Dag 2 efter sjukskrivningsveckan. Nej, jag skriver inte mer om hur jag mår – kan säga att det är bättre men inte bra.

Trots endast två timmar med sömn i natt, har jag arbetat hela dagen. Tiden går fort, men så har jag också mycket att ta itu med som legat sedan innan semestern. Datorn är åtminstone nu uträknad och skrotad. Ny dator är beställd men har inte anlänt. I väntan har jag i dag fått låna en dator som saknat de program jag behövde vilket fick installeras akut. Trist att jag inte har en behörighet som administatör för datorn, utan måste jaga helpdesk-människor. Men jag har åtminstone kommit i gång att jobba med en dator som fungerar.

Det märks att sommaren är slut och att folk återgått till sitt dagliga levebröd – arbetet. Trafiken är värre än vad den någonsin varit. Och frågan är om folk tappat körförmågan under sin sommarledighet, för så mycket olyckor som kantar vägen hem har jag aldrig varit med om. Det hjälper väl knappast heller att man håller på med vägbyggen på alla stora och små vägar.

Största hindret var dock när jag (okej, flärdtjänsten) skulle svänga in på min gata. Den var avspärrad. Min gata är en återvändsgränd och där hade två polisbilar jagat in/spärrat in en misstänkt bil (det vet jag – att den var misstänkt – den var ju svart). Tydligen hade bilföraren sedan sprungit, för poliserna letade i området till fots. Så jag fick visa min chaufför en annan väg hem, för det var precis vad jag ville – hem. Men något mer kring polisen och den svarta bilen vet jag inte.

I dag tror jag att jag varit med om för mycket. För jag kommer inte ihåg några diskussioner trots att jag minns att folk suttit i min besöksstol och att telefonen ringt oavbrutit. Eller så är jag bara trött efter för få timmar med sömn i natt. Jag gillar inte att ligga. Kan inte sova. För mycket smärta.

I går brakade det loss på Facebook. Plötsligt har alla gamla ”nätdagbokare” strålat samman, oavsett om man i dag fortsatt som bloggare eller ej. Förutom själva nostalgitrippen, eller att man åtknutit kontakten med människor man trott bara försvunnit ut i sajberrymden, så har man plötsligt fått namn på de som tidigare bara var kända för sina nätalias. För första gången känns det… jag vet inte… vuxet? Eller mer konkret. Påtagligt. Verkligt. Jag har svårt för att beskriva känslan. En irl-dimension till url-identiteten?

Något jag saknat i några år är på vilket sätt jag tidigare skrev dagbok*. Det var glättigare, inte så allvarligt eller tungt, ett annat språkbruk, mer beskrivningar av min vardag och diverse hjärnsläpp. En tolkning jag haft av detta förkastar jag härmed. Det jag trott vara anledningen till att jag inte längre kan skriva på samma sätt, var att nätet förändrats över tid. Nätdagböcker som blev bloggar. Html som blev till php. Den första lilla generationen som ersattes av den enorma generation 2 med alla sina dussinbloggar à la modeblogg.

Men plötsligt ändrade jag uppfattning. Det har med tid att göra. När jag började skriva dagbok på nätet var jag 28 år (fyllde 29 dagen efter premiärtexten). I dag är jag närmare 42 än 41. Jag har med andra ord blivit äldre. Man förändras som person. Nya erfarenheter formar en. Livet fortskrider. Synapserna tar nya vägar. Eller nåt. Med andra ord är jag inte 28 längre. Där i ligger nog förklaringen till att jag inte kan skriva som mitt 28-åriga jag.

Ändå är jag inte redo att ge upp mina dagliga noteringar. Okej, jag sörjer inte att jag blivit äldre eller förändrats. Det jag kan sörja lite alla de restriktioner som medvetet ålagt mig själv. Men det handlar om att jag kanske skrev för mycket om känsliga saker där andra protesterat. Där resultatet blivit negativt utan att jag för den delen skrivit något negativt. När man skriver om sitt liv är det svårt att exkludera sådant som indirekt har att göra med andra människor. Nåja.

Det är kul att ha kunnat sammanstråla med så många ”gamlingar” från gamla nätdagbokstiden. Jag saknar några i skaran, men tänker faktiskt mest på de som inte längre finns med oss.

* Jag använder dagbok, nätdagbok och blogg som synonymer till vartannat. Även om jag och andra anser/inser att där är skillnad, så skulle det vara hårklyveri att i just detta läget göra någon skillnad – jag har och har haft alla varianterna i någon form, någon gång.

