Väldigt tidigt i morse väckte jag mig själv genom att prata i sömnen. Jag kallade och lockade på kissen att komma och lägga sig. Min reaktion av att vakna på det här sättet var mest med förvåning. Men känslan som stannade kvar hos mig var att hon faktiskt var närvarande. Ibland är gränslandet mellan dröm och verklighet väldigt behaglig. Mer trösterikt än ledsamt.

Det är inte bara i sömnen jag ropar efter kisse. När (snarare om) jag sitter och tittar på tv blir jag lite distraherad av tv:n samtidigt som jag halvt om halvt noterar att det inte ligger en kisse i mitt knä, och börjar titta efter kisserumpan och ibland kalla efter henne. Man blir lite skakad när man inser att det inte längre finns någon kisse att kalla på.

För att återgå till varför jag pratat i sömnen. Jag är så offantligt trött. Tydligen kan det vara ett skäl. Att den varmare årstiden nu också är här gör sitt till. Sedan i går kväll har jag ett nygammalt ms-symtom i form av neurogen hudsmärta på bålens högra fram- och baksida. Det begränsar mig väldigt och gör mig ännu tröttare. Jag har tidigare haft denna form av smärta på underbenen och fötterna. Under fem år kunde jag inte ha ett täcke över benen, innan symtomet försvann. Frågan är hur länge jag nu ska ha denna nya smärta som inte går att medicinera bort. Jo, jag tror att detta har med den varmare årstiden att göra. Citat från sidan jag länkat till:

[...] nästan alltid har en förändrad känsel för temperatur och smärta. Det tycks vara så att om de nervbanor som har till uppgift att föra temperatur och smärtimpulser genom centrala nervsystemet drabbas av sjukdom eller skada, så kan denna typ av nervsmärta uppstå.

Coolt! Kroppen är ett märkligt organ. Jag imponeras utav alla märkliga ting som kroppen kan ge upphov till. Men ont gör det. Rejält.