Två sms-julhälsningar har jag fått i dag. Från människor jag inte känner. Jag börjar tröttna på att folk inte lär sig att jag har mobilnumret sedan ett år tillbaka, och inte han den där okända som alla försöker få tag i. Han som hade numret före mig. Det är lite märkligt att Telia släppt ifrån sig numret så snart efter att någon sagt upp sitt abbonemang. Men det var ett väldigt bra nummer ur min synvinkel – det är snarlikt det nummer jag har på jobbet.

I dag tänker jag på Gazzy. Det har gått nio månader i dag. Jag saknar hennes närvo i allt det jag gör, men samtidigt inte. Det är svårt att förklara.

Trött och sliten, en dag på jobbet. Jag har inte jobbat helg sedan midsommarafton och det känns. Det är så mycket större press när man är ensam på jobbet, även om jag i teorin då inte blir störd. Mer än pressen jag sätter på mig själv. Och som är nödvändig. Efter i dag hade jag aldrig mer tänkt erbjuda mig gå in en helg, men jag har redan bokat in tre helger på rad.

På jobbet såg jag hur mycket semester jag har att ta ut nästa år. Drygt sju veckors semester har jag nästa år. Jag får vara tacksam om jag kan ta ut fyra av de sju veckorna. Nog för att jag skulle få beviljat, men jag har inte tid.

Tänk, julafton och jag kan inte låta bli att skriva om jobbet. Men det har väl sina orsaker. Som att jag jobbat i dag. Kan vi ju säga…

I dag var det åter dags att betala månadens räkningar. Jag finner oftast ett nöje i denna sysselsättning. Åtminstone om det inte blir minus eller plus/minus noll i bokföringen. Just i dag kändes det extra bra och jag kunde småle åt alla de som denna månad levt över sina tillgånger i form av mat- och julklappsinköp. Ännu en fördel med att inte fira jul. Och man slipper hysteri. Ångest. Besvikelser. För vägs det verkligen upp av den förväntade tacksamhet man tror sig mötas av under julaftonskväll? Jag är skeptisk.

En gnagande misstanke. Tänk om folk haft fräckheten att gå hem tidigt från jobbet i dag! Tänk så mycket arbete som då väntar mig i morgon! I och för sig har jag inget emot lite arbete, men frågan är när jag dyker upp på jobbet? Flärdtjänsten är inte att räkna med vid storhelg.

Vad jag önskar mig mest just nu? Att jag slipper julmusik på radion i morgon. Att flärdtjänsten fungerar till perfektion (för första gången någonsin).  Önskningar går aldrig i uppfyllelse.

Är jag en workaholic? Enligt definitionen så är jag inte det. För en workaholic är ineffektiv, och det är det sista jag är. Det känns däremot lite ineffektivt att vara ledig för vila och återhämtning. Att arbeta för mig innebär utlopp för kreativitet samt att jag då är till nytta. Jag börjar komma in i arbetsjulkänslan och känner mig irriterad över att ha tre dagar ledigt innan julafton och arbetshelgen är här.

Jag har inga svårigheter att fylla min tid som inte är arbetstid. Den är rent av stressigare än att hinna med på jobbet. Och då firar jag ändå inte jul på något sätt alls.

Varför önskar man god jul? Asociala jag tycker sånt är strunt.

Om jag glömmer – God jul! (social kompetensträning)

Att binda ris åt egen rygg. Så känns det genom att jag (nästan) aldrig är gnällig. Jag saknar fullständigt empati för gnälliga människor i min omgivning. Det är väl därför vissa säger att de avskyr mig, är rädda för mig, tycker att jag är asocial (den nya termen som används om mig på jobbet, som jag hörde för någon vecka sedan) och så vidare. Vissa människor har sin gnällighet som enda drivkraft i vardagen (verkar det som), och jag tolererar det inte. I mina ögon beror all klagan på petitesser. Istället för att rycka upp sig, så gräver många ner sig i egocentrerad ”tycker synd om mig själv”-mentalitet. Jag blir galen på sådana här människor!

Okej, så jag visar inte förståelse eller medkänsla för gnällisar. Samtidigt visas heller inte jag förståelse eller medkänsla, och paradoxalt nog tror jag att det beror på att jag inte är gnällig. Sociala koder är märkliga, kanske jag är en asocial varelse?