Hur ska jag komma ur det här med att bara skriva om sjukdom kontra arbete? Finns det några andra världar att skriva om? Får väl ändå säga att det känns väldigt bra efter en dag på jobbet. Trött, men jag har inte jobbat en hel dag på sju veckor.

Finns det inga nätlistor att besvara?

Med arbetsveckan så nära inpå, har jag nog tillbringat söndagen som de flesta andra – med att se över mat och kläder. Tvättmaskinen har gått varm. Väskan är packad (pennor, block, snus, vattenflaska, kalender med mera – jag ska på möte, är inte på mitt rum förrän tisdag). Jag har sett över vad jag ska packa för mat att ta med mig.

Det enda som oroar mig något är att jag ska sitta en heldag på möte. Jag kan inte dra mig undan för att vila. Jag kommer att få ont i benen av att sitta still på en stol. Sedan vet jag inte om jag rent mentalt kommer att vara närvarande med mitt intellekt eftersom jag varit borta så länge samt lätt blir distraherad om jag känner att jag får ökade besvär av inflammationen i hälsenan.

Hur det än går så oroar jag mig nog mer för hur jag kommer att känna efter jobbet i morgon. Är rädd att få tillbaka en massa smärtor.

Men att jobba är något positivt. Ett nödvändigt gott. Förstår att alla hålla med mig.

Det är dags att mentalt börja ställa in sig på att arbeta. Okej, så jag har efter semestern hunnit jobba i 1½ vecka även om jag flexade minus tio timmar eftersom jag inte hade återhämtat mig under ledigheten, men jag var aldrig mentalt tillbaka förrän jag i början av veckan blev sjukskriven. Men något lossnade under eftermiddagen. Plötsligt försvann smärtan. Hudsmärtan är borta. Magsmärtan är borta. Fotsmärtan är borta. Kvar finns ostadigheten och tröttheten i benen. Om inflammationen i benet helt försvunnit vet jag inte. Jag är öm och stel. Men för mig är det en hundraprocentig helomvändning bara att slippa den tärande smärtan. Det betyder att jag kan tänka. Att jag kan tänka utanför mig själv. Börja planera för en framtid och inte bara för dagen. Och genast poppar det upp tankar kring jobbet. Jag har hamnat lite på efterkälken och förlorat ett par veckor av en mycket fullspäckad höst.

Nu hoppas jag bara att smärtan är borta för alltid och att dagens förbättring inte bara var tillfällig. Och att jag klarar av att jobba. För det är viktigt att jobba. Det håller mig aktiv både fysiskt och mentalt. Det ger mig inkomst. Med tanke på hur jag förvägrats sjukskrivning under hela sommaren, är arbetsinkomst den enda möjliga inkomst under sjukdom. Och jag säger det igen – Försäkringskassan är inte ett problem. Problemet ligger på den urusla organisationen att få tag i sin läkare där hinder byggs upp av inkompetent kringpersonal. Det är lika mycket kamp mot sjukdom som mot organisation.

Efter fem dagar tog jag mig ut. Utomhus. I den friska kvava luften med regn och åska. Det är inte så enkelt eller självklart att ta sig ut även om jag kan gå (nåja) inomhus. Där är så många hinder på vägen.

1. Jag har dålig styrning på benen, så det är hopplöst att få på sig strumpor och skor. Man får kämpa. Och kämpa. Man svettas. Det gör ont. Man blir irriterad och frusterad. När man till sist fått på sig fotbeklädnaden, ja då är man så slut att man inte kan resa sig från sittande till stående.
2. Sedan måste man försöka vara effektiv och hushålla på resurserna när man ska samla ihop sig. För vad behöver man när man ska gå ut? Jacka. Nycklar. Pengar. Mobiltelefon. Snus. Krycka. En eller två kryckor? Behöver jag väska om båda händerna är upptagna med kryckorna? Har jag fickor så det räcker? Det krävs med andra ord väldigt mycket planering.
3. När man väl kommer ut så vet man inte hur mycket benen bär, eller hur långt. Vart ska jag gå först? Kan jag effektivisera min lilla runda utomhus? Orkar jag vända hem om jag känner att det är för jobbigt? Finns det bänkar där jag går? Är där mycket kullersten? Är där nygrävda gropar i gångbanan som ska pareras? Jo, där var nya uppgrävda gropar och jag fick gå på hala ”järnbroar”.

