Nu har jag jobbat heldag både måndag och tisdag. Ändå har jag inte kommit dithän att jag hunnit göra något. Det har varit möten, telefon och mejl. Sånt jag försöker beta av innan jag påbörjar det jag i fantasin satt mig för att göra. Men inflödet slutar aldrig och det är frustrerande. Särskilt med tanke på att jag inte är åter på min arbetsplats förrän under ett par timmar på torsdag eftermiddag. Och jag gör en korrigering beträffande det jag skrev i går, eller när det var. Januari, 16 arbetsdagar, 19 möten. Vet inte, men jag tycker att jag känner något som kanske kan vara stress. Eller om det är psykomentalt (eller vad det nu heter, det blir säkert rätt hur jag än uttrycker mig).

Fick i dag höra av en läkare att jag gjort mig oumbärlig. Det skrämmer mig. Även om det är sagt i välmening och som något positivt, så blir jag lite rädd. Jag gillar ju inte själv att vara beroende av någon annan, därför är det otäckt om andra är beroende av mig. Och det lägger väldigt mycket ansvar på mig. Indirekt (eller direkt) så betyder det att jag måste ställa upp när man kallar på oumbärliga mig. Kan man inte få för mycket ansvar och arbetuppgifter? Och samtidigt är jag lite stolt över att man uppmärksammar det arbete jag gör. Dubbelt. Jo, absolut. Psykomentalt heter det. Eller om jag menar schizofreni. Vet inte riktigt hur vi ställer oss till det.

Till sommaren firar jag 20 år inom mitt yrke. Jag har gått och tänkt på den saken i ett par veckor. Mest för att det är märkligt att tänka sig att jag varit 20 år inom samma yrke. Tiden har gått väldig fort, jag har nästan inte hängt med. Det som däremot har hängt med i tiden, är utvecklingen. Både teknik och arbetsuppgifter har förändrats, men också sjukvårdsmiljön har förändrats. Egentligen skulle jag vilja säga att även arbetsbelastningen ökat under denna tid, men då glömmer man nog lite hur det egentligen var i början av 90-talet. Ekonomin har alltid varit begränsad inom vården (okej, ansträngd).

Jag tror att jag återkommer i detta. Mitt perspektiv på alla förändringar som varit de senaste 20 åren.

Men det känns fortfarande konstigt. 20 år. Och jag som gav mig själv ett år i yrket, då jag hade andra planer.

Webbhotellet har avslutat mitt ärende, så jag förmodar att allting ska fungera optimalt. Jag tvekar lite till att byta ut WP mot b2evo eftersom jag uppdaterat (WordPerfect höll jag på att säga – hur gammal är jag egentligen?) WordPress och det brukar hålla spamkommentarer… typ… borta. Trodde jag som genast fick en spamtrackback i dag. Nåja. Om ni undrar var alla gamla kommentarer tagit vägen, så inaktiveras kommentarerna efter tio dagar vilket också gör att man inte kan se tidigare kommentarer. På ett sätt är det kanske tacknämligt för vissa som kanske inte kan stå för sina kommentarer i en avlägsen framtid (d.v.s. efter elva dagar).

Så vad händer i övrigt i mitt liv? Förutom att jag varit ett nervvrak av sql- och php-uppdateringar.

Ska vi prata sjukdom? Nej, det är inte bra. Jag har fortfarande ont. Särskilt i dag. Kanske på grund av att jag tagit dubbeldos knarktablett för att inte somna, och det slår ut effekten av helvetesmedicinen som ska hålla mig smärtfri. Och eftersom min epilepsimedicinering (helvetesmedicineringen that is) då inte har effekt, så är det som om jag avbrutit medicineringen. Den som måste trappas ner försiktigt. Alltså upplever jag en annan bieffekt också, nämligen den att jag blir ”konstig i huvudet” samt får andnöd. Ba’  så kul! Not! (För att vara antihipp). Nej, jag vet inte vad jag ska säga om detta att jag inte blir bättre (även om jag säger till alla att det långsamt blir bättre, bara det att jag inte kommit dithän att det långsamt blir bättre).

Favorittemat jobbet måste jag också få avhandla. Januari har inneburit 16 arbetsdagar och 16 möten. Och det kommer att bli värre. Kanske inte heller det förbättrar mitt hälsotillstånd. (Mer ett konstaterande, varför meningen inte avslutades med ett frågetecken). Annars finns det inte så mycket att säga, mer än att jag saknar en jobbmobil. Samtidigt kanske det är tur att jag inte är nåbar med tanke på hur jäktad och stressad jag är.

Fritiden är den gamla vanliga. Sömn varvat med dvd-tittande. För lite av det förstnämnda, för mycket av det sistnämnda. Samtidigt är båda delarna bra ur synvinkeln ”rensa hjärnan”. Och det behöver jag. Vad jag tittar på för dvd nu? Jag ser om Alias för fjärde gången på dvd. Alla fem säsongerna. I kronologisk ordning. Varför? Jag gillar den serien. Frågan är om det inte är bästa serien jag någonsin följt. Kanske det har något med konspirationsteorierna att göra, samt mystiken och det starka kvinnoporträttet. Läs min rubrik…

Allt verkar att fungera. Så varför säger webbhotellet att jag ska göra en massa inställningar? För vad? Och när får jag klartecken om att allting är okej? Alltså, jag vågar ju inget skriva då jag inte vet vad som inte händer. Typ.

