Eftersom jag aldrig någonsin bloggar om jobbet, så tänkte jag göra det nu.

För en tid sedan fanns det i SKTF-Ingen-Jävla-Vision-Här-tidningen en uppställning à la skvallertidning kring vilken typ av personlighet man var på jobbet. Jag kände inte igen mig i någon personlighetstyp alls. Men jag känner mig själv som individ.

Hurdan är jag på jobbet? Jag brukar säga ångvält, men jag vet faktiskt inte om jag kör över någon. Jag tror inte det. Istället är jag en fixare som kan allt och gör allt. Snabbt ska det gå också. Därför kan jag möjligen framstå som ångvält, besserwisser eller stormvind. Jag drar fram. Och jag är en väldigt fysisk fixare trots att jag har en administrativ tjänst. Det där med ångvält är nog mer upplevelsen andra kan känna då det ska planeras så länge. Vägas för och emot. Frågas om andras synpunkter. Besserwisser kan jag också tolkas som eftersom jag svarar på alla frågor som ställs på en gång utan betänketid, som om jag hört frågan tidigare och kommit över ett facit.

Vad handlar detta om? För det första sa jag i går att jag har självförtroende (och självkännedom) men har svårt för att hantera eller tolka beröm. För det finns två läger – de som uppskattar mig och de som uppskattar mig lite mindre. Men i grund och botten handlar det om engagemang. Jag är inte rädd för förändringar. Istället försöker jag ta reda på vad som är på gång i organisationen (läser ledningsprotokoll). Jag har ett enormt kontaktnät (uppskattningsvis arbetar jag ”med” cirka 5-600 personer vars namn och roll jag känner till) som jag pratar med. Som fixare försöker jag också lösa problem innan de uppstått och känner därför att jag har koll på läget. Ovanpå detta är jag intresserad av sjukvårdsfrågor och läser om det i media samt läser facklitteratur (studielitteratur). Jag håller mig uppdaterad som handledare och har också kontakt med skola och studenter. Själv har jag också vidareutbildat mig, vilket kan se som ett komplement till min grundutbildning. Med andra ord kan man säga att jag inte har skygglappar eller är enkelspårig. Jag är väldigt flexibel och positiv. Jag har mer än ett ansvarsområde (fyra eller fem olika roller) och har perspektiv och är förutseende. Jag kan se bortom horisonten.

Det jag brukar fundera på är vilket mitt nästa steg ska bli. Min tjänst är föränderlig över tid. Jag vill inte ha mindre ansvar eller färre arbetsuppgifter (även om tiden inte räcker till). För jag trivs med variation och frihet, något jag faktiskt har. Och jag är en fixare.

Det finns en sorg i mig. Konstaderade jag förvånat efter att i dag äntligen fått komma till en psykolog efter nio veckors väntan. Tanken var att min panikångest skulle kureras genom psykologsamtal, men nu när jag träffat psykologen så verkar det mer handla om att vända ut och in på sig själv för att den vägen kanske kunna bli av med den fysiska smärtan.

Sorgen jag kände var när vi kom in på min far. Det jag sörjer är hans förväntningar som aldrig infriades. Förhoppningarna som blev till intet. Bitterheten. Besvikelserna. Själv kände jag aldrig att jag kunde göra något eller bidra till något. Den outtalade stoltheten han kände för mig fick jag alltid höra av andra. Men jag kan inte säga att vi stod varandra nära. Där kanske jag kunde ha gjort något, men jag valde att dra mig undan. Jag kände mig utsatt och sårad av den där bitterheten. Det var svårt att då se på det objektivt. Jag klarade inte av tungsinnet då de färgade av sig på mig i form av att jag fick gå på tå för att inte förvärra förbittringen där allt tolkade fel hur jag än gjorde.

Men jag kan sörja för hans skull. Att livet inte blev som förväntat. Jag trode inte att jag kunde bli så känslosamt berörd av att i dag ha pratat om honom för första gången med en annan människa på över fem år. Och jag undrar om jag inte genom mitt avståndstagande också skapade större bitterhet, eller om han förstod och förlät. Nu när det är för sent, kan jag se hans dilemma. Frågan är om han då såg min.

