En vecka efter julafton. Och jag mår precis som för en vecka sedan. Helt klart en överansträngning efter att ha jobbat ensam en dag. Inga naturliga pauser. Reser mig aldrig ur stolen under dagen. Stressar för att ersätta alla. Panikartad insats för att klara deadline inför årsskiftet. Läxan jag lärde mig förra helgen var att jag måste sova. Mycket. Innan morgondagens arbetsinsats. Lyckligtvis störs jag inte av fyrverkeri, uan sover rätter okej ändå. Och så här nyårsafton måste jag lägga mig senast kl. 22. Ungefär som förra årets nyårsafton. Det är priset för att arbeta en nyårshelg. Som jag själv valt. Det är egoistiska jaget som erbjudit mig. Inte för att andra (som skulle jobbat) får vara lediga och fira med familj, släkt och vänner. Nej, för hur stressigt och hur påverkad jag än blir av att jobba helg, så gillar jag friheten. När jag berättar om ovan så är det kanske svårt att se friheten i det hela, men det är då jag har stenkoll på läget. Då jag upptäcker fel och brister som måste rättas till. Samt att jag på det här sättet får gå in i den yrkesroll jag gav upp den 1 april. Det är svårt att släppa helgerna efter att ha jobbat schema i mer än tio år.

Förra året skrev jag (den 30/12):

Nytt arbetsår (efter morgondagen). Undrar hur det kommer att te sig? Arslet fullt har jag alltid haft, och även om jag är lovad lättnad så tvivlar jag. Jag har hört det förr, så att säga. Men det är samtidigt spännande eftersom vi är utlovade väldigt stora organisatoriska förändringar samtidigt som vi alla byter tjänstetitel.

Årets sista arbetsdag. Undrar vad jag missat under min frånvaro? Mycket, skulle jag tro. En dynamisk verksamhet som aldrig vilar. Därför arbetar jag nyårsafton.

Ha! Ingenting infriades av det jag trodde eller hoppades på. Så då är frågan – vad hoppas jag med 2012?

1. Att återfå den styrka (fysiskt och mentalt) som jag hade före 10/6.
2. Smärtfri.
3. Jävligt mycket mer i lön (har man arslet fullt skulle det sitta fint med också ha handen och fickan full).
4. Skåneresa.
5. Kunna ta ut mina sju veckor semester som jag har ”rätt till” (allt över fyra veckor är med arbetsgivarens goda minne).
6. Orka återuppta universitetsstudierna (danska, ni minns?).
7. Kanske en resa lite mer i nordostlig riktning?
8. Det jag skulle gjort 2011 men inte kunnat: köpa ny soffa, köpa ny tv, köpa nya glasögon.
9. Testa en ny nattklubb? Var ett tag sedan sist. Man får gärna klämma på mig. Försiktigt.
10. Gå ner i vikt och sluta snusa? Äsch. Det kan jag ju göra i år. Eller. Nä, 2½ timme leder varken till det ena eller det andra.

Så finns där något jag vill hinne med 2011? Alltså, nu måste jag vara realistisk:

1. Snusa (mm, nu blev jag sugen).
2. Duscha (yeah!).
3. Blogga (öh, va?).
4. Önska.
5. Alla Ett Gott Nytt År!

Gott Nytt År!

Ska jag summera året som gått? Det är lätt sammanfattat:

1. Den 24 mars fick jag avliva Gazzy efter att hon hastigt försämrats i sin kroniska njursvikt.
2. Den 1 april tillträdde en ny funktion på jobbet och har aldrig haft mer att göra än nu.
3. I månadsskiftet maj/juni var jag hemma i Skåne för första gången på mer än fem år.
4. Den 10 juni startade mitt skov som följdes av komplikationer i form av bl.a. hälseneinflammation och svåra neurogena buksmärtor som bara fortsatt. Och fortsatt.
5. Efter en lång kamp fick jag en kortare sjukskrivning under hösten.

Sedan finns det inte mer att säga. Året har gått snabbt. Tiden går väldigt fort när man är sjuk och inte ser någon förändring från dag till dag. Det som varit mest förvånande är att upptäcka att årstiderna skiftar. Att även om man själv sitter där i svår smärta och vånda, där ingenting förändras – så ändras årstiderna.

Året började väldigt positivt för att övergå i något väldigt negativt. Men jag kämpar emot. Även om jag inte längre vågar tro på bot och bättring. För jag har inte den makten.

Det har varit en orolig vecka. En krypande känsla. Olust. Jag har varit ledig, men det har inte känts bra. Smärtan har varit väldigt jobbig just denna vecka och jag vet inte varför. Och jag vet inte hur länge jag ska behöva dras med smärta. Den är förlamande och begränsande. I sju hela månader har jag dragits med detta som hör ms till i form av smärta. Känns olustigt att där inte finns någonting att göra.

Nu ligger en hektisk helg framför mig. Jag vet inte om det gör saker och ting värre eller rent av bättre. Varje dag är en kamp att ta sig framåt.

Av hela min själ så avskyr jag nysare.

Som alla vet har Annika Jankell varit gift med Thorsten Flinck, och de har gemensamma barn. Därför blev jag förfärad när jag såg hur GP beskrev födelsedagsbarnet Annika (grattis på 50-årsdagen!).

