Eftersom jag tar mitt uppdrag som schlagermassakör på blodigt allvar, så var jag tvungen att se om gårdagens melodifestival. Det är nämligen svårt att massakera något som redan är dött. Men jag gjorde en ansträngning för att finna några som helst livstecken att dyka ner på. Detta kom jag fram till:

Vem är Nils Sahlin och varför ska han krya på sig? En banderoll i publikvimlet. Nä, förresten. Jag vill inte veta.

Melodifestivalens deltävling 1 i Växjö började svulstigt med domedagskör. Där förväntade jag mig i min enfald att festen skulle komma igång, men istället stod där plötsligt tre kärringar i variande åldrar på scen. Sarah Dawn Finer hade en jätteguldpaljettklänning. Där började klädkontot tryta, och Helena Bergström fick bara en halv guldpaljettklänning (toppen, resten svart tyg). Stackars Gina Tricot Dirawi fick bara en enkel svart klänning. Man såg genast vem som var divan i samlingen. Att SVT är fattigt förstod man också av att det aldrig blev något klädbyte för programledarna.

Det som också var lite jobbigt med hela tillställningen var hur artisterna presenterades. Först sa någon av programledarna något om artisten och låten. Sedan fick artisten svassa på en catwalk genom publikhavet för att nå scenen. Under tiden berättade en speakerröst något om artisten och låten (wow, déjà vu!). Därefter visade man en inspelning av artisten i ett svartvitt inslag där de antingen var tysta och stirrande, eller vrålade eller mumlade. Nu kunde äntligen bidraget framföras!

1. Sean Banan – Sean den förste Banan

Peta näsa, skaka rumpa. Är där så mycket mer att säga? Låttexten hade sina poänger och musiken var pigg (säger även pensionärer om *valfri låt* med Frälsningsarmén). Hur som helst så är detta en låt som fungerar trots pratsång varvat med falsksång. Sean Banan har glimten i ögat men det är lite tröttsamt med förortsstreatutklädseln. Och kanske framförandet också hade vunnit på att inte ha med plastgranar som kastades fram och tillbaka även om det var för att illustrera låttexten.

Betyg: 3 av 5.

Slutplacering: Andra chansen.

2. Abalone Dots – På väg

Nu kom tre bruttor till, och det var inte programledarna. Tre taniga och bleka flickor som spelade på nyckelharpa, kontrabas och banjo. Redan där vill man ju bara backa, eller slänga ut tv:n genom fönstret (jag behöver en ursäkt för att kunna köpa ny tv). Stämsången var okej men texten var urfånig om att ”lämna, aldrig kunna gå tillbaka”. Tjejerna sjöng i moll men låten varierade både mellan moll och dur. Tack vare detta bidrag går hela mitt liv nu i moll allt känns så färglöst – som deras klänningar.

Betyg: 0 av 5.

Slutplacering: 7 av 8.

3. The Moniker – I want to be Chirs Isaak

Inledning med fiol, cello, visslande och guldmasker. Och ännu en deprimerande låt som fortsatte on and on and on and on. Suggestiv och sömnig. Lite söndagskänsla (bakfyllekänsla), vilket också illustrerades av vad Daniel hade på sig: Något dött djur som väst, silkessärk och randiga pyjamasbyxor. Flera tonartshöjningar men det förbättrade ingenting.

Betyg: 0 av 5.

Slutplacering: 8 av 8.

4. Afro-Dite – The Boy can Dance

Varför presenterades de som discodrottningar? För tio år sedan, när de slog igenom med en låt (och någon till som endast P4 spelade) hade discon varit död i 25 år. Och in sprätte ”discodrottningarna” och det ryckte verkligen i deras spastiska ben och de vevade med armarna (säkert för att hålla balansen) och jag var livrädd för att tre höfter skulle krackelera. Nåja, de vevade i takt till musiken även de inte sinsemellan var särskilt samspelta. Låten var en repris av Never let it go och jag imponerades inte. Inte ens av att vi äntligen åter fick höra lite upptempo. Trots färgglada och urkorta paljettklänningar och siden, så kändes det väldigt 2002. Nakenchocken förbyttes till äckelchock.

Betyg: 1 av 5.

Slutplacering: 5 av 8.