Jag är trött. Ett konstaterande. Jag säger detta, jag formulerar det med ord: Jag är trött. Genast får jag höra ”jag är också trött”. Nej, jämför Eder icke med mig! säger jag bara. Alla i min omgivning har kännedom om min ms. Jag har aldrig någonsin uttryckt något känslomässigt kring detta faktum. Jag har ms. Jag har också förklarat vad det innebär i realitet och hur jag fungerar, vilka förutsättningarna är. Då har jag förklarat min trötthet. Det är en annan trötthet som ingen annan upplevt, om de inte fått diagnosen fatigue. För det är precis vad min form av trötthet är – fatigue. Jag vill inte behöva formulera mig på annat sätt än att jag är trött. Och då mötas av förståelse. Inte att man ska tycka synd om mig! Inte att man själv ”också är trött”. Och jag vill inte förklara för eller rätta någon. För då skulle jag upplevas som gnällig och att jag borde ”rycka upp mig”. Nej, det är inte så enkelt. Men förstå varför jag rent fysiskt och mentalt inte fungerar när jag säger att jag är trött. Förståelse är vad jag trycker på här. Inte tycka synd om mig eller tycka att jag är gnällig.

Varför vill jag ha förståelse? Jo, det underlättar min vardag med fatigue. Dra ner ljudvolymen. Prata långsamt. Upprepa gärna. Sätt inte kartonger på golvet i min väg. Min reaktionsförmåga påverkas, så visa lite hänsyn. Bara förstå. Säger man ”jag är också trött” är man gnällig, för man fiskar efter bekräftelse där man ska ”tycka synd om”. Om jag i det läget tvingas framföra skillnaden, ses jag som överlägsen (rättar någon annan, vilket förolämpar deras självkänsla) och gnällig. Nej, genom att säga att ”jag är trött” menar jag att jag är objektiv. Jag delger fakta. Och underförstått ska man då visa lite hänsyn. Men ingen verkar förstå detta. Alltså binder jag ris åt egen rygg. För kanske jag borde bli ynklig och gnällig, göra mig till ett offer för sjukdom och omständigheter. Visst, jag skulle säkert visas empati, men jag vet också hur mycket skit det skulle pratas om mig, att jag är lat, skyller på sjukdom och så vidare.

Hellre är jag då den där asociala varelsen som folk är rädda för och springer till chefen och klagar på. Ja, så gnälligt är det. Och jag accepterar det inte. Där finns ett socialt spel som jag inte vill delta i. Allt cirkulerar kring skvaller, gnällighet och ynkedom. Det är inte jag. Och jag är för trött för att bry mig. Jag har annat för mig.

Upplevdes jag som gnällig nu? Jag bara delgav en subjektiv bild av hur objektiv jag är.

Fast! Det jag egentligen ville ha sagt är att min fatigue just nu påverkar mig mycket. Förutom att den är sjukdomsrelaterad, så beror den också på läkemedelsbiverkan. Och jag kan inte ta den andra medicinen som ska motverka tröttheten (knarktabletterna, ni vet) eftersom den slår ut effekten av förstnämnda medicin. Eller, båda medicinerna slår ut varandras effekt. Det är bara så. Jag har bara konstaterat det. Så här får det vara. Förstå bara vad jag menar med trötthet.

Det finns de som jobbar länge om dagarna. Det finns de som jobbar längre. Och det finns de som jobbar längst. Naturligtvis tillhör jag den sista kategorin – kommer först, går sist. Och så har folk mage att säga ”du ser trött och sliten ut – ryck upp dig”?! Nåja. Jag hann åtminstone med allt det jag skulle hinna innan årsskiftet. Som att fiska hem ett par miljoner extra till jobbet. Fast så ser ju alla mina dagar ut. Ställde återigen frågan om jag inte kan få provision. Men möts bara av hånskratt. *suck*

Så skönt! Nu är jag ledig hela tre dagar!

Tydligen skriver jag helt otroligt fantastiska artiklar enligt de kommentarer jag får här. Kommentarer som är på engelska. Som när jag skriver att jag är fet och ful, så får jag kommentarer om att det är informativt och att man tänker dela min sida med andra. Öh, tack? Nåja, jag vet att det är spamrobotar som är i farten och WordPress känner av detta och lägger automatiskt kommentarerna för godkännande. Jag förpassar dem vidare som skräppost.