Testar funktionalitet. Uppdaterng av webbhotellet gällande domän och databas utförd.

http://reservjontas.wordpress.com/

Dagens märkligaste händelse inträffade i går, inte i dag. Det är bara det att jag glömde berätta i går eftersom jag var så upprörd (det jag skrev i går).

I går skulle jag värma en minipizza i ugnen. Som vanligt satte jag ugnen på 200 grader. Som vanligt lade jag bakplåtspapper på plåten. Pizzan på plåten, in i ugnen. I 15 minuter, precis som vanligt. Alltså: Bakplåtspapper, 200 grader, 15 minuter. Är det något märkligt, så säg? Bakplåtspappret brann upp i ugnen. Runt pizzan låg en krans av sotflagor. Pizzan i sig var perfekt tillagad (som vanligt). Men aldrig tidigare att jag varit med om att bakplåtspappret brunnit upp!

I måndags hade jag migrän. Rejält. Så pass att jag fortfarande har huvudvärk och känningar.

Ack, vad jag är trött på allt. Kampen fortsätter.

På tal om det – flärdtjänsten. Sedan i förra veckan har det skett en förändring när man ringer och bokar bil. Personalen har bytts ut. Tidigare gick de att prata med, men det har förändrats. De pratar fort, är snäsiga, lyssnar inte, missuppfattar. De frågar heller inte längre efter vilken tid (datum och klockslag) som man vill bli hämtad. De bokar direkt och säger ”då är bilen där om fem minuter”, trots att man bokar för en resa om två veckor. Tror jag ska ringa till kundservice och påtala bokningsenhetens inkompetens. Undrar vad som hände med de som jobbade där fram till för två veckor sedan?

Om sanningen ska fram om varför jag tog en semesterdag i dag? Jag är så jä*la less på jobbet. Trots att jag nästan dagligen får glada tillrop, typ om vilken skillnad jag gör, hur jag uppnår verksamhetens mål samt drar hem ekonomiska fördelar, så tappar jag allt vad motivation heter. Sånt som sägs visas inte i praktik.

1. Jag arbetade en dag för mycket förra året. På grund av ett schemabyte så försvann registreringen om att jag arbetat och jag får inte ett öre för detta.
2. Jag arbetade midsommardagen, men får inte ett öre i ersättning.
3. Jag arbetade julafton, men får inte ett öre i ersättning.
4. Jag arbetade juldagen, men får inte ett öre i ersättning.
5. Jag arbetade nyårsafton, men får inte ett öre i ersättning.
6. Jag arbetade nyårsdagen, men får inte ett öre i ersättning.
7. För två år sedan blev jag återbetalningsskyldig 5000 kr eftersom arbetsgivaren råkat dra för lite i karens på min lön.
8. Förra året trodde jag att jag hade mer i lön än vad jag egentligen hade, så nu är jag återbetalningsskyldig drygt 3000 kr.
9. Mina kollegor med samma uppdrag som jag, fick en löneökning som är fyra gånger så hög som den jag fick.
10. Facket. Gör. Inte. Ett. Jä*la. Skit. Jag har pratat med dem om ovan. Både med huvudkontoret och med lokalavdelningen. De tycker att det ligger på mitt ansvar att (återigen) prata med arbetsgivaren och förklara att ovan är fel.

Så jag undviker jobbet. Jag är skadeskjuten och lär aldrig återfå motivationen eller arbetsglädjen.

Inspirationen flöder! Så till den milda grad att jag tog mig själv på orden (gårdagens inlägg) om semester, att jag i morgon har… Semester!

Varför? Varför slösar jag bort en semesterdag? Jo, för i dag är jag riktigt låg (ÖoB-låg) då jag vaknade med migrän som slutligen fick mig att flexa ut från jobbet några timmar för tidigt. Och jag har inget ur-urakut som måste göras på jobbet (förrän på torsdag). Så, just nu känns det som om jag inte kan få för mycket ledighet. Som ni förstår så är det migränen som talar och som tagit beslut åt mig, grundat på ovan.

Förresten. Jag skriver aldrig om politik. Det ska jag genast råda bot på:

• Jag kandiderar till partiordförandeposten för Socialdemokraterna. Nej, jag delar inte deras (ursprungliga?) värderingar, men då de saknar värderingar (de är överallt på kartan utom i politiken) helt så är jag väl ett bättre alternativ än inget?
• Så SDU betyder Sverigedemokratisk ungdom? Och jag som trodde att det betydde Small Dicks United.

Hoppas nu inte jag blir avskedad från TV4. Öh, vänta – jag är inte anställd av TV4.

Det börjar kännas som om semester inte skulle sitta helt fel. Rivstarten på jobbet efter jul- och nyårshelgen tar på krafterna. Och detta att jag sedan ett år en dag per vecka jobbar i annan kommun som jag ska pendla till.

Sakta men säkert så håller jag på att återhämta mig från sommarens skov. Fortfarande är jag väldigt, väldigt påverkad av helvetesmedicinen och det är svårt att återfå konditionen, men annars tycker jag att det börjar kännas rätt okej igen.

Men jag borde inte jobba så mycket eller ha så mycket åtaganden. Därav drömmen om semester. Men kan jag verkligen redan nu, så här tidigt på året, slösa bort en av mina sju semesterveckor?

Äsch, strunt samma. Jag har inte tid att ta semester förrän efter midsommar.