Jag lyckades ta mig till soprummet med två soppåsar. Och runt husknuten till tobakaffären för att köpa en flaska vatten (som jag behöver ha med mig på jobbet på måndag) och sedan fortsätta runt hela huset istället för att vända och gå tillbaka samma väg. Och med endast en krycka! Jag är imponerad. För mig är det ett bevis på att jag förbättrats avsevärt sedan i måndags när jag hade stora svårigheter att gå med två kryckor. Viss smärta men mycket stelhet och svullnad är det som känns begränsande. Jag vet heller inte hur jag reagerar på ansträngningen dagens runda ute innebar. Förvärrar det symtomen i benen? Eller stärker det? Förmodligen får jag någon form av träningsvärk eftersom jag inte funnit balansen riktigt och förmodligen belastar fel när jag sätter ner fötterna.

Det som stör mig mest rent mentalt är att jag inte kan ta på mig vanliga byxor, utan får gå runt i joggingbyxor. Det har jag gjort nu i tre månader. Anledningen är att jag fortfarande får hemska hudsmärtor av den beröring ett par byxlinningar ger. Så skovet är inte helt över, utan fortlever jämte komplikationerna till nämnda skov.

Jag måste försöka gå ut en runda i morgon också. Om inte annat så för att träna balansen på oregelbundna gångbanor.

Jämfört med i måndags mår jag riktigt bra nu. Åtminstone teoretiskt sett. Smärta finns kvar, men utav en annan karaktär. Inflammationen i hälsenan finns säkerligen kvar, men jag känner inte längre av den. Istället är största problemet den svullna foten, och något som jag tolkar som träningsvärk i benen efter att åter inte ha kunnat gå på ett normalt sätt. Och att foten är svullen gör att jag inte kan röra på den då huden är så uppspänd.

När jag läser texter om inflammation i hälsenan får jag lära mig lite nytt. Som att det aldrig är bevisat att det någonsin funnits en inflammation när det är inflammation i hälsenan. Lite mer fakta:

• Man ska bara medicinera med NSAID-preparat, typ Voltaren, Eez, Diklofenak.
• Det är viktigt att omedelbart påbörja rehabilitering hos sjukgymnast (jag har inte blivit erbjuden detta och man får aldrig göra övningarna själv) där man
• ska stå med tårna på ett trappsteg, sedan häva sig upp på tå. Gärna på ett ben. Och det ska göra skitont, men man ska göra det ändå.
• Försäkringskassan godkänner endast en veckas sjukskrivning. Om komplikationer eller mer omfattande skada föreligger, kan man däremot få lov att bli sjukskriven upp till fjorton veckor.
• Smärtan kan sitta i under cirka sex veckor. Och man ska fortsätta gå hos sjukgymnast under ytterligare sex månader.
• Diagnos är svårställd, så förvärras symtomen måste man göra ett ultraljud eller magnetröntgen. Differentialdiagnoser är avslitet hälsena, propp i benet eller cystor på hälsenan. Till exempel. Svullnaden kan tyda på propp, men då brukar också rodnad och värmeökning finnas med i bilden.
• Man kan behöva ortopediska inlägg i skorna om foten kollapsat.

Det finns mycket att läsa i ämnet. Själv föredrar jag läkartexter och inte så mycket bloggares erfarenheter. Sjukvårdsupplysningar ger jag heller inte så mycket för. De är för ytliga.

Det är värdelöst att inte kunna göra någonting. Ur ett medicinskt perspektiv så ska jag belasta foten/benet, men det är svårt att ignorera smärtan oavsett hur den ter sig. Just i dag går jag till synes normalt, men det känns och det tar på krafterna. Jag springer inte precis ut för skojs skull. Och jag är glad att jag har kryckor hemma, vilket jag inte tror är något man får utifrån ovan beskrivna besvär.

En veckas sjukskrivning går snabbt. Kanske inflammationen släpper mer innan det blir måndag, men det är ändå med blandade känslor jag möter nästa vecka. Att komma till jobbet gör att jag tänker på annat och får träffa lite folk, vilket är bra. Det som är mindre bra är om jag har kvar besvär. För hur ska jag orka sitta en hel dag på jobbet utan att kunna dra mig tillbaka för vila? Men det är ändå övervägande positivt. För jag börjar bli stressad av allt som måste göras på jobbet. Mejlen haglar in. Men har jag ingen fungerande dator på jobbet, så är där ändå inte så mycket för mig att göra. Har dock fått veta att ny dator beställts även om jag inte vet när den levereras.