Jag skulle behöver uppdatera WordPress. Tyvärr måste jag då också uppdatera databasen till ny version och det kräver hjälp av webbhotellet. De gör det gärna åt mig gratis, under förutsättning att jag ska göra ”ditt och datt” för att förbereda uppgraderingen. Och jag har ingen aning om vad de menar med ”ditt och datt”. De formulerade det inte som ”ditt och datt”, men för mig skulle de lika gärna ha sagt så. Jag känner inte för att fråga vad de menar, så det lär inte bli någon uppgradering. För jag är tveksam om det är värt besväret…

… för det känns som om nätet inte längre finns kvar i den form jag vant mig vid. Blogg, Facebook och Twitter känns dött. Jag känner mig som en stofil och klänger mig fast vid det, och jag vet inte vad alternativen är. Det känns som om jag borde lämna detta gamla förlegade, men jag vet inte var jag ska ta vägen istället. Jag känner mig inte bekväm med blogg, FB och Twitter. Jag vill börja om från början någon annanstans. Där jag får lite stimulans. En nytändning. Förslag? (Säg inte G+).

Det verkar som om jag alltid har ett projekt gång. Jag har aldrig slutfört några projekt, och kommer heller aldrig att göra det. Vad det handlar om är sysselsättning. Där är slutmålet aldrig det primära. Som att slutföra något.

Det där med att sammanställa mitt bloggarkiv verkar vara ett projekt. Det var trevligt så länge jag orkade. Släktforskning är också ett projekt. Det var kul att jag hittade några glömda generationer, men göra släktträd? Nä. Sedan har det varit ett projekt att titta på alla dvd-filmer jag köpt i år. Låt mig då påminna om att jag har ännu inplastade dvd-boxar. Som jag köpte för fem år sedan.

Nu börjar jag bli uttråkad. Jag tappar energi i alla mina projekt och låter dem försvinna i glömska eftersom jag då istället tar upp nya projekt.

Mitt nya projekt är att lära mig Lotus notes 8. Jag fick det installerat på jobbet i går, men några manualer finns inte. Jag har alltså ett mejlprogram som jag ska använda mig av, där inga svenska manualer finns, jag får inte göra inställningar i programmet då jag inte har behörighet, arbetsgivaren har märkliga inställningar och begränsningar i programmet, det går inte att få support, det är inte samma version av Lotus som säljs och de engelska manualerna stämmer därmed inte. Så mitt projekt går ut på trial and error. Försöka hitta tips på nätet som kanske fungerar med den Lotus-version jag har. Och så har jag webbapplikationen också av Lotus vilket ställer till det. Samma id-fil till båda verionenerna, ändå stämmer de inte överens. Frågan är om jag inte ger upp detta projekt innan jag ens börjat.

Det som jag måste få att fungera på klienten Lotus är arkiveringsfunktionen av mejl. Jag har inte behörighet att spara till arkivfilen och jag har inte behörighet att skapa ny arkivfil. Det är hela syftet med att jag fått programmet. Att kunna spara alla jobbmejl jag får då jag aldrig någonsin får radera några mejl. Inboxen är begränsad till 600 MB och hade jag inte (genom det tidsödande projektet från i somras) konverterat vårens mejl till pdf (projektet slutfördes delvis, men jag kan inte söka bland filerna) hade jag inte kunnat ta emot mejl i höst.

Okej, måndagens projekt blir att kontakta tekniker som får ge mig behörighet att skapa arkivfiler. Också ett projekt jag brukar lägga ner då man aldrig kommer fram till helpdesken på telefon.

I dag har jag haft väldig flow. Ja, utom i kväll, men då handlar det så klart om flärdtjänsten. Ingen bil. Chaufför som ljugit för trafikledningen. Som misstänkte det. Och så vidare. Jag orkar inte gå in på det.

Jo, ”flytet” har annars funnits där. Tandläkarbesöket i morse innebär att jag inte behöver träffa tandläkare. Inga hål. Inga trasiga tänder (okej, jag är av annan åsikt). Inget behov av årlig rotfyllning (som är en fin tradition vid det här laget). Ska bara tillbaka om en månad för att putsa bort lite tandsten. That’s it! Men tyvärr är det en snusares lott att inte få hål i tänderna.

På jobbet har jag haft en annan typ av flow. Enligt eget tycke har jag varit otroligt inspirerande och spirituell. Nämast vitsig. Det blev jag redan i går och tror att det handlar om mina knarktabletter. När jag är trött blir jag inbunden. Är jag inte trött (tar knarktabletterna) blir jag närmast sprudlande. Kanske jag inte låter objektiv i denna beskrivningen, men jag kan ändå objektivt förundras över vilket skillnad det är. Att jag plötsligt kan bli så verbal.