5. Dead by April – Mystery

De hårda grabbarna med rakade armhålor! Läser att growling är ett g(l)utturalt ljud, och då tycker jag mig se ett samband med ordet gluteus som icke-medicinskt kan översättas med rövballe. Skit som skit. Jag hörde aldrig något som kan beskrivas som hårdrock, detta var mespop. Pressad sång och lite falsksång till en enkel liten melodi som blandades med rövballevrål. Att det rörde sig om mjukisar bevisades av att sångaren vid flera tillfällen gjorde ”fingerhjärtan”. Så coolt! Not!

Betyg: 0 av 5.

Slutplacering: Globen – final.

6. Marie Serneholt – Salt and Pepper

Och här hittade vi Agnes numera urblekta guldpaljettskroppsstrumpa (långt ord, egenpåhitt). Man ska inte ha tajt kroppsstrumpa om man inte har kropp därefter. Och man bör också göra något med att man har en sådan dräkt på sig, typ röra på sig. Guldpaljetter glittrar bara om man rör på sig. Lite fingerknäpp duger inte. Bäst var annars versen som var en direkt plankning av Puttin’ on the Ritz. Nej, här var inget att kåta ner sig över. Och så vill jag upplysa Marie om att hjärtat sitter på vänster sida. Hur mycket du än smekte dig på höger bröst när du sjöng ”heart goes boom”, så ändrar det inte anatomin.

Betyg: 1 av 5.

Slutplacering: 6 av 8.

7. Thorsten Flinck och Revolutionsorkestern – Jag reser mig igen

Efter att ha sett släktforskningsprogrammet med Thorsten, så beundrar jag hans awkwardness. Jag gillade faktiskt låten och enkelheten, samt den känsla och urkaft Thorsten visade. Det jag kanske inte gillade så mycket var undertonen av klasskamp även om texten aldrig uttryckte något sådant. Och så fick jag lite Dramatenångest. Så pretentiöst! Och så kändes det lite jobbigt att Thorsten gick barfota på scengolvet, men mer om det i nästa bidrag…

Betyg: 3 av 5.

Slutplacering: Andra chansen.

8. Loreen – Euphoria

Riktig dance! Äntligen något bra! Det här kommer jag att ha på repeat i ett par år. Dock tycker jag att Loreen fortfarande i versen mumlar lite väl mycket (artikulera människa, artikulera!). Bäst med låten var att där var en tydlig vers som urskiljde sig från refrängen, och ändå smälte de båda bra ihop. Som vanligt (om man ser till förra årets bidrag) krälade Loreen runt och drogs fram och tillbaka av en dansare. Också Loreen var barfota, så jag hoppas inte Thorsten har fotvårtor. Då riskerar Loreen också att få fotvårtor på händerna så som hon krälade runt. Och dansaren kommer att få fotvårtor i ansiktet. Ja, dansaren. Han kom insmygandes, kramade Loreen bakifrån, vilket var på gränsen till övervåld. Men Loreen hämnades genom att klättra upp på dansarens (Jordan?) rygg där hon gav honom en kameltå i nacken så att han föll ”död” ner på golvet (varav fotvårtor i ansiktet).

Betyg: 4½ av 5.

Slutplacering: Globen – final.

Placeringarna blev som jag trodde, bortsett från att jag hoppades på att Sean Banan skulle bytt plats med Dead by April.

Övrigt:

• Måste man visa publiken så ofta? De blir så upphetsade av att se sig själv i bild. Och allt detta viftande med ballonger. Usch.
• Humorn saknades i programmet. Var tanken ”haha” när man påstod att Lill-Babs utövade growling? Eller att det var tvära kast när man tackade för Serneholt för att gå över till Flinck? Var snuskuppen rolig? Gina med påklistrad portionssnus på halsen var bara… Nej, jag orkar inte. Och att Sean Banan var ”den frivilliga monarken” var också något jag vill glömma.
• Mellanakten ”Hela Sveriges fest” där programledartrion sjöng Inte bara bögarnas fest, var ett lågvattenmärke och direkt pinsam. Gay, straight, sexuella preferenser är väl inte sånt jag kallar för underhållning.
• Mellanakten där Helana Bergström gråter över de utröstade var förutsägbart och inte heller särskilt roligt.
• Mellanakten där Helena Bergström spelar tv-tittare hemma i tv-soffan var också totalt meningslöst. Och Helena som man i fatsuit? Nej, hon blir inte bättre skåderspelerska av att man klär ut henne och nedvärderar sina tittare.
• Mellanakten med The Soundtracks of our lifes (varför stavar man det inte lives?) inleddes med förklaring om Tredje chansen med tidigare års utröstade låtar. Vem bryr sig?!

Vecka ett av sex avklarade. Hur i helvete ska jag orka titta?