Så fort jag somnar (om jag somnar) drömmer jag om jobbet. Jag som aldrig drömmer om jobbet. Men jag tror det har sina förklaringar att jag så ofta nattetid ”vistas” på jobbet.

• Semestern är på upphällning.
• Dödsfallet.
• Oro hur jag ska klara det när jag inte kan gå.
• Hösten är lika betungande som våren någonsin var.

Om benen återhämtar sig vill jag ha semester då. Inte nu. Det är fruktansvärt att behöva ha semester utan att ha semester. Varför kunde jag inte få den där sjukskrivningen?

Jag som hade så mycket planer för den här semestern…

Chocken vill inte riktigt lägga sig, den verkar snarare förstärkas. I morse såg jag en dödsannons i morgontidningen som kändes väldigt oväntad*. Dödsannons är kanske inte riktigt rätt ord, det var från arbetskamraterna. Det första jag såg var förnamnet och det räckte. Efternamn och arbetsplats bara bekräftade det. Men jag vet ingenting. Jag vet inte vad som låg bakom dödsfallet. Sjukdom? Möjligen. Just nu har jag semester, men tror nog att där finns en historia som jag får ta del av så snart jag är tillbaka på jobbet. Nej, ingen jag arbetade med. Bara någon som betytt mycket för mig de senaste tolv åren. Som jag senast pratade med för en månad sedan och som jag tio dagar senare såg för sista gången. Mindre än en månad sedan.

Märkligt nog så tänkte jag för någon dag sedan ”undrar vem som dött på jobbet”*. Och jag hade tänkt ringa personen ovan, men brydde mig inte.

* Dödsfallet i sig – inte oväntat, bara vem.

** Jag har haft det på känn – har för en gångs skull lusläst dödsannonserna senaste månaden.

I ett par dagar har jag känt för att ta till alkoholen. En starköl. Rödvin. Kanske likör. Varför inte en whisky?

Men det är för långt att gå ändå bort till Systemet.

Grön prick – där bor jag. Gul prick – där är Systembolaget.

Som ni ser har jag säkert 200 meter. När jag nu tänker på det – jag har bott här i fem år och aldrig varit på mitt systembolag. För trots allt, jag drick inte sprit. Åtminstone väldigt sällan. Bara om jag går på restaurang där jag gärna tar ett glas rött till maten. Nästan ett glas per år blir det. Enligt definitionen gör det mig till alkoholist. Bara man dricker regelbundet, vilket en gång om året är. Så jag ska nog passa mig och inte titta in på bolaget.

Jag* har funderat vidare på detta med identiteter. Det finns så många av identiteter. En kan vara att man skapar en identitet utifrån vem man är rent historiskt. Var man befinner sig i släktträdet. För egen del kan jag inte se särskilt många grenar ovanför mig och det kan ibland kännas lite jobbigt. För vad har jag för ursprung? Det kan också kännas lite sorgligt att jag är sista sidoskottet i mitt familjeträd. Med mig tar förgreningen stopp för två släkter.

För ett par år sedan fick jag kontakt med min finska sida tack vare Facebook. De fann mig. Det betyder att de letade efter mig. Själv kunde jag inte finna dem eftersom mina kusiner som finns på nätet har gift sig och inte delar efternamn med mig längre. Så en liten inblick har jag nu fått, om vad som hänt i Finland sedan vi träffades för drygt 30 år sedan. Det betyder en del. Bara vetskapen om att de lever sina liv med sina familjer känns bra att veta. Att en del av min historik finns kvar där i öst och att vi kommer ihåg varandra.

Okej. Jag får utveckla det här känner jag. Min far kom till Sverige som finskt krigsbarn under Andra världskriget tillsammans med några av sina syskon. Det spreds för vinden och alla fick efter kriget återvända hem utom min far som hade öroninflammation avresedagen. Därför blev han kvar. Han glömde finskan och kontakten med släkten var sporadisk (avstånd, språk var hinder). Han kände sig alltid övergiven och rotlös. Märkligt nog har det delvis smittat av sig på mig sedan han dog.

