Dagen har varit märklig. Jag har sovit, men ändå inte. Jag har drömt (glömt vid det här laget) men samtidigt varit fullt medveten om vad som hänt runt om mig (som hur mycket klockan varit, folk som pratat utför mitt fönster o.s.v.). Därför är jag inte ett dugg utvilad, utan det känns som om jag inte sovit alls. För mig är det jobbigt eftersom sömn med tillhörande vila är det enda som kan göra att jag fungerar någorlunda.

Jag fortsätter att titta på Supernatural och har nu också beställt säsong 6. Serien vinner på att man ser den i en följd och inte följer den på tv med ett avsnitt per vecka. Där är referenser till avsnitt väldigt långt tillbaka och man får inte hjälp på traven att minnas ”hur hängde det nu ihop”.  Annars är jag ganska kluven till serien. Den pendlar. Ibland är det väldigt mycket glimten i ögat, men i bland är det patetiskt seriöst. Jag gjorde beskrivningen ”som Råttan i pizzan möter Bibeln” på Facebook. Det är de sistnämnda referenserna jag uppskattar mest. Bibliska domedagsreferenser men änglar och demoner. När det handlar om spöken och annat oknytt à la vandringssägner, kan det bli lite enformigt. Det var därför jag övergav serien efter att ha sett första avsnittet när det premiärsändes på svensk tv. Men serien går framåt, sakta men säkert för varje säsong som går.

Tittar jag alls på tv? Ja, men det enda jag följer slaviskt är the Biggest loser (USA). Man kan väl säga att det är en syskonserie till Supernatural. Hur då? Alison Sweeney är programledare för Biggest loser. Jensen Ackles innehar en utav de två huvudrollerna i Supernatural. Alison spelar Sami i Våra bästa år. Innan Supernatural spelade Jensen Eric i Våra bästa år. De spelade tvillingarna Brady i Våra bästa år. Allting handlar om Våra bästa år. Världens bästa såpa som jag inte hinner följa mer än sporadiskt.