Dag: <span>28 juli 2013</span>

Möjligen kan man se det som ett statement, men troligare en fundering jag burit med mig under bloggens hela existens. Något jag skrev för ett dygn sedan på Twitter.

Halvfinne blev jag inte förrän jag flyttade till Gbg. För att släta över fokus från att vara skåning.

Som skåning utanför Skåne bemöts man ständigt av hån och ännu mera hån. Eller trakasserier…

Okej, jag är halvfinne. Men det betyder egentligen inget. Definierar mig inte. Gör inte skånskan heller.

Jag har ett behov av att spä ut andras definitioner av mig. För då kanske man finner det som är essensen.

Vad det handlar om? Jo, jag kan också driva med mig själv om att vara skåning, men det är faktiskt lika sårande som att bli mobbad för vilket fysiskt attribut som helst. Det blev lite väl mycket skåningskämt när jag kom till Göteborg, men det värsta är att det fortsätter. Jag är inte ensam skåning i Göteborg. Min skånska dialekt är inte särskilt påtaglig jämfört med andras skånska. Men av någon anledning så reagerar ingen på att just de pratar skånska. Varför ska just jag behöva höra ”skämten”?

Varför jag är så lättstött? Det har kommit mer sista året. Det har blivit svårare att skaka av sig det. Jo, där är så mycket som ligger mig i fatet ändå. Kvinnodominerat yrke. Överviktig. Ms (faktiskt). Där är så mycket jag måste försvara för att hävda min rätt till existens. Många hänger upp sig på det som är ”avvikande”. Jag vill att man lyfter blicken lite och ser vilka möjligheter jag bistår med istället för att begränsa mig till sådant som jag inte ens använder till att identifiera mig själv med.

Lite undermedvetet har jag alltså också kört med kortet ”halvfinne”. Varför? För att komplicera mig själv lite. För hur kan jag vara skåning om jag samtidigt är något annat? Och vad innebär halvfinne egentligen? (retorisk fråga, det där sista).

För ett par månader sedan slutade jag definiera mig på nätet som ”skånsk halvfinne i Göteborg”. Det enda relevanta och konkreta man kan ta på är att jag befinner mig i Göteborg. Att jag för snart 15 år sedan flyttade ifrån Skåne känns inte längre relevant även om dialekten finns kvar. Att min far föddes i Finland men kom till Sverige som 2-åring och inte kunde ett ord finska, säger heller inget om mig då jag inte har några anknytningar till Finland. Jag har aldrig bott där. Kan ingen finska. Har inte växt upp i någon finsk kultur eller haft kontakt med min släkt där (förutom på Facebook på senare år). Så egentligen finns där inte något för någon att identifiera mig som. Allt är oväsentligt. Därför behöver inte heller jag framhålla det ständigt och jämnt.

Men jag kommer inte ifrån ”skämten” om att vara skåning. Det enda jag kan göra är att inte reagera. Och genom att ha skrivit om det så är det ute ur mitt system, det är historia. Kanske folk tröttnar. 12 år och 11 månader har förflutit i Göteborg. Skåningar hör inte längre att jag är skåning – de tror jag är infödd göteborgare. Vilket göteborgare (och jag) hånskrattar åt. Men min dialekt är numera en rotvälska av rikssvenska, skånska och göteborgska. Jag kan inte ens längre prata ”ren” skånska om jag så anstränger mig. Så, sluta göra narr av de skånska spår jag har kvar av min dialekt. Varför tror ni jag slipat ner den efter alla år i Göteborg?

Bonus: Ömma modern förstår inte mig om hon hör mig prata med någon i Göteborg. Tydligen skiftar min dialekt beroende på vem jag pratar med, och jag kan inte styra det medvetet.