Nu har jag jobbat heldag både måndag och tisdag. Ändå har jag inte kommit dithän att jag hunnit göra något. Det har varit möten, telefon och mejl. Sånt jag försöker beta av innan jag påbörjar det jag i fantasin satt mig för att göra. Men inflödet slutar aldrig och det är frustrerande. Särskilt med tanke på att jag inte är åter på min arbetsplats förrän under ett par timmar på torsdag eftermiddag. Och jag gör en korrigering beträffande det jag skrev i går, eller när det var. Januari, 16 arbetsdagar, 19 möten. Vet inte, men jag tycker att jag känner något som kanske kan vara stress. Eller om det är psykomentalt (eller vad det nu heter, det blir säkert rätt hur jag än uttrycker mig).

Fick i dag höra av en läkare att jag gjort mig oumbärlig. Det skrämmer mig. Även om det är sagt i välmening och som något positivt, så blir jag lite rädd. Jag gillar ju inte själv att vara beroende av någon annan, därför är det otäckt om andra är beroende av mig. Och det lägger väldigt mycket ansvar på mig. Indirekt (eller direkt) så betyder det att jag måste ställa upp när man kallar på oumbärliga mig. Kan man inte få för mycket ansvar och arbetuppgifter? Och samtidigt är jag lite stolt över att man uppmärksammar det arbete jag gör. Dubbelt. Jo, absolut. Psykomentalt heter det. Eller om jag menar schizofreni. Vet inte riktigt hur vi ställer oss till det.

Till sommaren firar jag 20 år inom mitt yrke. Jag har gått och tänkt på den saken i ett par veckor. Mest för att det är märkligt att tänka sig att jag varit 20 år inom samma yrke. Tiden har gått väldig fort, jag har nästan inte hängt med. Det som däremot har hängt med i tiden, är utvecklingen. Både teknik och arbetsuppgifter har förändrats, men också sjukvårdsmiljön har förändrats. Egentligen skulle jag vilja säga att även arbetsbelastningen ökat under denna tid, men då glömmer man nog lite hur det egentligen var i början av 90-talet. Ekonomin har alltid varit begränsad inom vården (okej, ansträngd).

Jag tror att jag återkommer i detta. Mitt perspektiv på alla förändringar som varit de senaste 20 åren.

Men det känns fortfarande konstigt. 20 år. Och jag som gav mig själv ett år i yrket, då jag hade andra planer.