Tio år i Göteborg. Tio år i Kristianstad. Vilken stad älskar jag mest?
Båda städerna är hemma. Hemma på olika sätt. I Göteborg känner jag mig välkommen. Känner trygghet. Det kände jag aldrig med Kristianstad.
Hur är då Kristianstad hemma? Nja, det är väl lite mer ursprunget och i det hela bakar jag även in min uppväxt två mil från Kristianstad. Jag har 30-åriga band med Skåne, så det är klart att jag även har en hemkänsla där. Men jag trivdes aldrig. Jag blev hämmad.
Så här lite på avstånd så skäms jag faktiskt lite för den skånska mentaliteten. Kanske jag hade lite otur? För den skånska mentaliteten i min värld är otroligt rasistisk, skvallersjuk, avundsjuka, högfärdig. Som sagt kanske bara jag hade oturen att ständigt mötas av detta hela tiden Det var en utav huvudanledningarna till att jag flyttade till Göteborg, som naturligtvis också har sina brister.
Jag håller nog fortfarande på att göra upp med mitt förflutna, min bakgrund, mina erfarenheter. Och att befinna sig i Göteborg gör det lättare. Distans sätter perspektiv, men där är mycket att gräva i.
Vill jag tillbaka till Kristianstad? Kanske. Vill jag bo kvar i Göteborg? Förmodligen. Vill jag flytta till annan plats i landet? Gärna – under vissa förutsättningar.
Det går inte att besvara den inledande frågan. Det är inget fel på städerna. Snarare mitt förhållningssätt till min omgivning.