Det som också kanske är bra för självkänslan är att jag dagligen får bevis för att jag har mer koll (och får rätt) än datatekniker. I dag ringde de mig 10-11 gånger och jag var envis. Till sist lyssnade de på mig och plötsligt fungerade allt. För jag hade rätt. Och jag har kämpat i ett halvår för att få ett dataprogram som ”inte existerar”. Märkligt. För programmet existerade tills de formaterade min gamla dator.

Alltså. Jag får nog återigen förklara vad jag menar med ”knarktabletter”.

1. På grund av ms-trötthet tar jag Modiodal (som egentligen används till de med narkolepsi).

2. Modiodal är receptbelagt och narkotikaklassificerat.

3. Egentligen är det inte narkotika, men räknas som dopningspreparat.

4. Effekten är alltså inte narkotisk. Man blir inte hög. Istället ändrar läkemedlet hjärnsignalerna (central påverkan), ungefär som psykofarmaka.

5. Men det är lättare att prata om ”knarktabletter” även om det är missvisande. Syftet är att uppnå ett normaltillstånd av vakenhetsgrad.

Att gå hos psykolog är en märklig upplevelse. På sitt sätt. Varje session avslutas med ”var nu bered på att du kommer att få jobbiga känslostormar efter våra samtal”. Jag ställer mig väldigt frågande till det.

Det vi pratar om kanske jag inte ska gå in på, men det handlar om sådant jag bearbetat för flera år sedan och som jag bloggat om. Så stor självinsikt har jag ändå. Däremot så kan det vara lite intresant om vi någon gång kom in på något som jag aldrig aktivt tänkt kring, för först då kan jag förstå det där med känslostormar. Samtidigt vet jag inte om detta är syftet med min kontakt. För syftet var att komma till rätta med mina panikångestattacker som är sjukdomsrelaterade, men istället har det fått inriktningen ”få bort smärtan”. Och med smärta handlar det inte om någon själslig smärta. Tydligen ska terapisamtalen leda till att de plack jag fått i hjärnan, som ger upphov till smärtan, ska diskuteras bort. Eller nåt. Typ.

Om vi lämnar fokus på terapi för en stund, så tycker jag ibland att jag är tjatig. Att allt jag säger har jag redan någon gång skrivit på bloggen och fått skiftande synpunkter på. Och då också sådant som psykologen tycker är ”hot stuff” och tror att vi kan gotta ner oss i. Sorry, men jag har gått vidare. Finn något nytt. Som jag inte bloggat om. Och som jag inte redan diskuterat under alla de år jag ägnade barndomen åt till att sitta och vända ut och in på mig själv hos kuratorer och psykologer.

Jag har svårt för att se vad det är jag ska lära om mig själv som ska leda till att det botar ms. Eller vad går det hela ut på?

Och känslostormar känner jag inte. Bara likgiltighet. Vilken kanske i sig kan vara ett diskussionsämne.

Flärdtjänsten kom aldrig, så jag fick ringa och efterlysa bilen. Då kom en upprörd chauffören eftersom han kört fram och tillbaka på baksidan av sjukhuset för att hitta mig. Eftersom det stod så i beställningen. Han visade mig beställningen som bevis: Bakskjutet framsäte. Det är sorgligt att de inte kan svenska bättre.

Men det höll på att bli problem redan i morse med flärdtjänsten. Chauffören sa ”och du ska till ***gatan”. Snabbt replikerade jag ”ja, i *annan kommun*. Samma gatunamn finns också i Göteborg, men det hade inte chauffören observerat. Att det i körbeställningen stod att jag skulle till annan kommun.

Dagligen förekommer problem som ovan. På jobbet har jag andra problem. Jag har begärt att få ett specifikt dataprogram installerat i månader, inget händer. Istället får jag de mest märkliga ursäkter. Den senaste är ”vi kan inte installera programmet på din dator, för du har widescreen”. Vad tusan har det med saken att göra?! (Särskilt som ett tvillingprogram fungerar utmärkt).

Datorer på jobbet är en sorglig historia. Jag har beställt och fått behörighet till ett program som kräver att tekniker kommer och installerar programmet. Men för att de ska göra det måste jag lägga in ytterligare en beställning. Det finns ingen paketlösning där jag får både behörighet och program samtidigt. Känns väldigt ineffektivt. Nåja. Nu har jag 20 olika behörigheter, men saknar två av programmen jag fått behörighet till.

I morgon bär det av till tandläkaren. Jag har bokat bil. Inte samma som flärdtjänst. Jag fick ringa Moldavien. Där kan man bättre svenska än de som befinner sig i Sverige och kör bilarna. Märklig värld.

Förtydligande: Bakskjutet = baksjukhus.