Men jag har också en svensk sida på släktträdet. Och här känner jag en helt annan typ av saknad. Jag kan bara spåra släkten tillbaka till min mormors farfar. Det jag undrar är hur länge vi funnits i Skåne? Finns där invandring? Var vi danskar från början? Fanns vi i Skåne när det var danskt? Var vi någonsin bönder i Skåne? Vad jag vet så arbetade man mycket med trä (i skog, som snickare och så vidare). Särskilt två personer har jag varit nyfiken på, som jag gärna hade släktforskat om. Men jag har fått höra att det redan är gjort av andra sidogrenar på släktträdet, men jag vet inte vad de kom fram till. Min morfar betydde mycket för mig och han dog när jag var sex år gammal. Jag drömmer fortfarande om honom. För hundra år sedan föddes han vilket innebar en stor skandal. Där nya uppgifter ständigt kommer fram. Min mormors mor träffade jag som nyfödd. Hon kom från en stor skånsk släkt som vi fortfarande mer eller mindre har kontakt med. Men jag vet inte den (min) släktens ursprung.

De här luckorna i släktträdet gör också att jag känner mig (delvis) identitetslös. För jag vill veta vad jag är sprungen ur. Tänk om det hade funnits dokument eller foton. Något som kunde ge en aning till en inblick i hur deras liv såg ut i ett historiskt perspektiv.

* En gång om året tillåter jag mig själv att inleda ett inlägg med ”jag”. Gör det inte i vanliga fall då det är så egocentriskt. Bloggen handlar ändå om mig, så varför börja ett inlägg med ”jag”?

Det jag snart gjort i två månader trodde jag aldrig att jag skulle göra. Jag forskar nämligen i hur och om det skulle vara möjligt att återvända till Skåne. Då menar jag inte typ semester. Det finns en oro i mig. Eller, låt mig ta det från början.

När jag flyttade till Göteborg så sa jag till mig själv att åtminstone ge det tio år. Det har gått tolv år nu. Det var en frigörelseprocess som ledde till att jag flyttade 30 mil. Jag har aldrig ångrat flytten eller allt vad det innebar. Just då kändes det som en befrielse att överge Skåne. Där var så mycket som höll mig tillbaka. I Göteborg fick jag sedan Gazzy som jag vurmat mycket för och som höll mig kvar. Men nu vet jag inte… Vad håller mig kvar? Och varför tankar på Skåne igen?

Ärligt, jag har inget i Göteborg annat än hemkänslan. Visst, jag har ett arbete som betyder mycket, men inte allt. Jag har genomfört det jag önskade (studerat och skaffat erfarenhet).

Så – varför Skåne? Närhet till familj och släkt. Under mina år i Göteborg dog min far. Ja, vi hade ett mycket komplicerat förhållande, men jag var inte där när han dog. Även om jag åkte i skytteltrafik så var det bara små korta visiter. Och de jag har kvar blir inte yngre – inte jag heller.

Egentligen vet jag inte vad jag vill. Ändå kollar jag ständigt efter bostad och jobb i Skåne. Finner jag något som skulle kännas rätt, så kanske… Men jag vet inte.

Kanske allt handlar om följande:

1. Jag var hemma för första gången på fem år för ett par månader sedan – igenkänningsfaktorn var attraherande.
2. Jag behöver ständiga projekt och nya intryck (jag är rastlös).
3. Jag är uttråkad – jag har semester, och tänker för mycket.
4. Våren var jobbig – ny, tuff arbetssituation med mobbning. Gazzy.
5. Många frågar mig om det inte är dags att flytta ”hem”…

Det enda jag med (någorlunda) säkerhet kan säga är att jag inte orkar börja om i en helt ny miljö.

Ms-symtom skrämmer mig inte. Däremot så blir jag skrämd av sådant jag inte förstår. Som den sömnlöshet jag plötsligt drabbats av. Först kl. 06 i morse somnade jag och lyckades sova hela tre timmar. Senare under dagen gjorde jag ett nytt försök och lyckades då sova 30 minuter. Jag är trött, men kan inte sova. Kanske detta är ett ms-symtom (har ju så tidigare varit), men det skämmer mig ändå. För utan sömn fungerar man dåligt och det är rent av farligt. Fungerar dåligt gör jag ändå.