Jag kan väl inte riktigt förstå varför psykologen drar paralleller till det som varit till hur jag i dag mår i min sjukdom, men det kanske framkommer i de fortsatta samtalen. Frågan är vad vi ska gräva upp nästa gång? Förmodligen min ensamhet och utsatthet. Jag tror att jag valt ensamhet för att inte ”drabba” andra. Kanske.

En dag fylld av feedbacks (eller ska man säga feedbackar i plural?). Jag vill inte återge situationerna, men det var nära att rosor ströddes framför mina fötter där jag vinglade fram (okej, det är bara en mental bild som jag bjuder på). Numera kan jag ta beröm även om jag inte riktigt vet hur jag ska hantera den. Ska man tacka (det jag gör)? Eller ska man ge beröm tillbaka? Kanske rent av skriva in den i CV:n (om mitt ego var lite större)?

Nej, jag är på gränsen till att vara tyken ovan. Det är väl mitt sätt att ta avstånd från berömmet då det är enda sättet för mig att hantera det (och Jantelagen).

Jag har i dag fått beröm för att:

1. Tydligen har jag väldigt trevlig och behaglig telefonröst och ett vänligt bemötande (trots skånskan?).
2. Jag framstår som en snäll och god människa (bra på att gömma liken i garderoben?).
3. Det är lätt att prata med mig (jag svarar/reagerar?).
4. Jag är en kunskapsbank man kan vända sig till (typ 118 800?).

Superlativen var många, men det som gör mig tyken (eg. osäker) är just detta att jag inte vet hur jag ska hantera informationen. Det är en yttre syn av mig själv som kanske inte stämmer överens med min egen självbild. Visst, jag gör alltid mitt bästa men känner aldrig att jag duger. Självförtroendet är det inget fel på, men där föreligger en missmatch i synen (andras/egen). Även om berömmet är välment (och kanske sann), så får jag känslan av att framstå som ”snäll men dum”.

Jag har nog en del att bearbeta. Kanske jag bättre förstått berömmet om man sagt ”du är en ångvält” och menat det på ett bra sätt. För jag känner mig alltid som ångvälten och besserwisser, samt att jag alltid är så stressad att jag inte vet om jag verkligen hört eller sett någon annan. Nåja, jag vill väl. Precis som ovan beröm var menat. Tack!

Vadå storm? Det var ju orkanbyar! Åtminstone när det var dags att bege sig hemåt efter jobbet. Hela dagen har jag sett hur det stormat lite från och till utanför mitt fönster. Det var först när jag fick för mig att gå ut som stormen nådde orkanstyrka, blixtarna blixtrade, regnet regnade och haglet haglade. Halsduken flaxade iväg, blixtarna bländade mig, haglet misshandlade flinten och regnet gjorde mig dyngsur. Då kommer flärdtjänsten!

Som den gudomliga uppenbarelse nu detta kan liknas vid,
så slutade det att blåsa, blixtra, regna och hagla. Allt jag behövde göra var
att sätta mig i bilen. Det var nästan så att solen ville titta fram, duvorna
kuttra och rådjuren lekfullt skutta över motorhuven. Allt i ett stort jäkla
gudomligt hån.

Ovan skrev jag 8 januari 2005. Om man nu ska skriva något om storm. Själv märkte jag inte så mycket i går annat än att det blåsten hördes och att belysningen inne blinkade, samt att det åskade (blixtrade). Det är mysigt med höst.

Nej, det känns inte häftigt att betala skatt. Jag förstår varför man gör det, men det är inget jag tänker i. Det är en del av min inkomst som jag aldrig ser eller räknar med. Förrän jag står och bankar på dörren till min doktor som vägrar släppa in mig.

Däremot är det lite häftigt att betala räkningar. Det känns mer som att göra rätt för sig. Antingen är det en skuld jag måste betala, eller för att få något i framtiden. Det ger mig också kontroll över vilka utgifter jag har, när jag ser vad pengarna går till. Kanske vi själva skulle betala vår skatt istället för att arbetsgivaren drar den för oss? Då skulle vi mer se hur mycket pengar det faktiskt är och hur lite vi får tillbaka.