De senaste månaderna har jag funderat en del kring min vikt och mitt nästa steg för att gå ner. Där är nog inget större problem eftersom jag har både motivation samt kännedom om tillvägagångssätt. Det som får mig att tveka är fokus. Jag har väldigt svårt att skifta mitt fokus från den smärta jag känner mer eller mindre konstant. I jämförelse med smärtan blir allt annat obetydligt. Ibland lyckas jag skinga tankarna (flytta fokus) under några timmar då jag arbetar, men det är allt. Jag är fortfarande väldigt fast i detta att sjukvården inte vill utreda vad min smärta beror på eller hur jag ska lindra den. Ibland tror jag att min helvetesmedicin fungerar, ibland inte. Och biverkningarna är fortfarande jobbiga.

Att gå ner i vikt är egentligen väldigt lätt. Det svåra är att vara motiverad för alltid och hålla vikten.

Och det är fortfarande märkligt att jag tar så många läkemedel där vanligaste biverkningen är anorexi. På vilket sätt skulle det märkas?

Hur man går ner i vikt? Jo, man följer Viktväktarnas gamla program från 80- och 90-talet. Effektivt och man utesluter inget (inga förbud). Dagens VV är ännu mer fokuserad på att dra in pengar. De säger något om långvarig hållbarhet som motiv till att ha program som numera gör att man gå ner i vikt väldigt långsamt. För att man ska stanna kvar längre och göda dem med pengar. Men jag har inte tid med långsam viktnedgång. Det är ganska bråttom att gå ner i vikt – mycket och fort. För jag börjar bli gammal med följdsjukdomar som stor riskfaktor till övervikt.

Men jag måste för ärlighetens skull erkänna att jag faktiskt också är rädd för att gå ner i vikt. Särskilt nu när jag är äldre så är hudens elasticitet sämre och allt kommer att hänga. Rent mentalt så föredrar jag att vara stor än hängig, så att säga. Men man ska nog ta ett problem i taget. Först vikten. Sedan får man se hur hudkostymen påverkats.

Det är inget nyårslöfte. Och jag bestämmer startdatum till 19 januari. Exakt 24 år efter jag gick med i VV första gången. Då gick jag ner 35 kg på sex månader. Men sedan kraschade mitt liv och jag har förhoppningsvis vid det här laget plockat upp skärvorna och kan gå vidare.

Min vilja av stål gör att jag aldrig försover mig. Lät det okej? Nej, men det är åtminstone sanning att jag aldrig försover mig. Förutom att jag precis gjorde det för typ femte gången i hela mitt liv.

Inte ens som hormonstinn och trött tonåring var jag svår att få ur sängen på morgonen.

Så varför skulle jag just i dag försova mig? Och med en hel timme? När det var i dag som jag skulle sitta vid telefon och ringa jobbet prick 07? Nåja, det visade sig att jag inte missade något. Förutom mina morgonmediciner, men det var inte lika viktigt.

Däremot så är detta ganska vanligt – att jag stänger av väckarklockan i sömnen. Antingen innan det ringer, eller när det ringer. Och vaknar en minut senare. Vilket jag inte definierar som ”att försova sig”. Eftersom jag på ett undermedvetet plan vet att det är dags att stiga upp.

Problemet är detta med att jag stänger av väckarklockan. Min väckarklocka är min bärbara telefon. För att stänga av den ska man knappa in en omständlig kombination av siffror – ändå kan jag stänga av i sömnen. För ett par veckor sedan skulle det göra mig förvånad, men inte sedan jag härom natten vaknade på toaletten – hur jag nu hamnat där? Och hur ska jag undvika att försova mig fler gånger?

Men detta var första gången jag försov mig med en hel timme. Vilken tur ändå att jag är ledig och inte hade ett flygplan inbokat.

Efter gårdagens fotografi i bloggen blev jag plötsligt lite orolig över att man kanske tror att det föreställer mig. Jag vill nu genast sticka hål på alla fördomar som finns kring mitt förfall, genom att visa en nytagen bild från i morse. Som verkligen föreställer mig!

För sedan rasade min självbild och jag fick sjukskriva mig. Vet inte vad som hände, men jag fick åka hem från jobbet och ska nu sova. Och utröna vad problemet egentligen är. Stort ego, lögnare? I vilket fall som helst är jag yr och påverkad (tror jag har feber), är lite dålig i magen, mår illa.

Note to self: Gör den där jullistan jag fann på nätet så fort jag piggnat till.

För någon dag sedan skrev jag ett inlägg som jag tog bort. Varför minns jag inte riktigt. Jag tror det har något att göra med att jag skrev att jag nu också blivit ombud i det fack vars nya namn jag fullkomligen avskyr. Och jag är tveksam. Blev jag ombud eller inte? Beslutet togs under en lunch och jag tror det måste göras officielt under ett stormöte med kollegorna. Och det är ett delat ombudsuppdrag. Tror jag. Alltså, jag vet ingenting.

Jag brukar säga med ironi att jag har utrymme att ta på mig mer arbete, att där alltid finns luckor som kan fyllas. Nåja. Ironi eller inte, så tar man mig på orden. Så jag är nog fackombud. Också.