Dag 2 efter sjukskrivningsveckan. Nej, jag skriver inte mer om hur jag mår – kan säga att det är bättre men inte bra.

Trots endast två timmar med sömn i natt, har jag arbetat hela dagen. Tiden går fort, men så har jag också mycket att ta itu med som legat sedan innan semestern. Datorn är åtminstone nu uträknad och skrotad. Ny dator är beställd men har inte anlänt. I väntan har jag i dag fått låna en dator som saknat de program jag behövde vilket fick installeras akut. Trist att jag inte har en behörighet som administatör för datorn, utan måste jaga helpdesk-människor. Men jag har åtminstone kommit i gång att jobba med en dator som fungerar.

Det märks att sommaren är slut och att folk återgått till sitt dagliga levebröd – arbetet. Trafiken är värre än vad den någonsin varit. Och frågan är om folk tappat körförmågan under sin sommarledighet, för så mycket olyckor som kantar vägen hem har jag aldrig varit med om. Det hjälper väl knappast heller att man håller på med vägbyggen på alla stora och små vägar.

Största hindret var dock när jag (okej, flärdtjänsten) skulle svänga in på min gata. Den var avspärrad. Min gata är en återvändsgränd och där hade två polisbilar jagat in/spärrat in en misstänkt bil (det vet jag – att den var misstänkt – den var ju svart). Tydligen hade bilföraren sedan sprungit, för poliserna letade i området till fots. Så jag fick visa min chaufför en annan väg hem, för det var precis vad jag ville – hem. Men något mer kring polisen och den svarta bilen vet jag inte.

I dag tror jag att jag varit med om för mycket. För jag kommer inte ihåg några diskussioner trots att jag minns att folk suttit i min besöksstol och att telefonen ringt oavbrutit. Eller så är jag bara trött efter för få timmar med sömn i natt. Jag gillar inte att ligga. Kan inte sova. För mycket smärta.

I går brakade det loss på Facebook. Plötsligt har alla gamla ”nätdagbokare” strålat samman, oavsett om man i dag fortsatt som bloggare eller ej. Förutom själva nostalgitrippen, eller att man åtknutit kontakten med människor man trott bara försvunnit ut i sajberrymden, så har man plötsligt fått namn på de som tidigare bara var kända för sina nätalias. För första gången känns det… jag vet inte… vuxet? Eller mer konkret. Påtagligt. Verkligt. Jag har svårt för att beskriva känslan. En irl-dimension till url-identiteten?

Något jag saknat i några år är på vilket sätt jag tidigare skrev dagbok*. Det var glättigare, inte så allvarligt eller tungt, ett annat språkbruk, mer beskrivningar av min vardag och diverse hjärnsläpp. En tolkning jag haft av detta förkastar jag härmed. Det jag trott vara anledningen till att jag inte längre kan skriva på samma sätt, var att nätet förändrats över tid. Nätdagböcker som blev bloggar. Html som blev till php. Den första lilla generationen som ersattes av den enorma generation 2 med alla sina dussinbloggar à la modeblogg.

Men plötsligt ändrade jag uppfattning. Det har med tid att göra. När jag började skriva dagbok på nätet var jag 28 år (fyllde 29 dagen efter premiärtexten). I dag är jag närmare 42 än 41. Jag har med andra ord blivit äldre. Man förändras som person. Nya erfarenheter formar en. Livet fortskrider. Synapserna tar nya vägar. Eller nåt. Med andra ord är jag inte 28 längre. Där i ligger nog förklaringen till att jag inte kan skriva som mitt 28-åriga jag.

Ändå är jag inte redo att ge upp mina dagliga noteringar. Okej, jag sörjer inte att jag blivit äldre eller förändrats. Det jag kan sörja lite alla de restriktioner som medvetet ålagt mig själv. Men det handlar om att jag kanske skrev för mycket om känsliga saker där andra protesterat. Där resultatet blivit negativt utan att jag för den delen skrivit något negativt. När man skriver om sitt liv är det svårt att exkludera sådant som indirekt har att göra med andra människor. Nåja.

Det är kul att ha kunnat sammanstråla med så många ”gamlingar” från gamla nätdagbokstiden. Jag saknar några i skaran, men tänker faktiskt mest på de som inte längre finns med oss.

* Jag använder dagbok, nätdagbok och blogg som synonymer till vartannat. Även om jag och andra anser/inser att där är skillnad, så skulle det vara hårklyveri att i just detta läget göra någon skillnad – jag har och har haft alla varianterna i någon form, någon gång.