Som vanligt har jag svårt att somna på nätterna och ligger då och tänker. Glesbygd är senaste temat. Jag kan inte förstå varför någon vill bo i glesbygd. Jag tycker absolut att vi ska avfolka glesbygden. Det är bättre att stärka infrastrukturen i större samhällen och städer. Glesbygd är mest problem. Den aktuella klagan om att barn får åka i timmar/mil för att komma till skolan, är obefogat gnäll. Bor man i glesbygd har man själv valt det och då är de oansvarligt att dra med sig ungarna dit och förvänta sig att alla former av service ska finnas där, som skolor och behöriga lärare. Vill någon bo i glesbygden, så fine! Men räkna med avstånd. Räkna med att pendla. Räkna med att affär och skola inte finns på gångavstånd. Gnället visar mest att man varit bortskämd och inte tror på en föränderlig värld. Och varför ska man befolka glesbygd? Vad tillför det?

Tycker jag ovan? Nja, delvis. Kanske inte allt. Men det är intressant när man vänder på ett aktuellt problem och lekar surgubbe. Det finns nämligen poänger i allt. Jag förstår poängen i ”gnället” om att skolan försvinner och att barnen får pendla timmar och att föräldrarna då kanske väljer att flytta ifrån den i stort redan folktomma byn som snart blir en spökstad spökby. Frågan är hur vi vill att glesbygden ska se ut i framtiden? Jag har inga svar, men det har diskuterats i 30 år utan några visioner.

I slutet av 90-talet blev mobiltelefoner primässigt överkomliga för allmänheten. Ändå dröjde det ända till sommaren 1999 innan jag köpte min första mobiltelefon. Det är lite märkligt att i jämförelse konstatera att jag haft min blogg längre än jag ägt en mobiltelefon.

I dag kan man använda en mobiltelefon till så mycket mera än att bara telefonera med. Själv tycker jag otroligt gammeldags. Jag vill bara ringa med telefoner. Vill jag titta på tv så ska det vara på en tv. Ska jag surfa på nätet vill jag använda en dator. Allt är i dag integrerat med vartannat, men jag gillar’t int!

Är jag en bakåtsträvare rent tekniskt? Nej, jag tror inte det. För mig handlar det om att jag inte gillar att använda mobiltelefonen till allt. Det är kostsamt. Man kan inte göra allt med mobilitelefonen (den kan inte ersätta en dator fullt ut – faktiskt). Säkerheten är så där. Det är för liten skärm. Batteriet får ständigt laddas. Och så vidare.

I stället vill jag ha en bättre integrering med smart-tv. De tekniska lösningar är ännu inte i hamn och det är fortfarande lite onödigt dyrt. Och trots allt – det fungerar utmärkt att separera dator, tv och mobiltelefon. Man behöver inte ha allt samlat eller åtkomligt precis hela tiden.

Själv börjar jag bli ganska tekniskt trött/mätt. Fortfarande handlar det mesta om sociala medier, men jag har inget att säga och jag är inte så intresserad av vad andra har att säga. För mig duger det ganska bra att ha en menlös blogg där jag kan skriva av mig utan att bry mig om någon läser eller ej. Att integrera med alla hit och dit – nja.

Det handlar nog lite om ens värdegrund – vad är viktigt för mig? Det är över tid föränderligt, men just nu lägger jag allt krut på att dygnet runt vara nåbar via min jobbmejl. Och det börjar också att bli för mycket. Jag kommer nog att göra så att jag bara kollar mejlen när jag stämplar in och sedan inte mer. För jag är trött. Allt är så energislukande. Mina batterier behöver också laddas. Och jag saknar inte ens tiden då t.ex. nätet var kul.

I går var det åtta månader sedan jag fick lämna ifrån mig Gazzy då hennes livslängd var till ända.

Visst, jag saknar henne. Och ändå inte. Med tanke på hur sjuk var själv varit (är) så hade det fungerat väldigt dåligt. Jag skulle inte kunna ägna henne någon som helst uppmärksamhet. Hon hade varken fått mat eller vatten. Misstänker jag.