I dag stod jag inte ut. Efter två veckor kände jag ett enormt behov av att raka mig. Okej, det kliar men bekymrar mig inte nämnvärt. Det som alltid är droppen är hur skägget spretar. Jag står inte ut att se mig själv så. Fortfarande kan jag inte stå utan fruktansvärda smärtor, men det var viktigare att raka sig.

Eftersom ”sommaren” varit så lång för mig, så har jag hunnit med ett tredje dvd-maraton. Först var det In treatment, sedan Torchwood, och nu Mord och inga visor (Murder, she wrote). Den sistnämnda serien är väl inget mästerverk direkt, men väldigt intressant. Man återanvänder samma skådespelare om och om igen, men i helt olika roller/karaktärer. Till exempel Herb Edelman. Under seriens tolv år spelade han fyra olika roller. Herb är mer känd som Stan, Dorothys exman i Pantertanter.

Jag har också fått se en tidig roll med Courteney Cox i hennes femte tv-roll som 22-åring. Eller en 10-årig Joaquin Phoenix. Men Kate Mulgrew har varit roligast att se. Förra årets dvd-maraton med Star Trek: Voyager hade Kate i huvudrollen som Captain Janeway. Men då var hon tio år äldre. Och i Mord och inga visor återanvänds hon fyra gånger i tre olika roller.

Det är nog dags att köpa hem fler säsonger av Mord och inga visor. Jag har har sett tre av tolv säsonger. Och sommaren tar aldrig slut.

Tiden går inte så långsamt som den borde, vilket jag är tacksam för. Förra veckans korta séjour på jobbet får väl ses som en parentes i all ledighet*. En passiv ledighet. Så det är tur i sammanhanget att tiden inte segar sig fram. Men jag kan inte förklara hur jag får tiden att gå. Den bara dundrar på ändå.

Bloggen börjar bli sorgligt lik den ms-dagbok jag skrev för tolv år sedan. Syftet då var att beskriva alla turerna innan, under och efter diagnos. Där fanns stoff för ett par månader. Något syfte i dag att skriva så mycket om vad ms gör med mig, har jag inte. Men det händer inte så mycket annat att skriva om.

I går hade jag ångest. Igen. Man kan väl säga att sommaren fört mycket ångest med sig. Inte den där lättare oron som så många slentrianmässigt kallar för ångest, utan riktig sjukdomsframkallad ångest. Redan för några år sedan sa min doktor att jag hade tendenser till panikångest och en inte i sammanhanget utförd undersökning kom fram till att jag är ambitiös, högpresterande och använder mer energi än vad jag har att förbruka. Så det där med ångest låter inte förvånande. Jag gillar inte att begränsas och känna mig maktlös. Försvinner kontrollen får jag ångest.

Än vet jag inte hur det går med inflammationen i hälsenan.  Trots smärta försöker jag belasta ”snällt” för att inte stelna till. Det jag upptäckt är att jag trampar fel med foten (p.g.a. smärta?) och går med insidan av foten som första del att ta i golvet. Det gör minst ont, men jag riskerar att få en felställd fot. Så därför måste jag medvetet tvinga mig till att sätta ner utsidan av foten först även om hälsenan känns som om den skulle gå av.

Sitter jag still i nästa vecka får jag lov att arbeta. Problemet blir istället fritiden. Jag vågar inte belasta foten genom att gå en längre sträcka uppför backen till affären, postulämningen o.s.v. Just nu jagar jag hämndtjänsten för glatta livet, för de får vara mina ben. De har i flera år sagt ”uppstår akut problem räcker det att ringa så hjälper vi dig”. Jag har nu förstått att de inte kan hålla det de lovat. Ny utredning av behov måste göras. Frågan är hur fort det kan gå?

Det är fem år sedan hämndtjänsten handlade åt mig. Det var en rysare. Fick allt annat än det jag beställde. Det gick så långt att jag inte kunde skriva ”1 liter lättmöjlk”, utan fick skriva typ ” MJÖLK: 1 liter, lättmjölk, blå förpackning om Arla, observera att filmjölk också kan ha blå förpackning, köp inte filmjölk”.

Ack! Varför skulle man inte få ångest?!

* Semester, sjukskrivning, whatever.

Gammal, trött och grå.

Det känns väldigt jobbigt att vara så fysiskt begränsad samtidigt som det gör fysiskt ont och man inte kan göra så mycket mer än att vänta. Väntan på förändring, förhoppningsvis en förbättring. Först på göra-listan står att raka sig. Just nu ett mål som verkar omöjligt att uppfylla.