Förutom ms, så försöker jag finna andra förklaringar. Kanske jag varit för överansträngd och inte kan slappna av? Låter inte logiskt, för jag är slappheten själv. Kanske det beror på att inga spårvagnar passerar utanför mitt sovrumsfönster nu under en månads tid? Låter också ologiskt även om jag finner det betryggande, att höra ljudet av gnisslande hjul mot räls. För även om jag elva år hört spårvagnar nattetid, så sover jag gott de gånger jag inte sover hemma. Några förklaringar som känns godtagbara finner jag inte. Alltså återstår bara att det trots allt är ett ms-symtom. Det gillar jag inte. Skovet har nu varat i 46 dagar och borde gå tillbaka utan att nya symtom avlöser de som försvinner.

Halvvägs igenom semestern kan jag inte låta bli att skriva (tänka) jobb. Jo, jag har lyckats med att släppa jobbbet även om jag övervakar mejlen därifrån, samt följer nyhetsflödet på intranätet. Men jag utför inget arbete.

Däremot så har jag börjat fundera en del på hösten, hur jag kan förbättra min situation nu när skovet inte vill släppa, samt då jag inte vill hamna i samma kaos som våren innebar. Men jag har inga svar eller lösningar. Trots allt så är det bara till en viss del jag kan styra över mitt arbete. Det jag kommer att måna mer om är att verkligen försöka vara ledig onsdagar. Och kanske inte jobba över ett par timmar varje dag. Samt sluta kl. 12 varannan fredag. Med andra ord – verkligen hålla mina arbetstider och följa mitt arbetsschema. Före semestern var jag förutseende nog att avsäga mig alla former av arbetsgrupper som egentligen är obligatoriskt utifrån det projekt jag deltar i. Eftersom man säger sig värdesätta mitt kunnande så mycket, att man inte vill förlora min kompetens, så har jag gått med på att endast delta i de schemalagda veckomötena. Man får helt enkelt utnyttja mig den tiden även om den är begränsad.

Jag har också strukit att ta emot elev i höst. Men det återstår dock en del annat som jag inte kan komma ifrån – alla andra möten, alla telefonsamtal och alla mejl. Men det får inte ta mer än 30 timmar per vecka. I den tiden ska jag också hinna utföra ett eget arbete (allt är ”eget” arbete, men jag menar sådant som inte är akut påkommet, typ telefon/mejl).

Räcker detta? Jag tror det. Det enda som oroar mig är den där jokern som kan dyka upp i leken. Som personalbrist. Tyvärr har jag bred och långvarig erfarenhet som gör att jag kan hoppa in överallt. För det första, kan jag säga nej om fråga uppstår? För det andra, kan jag verkligen neka? Officiellt har jag arbetsrehabiliteringar som stoppar arbetsgivarens framfart, men de är bara teoretiska. Erfarenheten säger att de inte gäller när jag hänvisar till dem. Paradoxalt nog så har en personalsekreterare gett mig en brasklapp, eller ett frikort, att använda när arbetsrehabiliteringar plötsligt inte verkar gälla – jag har fått löfte om direkt omplacering om man inte respekterar en arbetsrehabilitering. Det sista jag vill ha är en omplacering, för det är det värsta som kan hända. Då förlorar man all kontroll över sin situation, hamnar på ett undantag som det inte går att ta sig ur och där man aldrig kan få växa i sin yrkesroll. Även om detta skulle vara väldigt lugnt och skönt, skulle jag bli väldigt frustrerad. Och förmodligen göra det enkelt – genom att säga upp mig.

Det är inte säkert att hösten blir en upprepning av våren. Kanske jag inte har något att befara. Våren innebar nya arbetsuppgifter där den successiva upplärningen (snarare inlärningen) gått i 120. Nu har jag ändå hunnit växa in i rollen som sysadmin (min benämning av en tjänst där jag inte fått ändra min tjänstetitel – men det är en annan historia, som handlar om att pressa lön – därför kan jag officiellt få ersätta vakanser inom mitt tidigare yrke).

Om jag ser fram emot att semestern tar slut och jag får återgå i arbete? Nej. Faktiskt inte. Just nu orkar jag ändå inte jobba med tanke på skovet. Och med tanke på de fåtal jobbmejl jag fått så är där heller inget som triggar mig till att skynda tillbaka.

Totalt sett så känns det rätt bra att jag fortfarande är ledig några veckor till. Det är något jag behöver. Verkligen behöver. Och jag har två sparade semesterveckor till senare i år. Sju veckor med semester under ett år känns väldigt bra.