Det som ändå är lite märkligt, är att jag drömmer om henne. Indirekt. Jag noterar i mina drömmar att hon finns där överallt, som en bifigur i sammanhanget. Finns i bakgrunden. Sitter kanske på en fönsterbräda. Går förbi mig. Mina drömmar kan handla om väldigt mycket, men Gazzy finns där alltid någonstans även om hon inte ingår i händelserna jag drömmer om. Att det är så här väcker inga känslor i mig – varken i vaket tillstånd eller då jag sover. Jag konstaterar bara att hon alltid finns där. Hos mig.

Jobbat. Inställd föreläsning. Mycket jobb ändå. Hemma, trött och smärtpåverkad.

Den som väntar på nåt gott? I dag ska jag hålla en föreläsning jag skrev ihop redan i juni. Tanken var att jag skulle ge föreläsningen direkt efter semestern, men det blev inte så. Sjukskrivning kom i vägen. Men nu så! Bättre sent än aldrig!

Jag känner mig väldigt taggad, förutom att jag glömt vad jag tänkte när jag skrev min föreläsning. Jag får helt enkelt improvisera utifrån den Powerpoint jag ska visa. Och jag litar på att jag besitter de grundkunskaper som krävs för att föreläsa i ämnet. Trots allt är det typ föreläsning nr 40 i ämnet. Och nästa föreläsning är på planeringsstadiet. Samt att det verkar som om jag kommer att få en beställning på en parallellt.

Kanske jag borde tagit hem min föreläsning och tränat på den i går kväll, men jag kände inte för det. Vilken uppfattning man än har, så har jag annat för mig.

Ja, förläsning. Det är inte samma sak som när jag skriver att jag utbildar eller är kursledare. Jag gör skillnad på det eftersom det handlar om mina olika roller på jobbet. Som jag tidigare sagt så jobbar jag 50/50 med helt olika arbetsuppgifter. Föreläser och utbildar – två olika begrepp. Och något jag lägger mycket tid på. Det är lite lustigt egentligen. Att det får lov att ta så mycket av min arbetstid. Men det ingår i båda mina uppdrag. Samt att jag går på så många möten där jag också har olika roller. Som representant. Som ordförande. Som adjungerad kunskapsbank. Det sistnämnda integrerar båda mina roller. Tja, när jag tänker efter så flyter allting ihop. Också i mitt huvud. Om än inte i min arbetsbeskrivning. Som inte existerar. Eller nåt.

Men det är kul. Jobbigt, men kul. Jag är helt enkelt engagerad i allt jag gör. Men jag är nog mer ångvält än inspiratör. Jag levererar mest pekpinnar. Achtung!

Det finns alltid något som irriterar mig. Jag undrar om det kan bero på att jag blivit sur gubbe, eller nåt? Just nu är jag inne på dag tre av att vara irriterad på en och samma sak. Markbeläggning.

Utan förvarning har bostadsbolaget bestämt sig för att lägga om alla markplattor på innergården. De som sträcker sig från ytterdörren och en meter ut till den asfalterade gången. Alltså, det irriterar mig! Enormt!

1) Här bor i stort sett bara handikappade människor som sitter i rullstol, går med rollator eller kryckor och så vidare.

2) Lyfter man bort plattorna utan förvarning blir det svårt för en rullstol att ta sig ut eller in då det plötsligt en höjdskillnad på nästan 10 cm ner i en grop.

3) Markbeläggarna har en buss med släp plus en traktor med grus i skopan. Detta har man stående på den smala asfalterade gången på gården. Det innebär att inga flärdtjästbilar/-bussar kan köra in på gården eller till ytterdörrarna.

4) Nästan alla boende på gården har flärdtjänst där bilarna ska köra ända fram till ytterdörrarna då det handlar om handikappade som inte kan ta sig ut från gården till en väntande bil.

Själv tillhör jag ovan kategori med dålig balans där jag inte kan gå många meter. Jag tycker bara att allt är dåligt eftersom det sätter mig i en svår situation samt att det känns så mycket värre att ha ett handikapp som jag får försöka hantera utan att skada mig själv alltför mycket.

Och varför kommer markbeläggare i slutet av november för att lägga om plattorna? Så himla ojämnt lagda var de inte sedan tidigare. Snart kommer det (kanske) snö och kyla. Ligger plattorna lika fint när det blir vår?

Jag förstår inte mycket och kanske det är anledningen till att jag blir irriterad.