundskola till den stora, stora skolan i stan. Där jag också till min förskräckelse upptäckte att grundskolans plågoande hamnat i min klass. Den enda från min grundskoleklass. Men något hände. Om det var uppbrottet från de gamla grupperingarna eller om det berodde på mognad, så blev vi vänner (okej, man kanske inte ska överdriva).

Vad minns jag mer? Skolläkaren, skolsköterskan och skolkuratorn. Tre viktiga personer i mitt liv. För jag var klen. Eller mina vrister var klena, jag var överviktig och höll fortfarande på att växa. Ingen bra kombination. Det svåra var väl att motivera mig att röra på mig eftersom jag hade smärtor som bara sågs som lathet p.g.a. övervikt. Märkligt nog var det sköterskan som fick mig att intressera mig för politik (inget jag bloggar om).

Hur var jag då som 16-åring? Betydligt mer social på hösten än på våren. Jag fick många nya vänner. Självkänslan stärktes. Jag tvingades ut i världen (byhåla var väldigt… slutet). Det känns verkligen som om jag gick från barndom till… självständighet. Vuxen blev jag abrupt som 18-åring, men det är en annan historia. Men jag var glad och lycklig – något som jag aldrig var under min grundskoletid.

Jo, ett minne till. Jag och en tjejkompis hoppade alltid över lunchen på gymnasiet (skränigt, mycket folk) då vi istället gick till Åhléns. Dagens lunch: Käck (alternativt Mellanmål) och en banan. Varje dag under ett år. Året efter tog jag alltid med mig smörgåsar med tonfisk. Också det en annan historia.

Nej, jag saknar inte den jag var som 16-åring, men kanske jag mådde som bäst då. Livet var bekymmerslöst.

||||| 0 I Like It! |||||