Värre än vad jag trodde. Jag gick i dag ut för första gången på en hel vecka då jag trodde att benen blivit bättre, men så var det inte. Det jag har svårigheter med är att lyfta benen och fötterna. Ingen krycka i världen hjälper mot det, utan jag får försiktigt försöka få ben och fötter med mig där jag stapplar fram och får hoppas på att inte falla. För det kommer jag att göra, förr eller senare.

Värst är väl att jag inte riktigt vet vad jag kan göra för att det ska fungera i vardagen. Behöver jag hjälp? Klarar jag mig själv? Måste jag försöka kämpa mig till en sjukskrivning och sluta vara sjuk på min semester?

Man kan sedan inte påstå att bältrosen precis gör situationen bättre.

Samtidigt så orkar jag inte ta itu med något av ovan.

Ibland glömmer man, ibland slutar man minnas. Det jag inte minns, har aldrig hänt. Jo, jag gör skillnad på att glömma och på att inte minnas. Att inte minnas är att medvetet förträngt något. Att glömma är något som bara är utraderat ur minnet.

Det jag glömt kan jag inte återge. Till exempel kommer jag inte ihåg 1986-1988. Visst, jag har vissa minnesbilder från tiden, alla ögonblicksbilder från gymnasietiden. Men jag kommer inte ihåg vem jag var, vad jag gjorde eller hur vardagen såg ut. Anledningen till glömskan beror på att det var en traumatisk tid. Jag har också glömt en tid från cirka 2004-2006, som beror på den stress jag utsattes för i kombination med ms (misstänkt stroke som jag nu får livslång behandling för, samt att jag fick tinnitus).

Det jag inte minns, har naturligtvis hänt. Jag bara väljer att blunda för vissa saker som inträffat. Det har helt enkelt varit för pinsamt. Oj, vad det finns mycket jag inte minns!

Ännu en skillnad är att det man glömt kämpar man för att komma ihåg. Det man inte minns vill man bara få utraderat. Samtidigt är pinsamheterna det som leder till anekdoter som man kan roa andra med på diverse tillställningar. Men egentligen vill man inte minnas.

Kan man återfå det man glömt? Till viss del, tror jag. Jag kan ibland få flashbacks från typ 1987. Fragment som väcker ännu mer frågor i mig – vad hände egentligen? Jag har ganska klart för mig de yttre omständigheterna som ledde till den ofrivilliga glömskan. Men varför ”släckte” jag ner? Varför ansåg sig psyket nödgat at skydda sig? Vad var det jag inte kunde handskas med? Jag fann en verklighetsflykt i mitt då nyväckta intresse i serietidningar (som direktimporterades från USA).

Anledningen till att detta inlägg alls kom till, beror på att jag i dag fick en aha-upplevelse. Inte så mycket att jag plötsligt kommit ihåg, utan för att jag plötsligt såg (verkligen såg) alla mina böcker i bokhyllorna. Det kastade tillbaka mig lite i tiden. 1) Aha – jag läste böcker innan datorn kom in i mitt liv! Jag var faktiskt inte tv-nörd. 2) Aha – de där böckerna läste jag för 25 år sedan och kommer fortfarande ihåg namn och handling. 3) Aha – jag saknar tiden då jag orkade engagera mig i fiktion.

Jag kämpar med att försöka återta det jag glömt. När jag i dag såg alla mina böcker, insåg jag också att jag där har den verkliga röda tråden att ta tag i. För jag kan knyta an till vardagslivet genom vad jag just då läste. För jag har inte glömt böckerna. Jag kan också se saker som hände omkring mig när jag läste böckerna. Åtminstone tror jag det. För jag har redan fått till mig en del. Undrar vad som händer om jag läser om böckerna jag läste 1986-1988?

Men frågan är om jag verkligen vill försöka komma ihåg det jag glömt? Där fanns väl en anledning till att jag glömt? Samtidigt tror jag att jag efter 25 år kan handskas med det. Med det som egentligen hände…

Egentligen kan jag skifta begreppen till att ha den motsatta innebörden – att man väljer att glömma, man slutar att minnas. Min uppdelning illustrerar egentligen bara att jag har två spår för att beskriva detta med vad som är medvetet och omedvetet vad gäller hågkomst.