Nyhetsvärde

Varför har man inte vetat om detta tidigare? Varför kommer varningen först nu? Borde inte denna insikt spridas i landet?

Men… Vad står där egentligen? ”…att inte åka svarttaxi”?! Polisen varnar – åk inte svarttaxi. Men Polisen i Skåne varnar – för att inte åka svarttaxi? Polisen i Skåne uppmanar alltså allmänheten att åka svarttaxi, men varnar för att inte åka svarttaxi. Polisen i Skåne vill att vi åker med oorganiserade kriminella taxiåkare.

Principer

För snart åtta år sedan dog min far i lungcancer. Året innan slutade han röka efter drygt 50 år bara för att få genomgå den kranskärlsoperation han behövt i tio års tid efter hjärtinfarkten, men nekats då han inte kunde sluta röka. Lite snöpligt att sedan kunna sluta röka för att kunna genomgå operation för att ett år senare dö i lungcancer. Också min farfar dog i lungcancer efter ett helt liv som rökare. Min mormors bror gick samma väg. Jag har arbetat inom lungverksamhet och sett patient med lungcancer.

Trots ovan så vidhåller jag det som står i min högermeny. Är det svårt att vrida ögonen dessa millimetrarna, så kommer det här också:

Nej, jag tillåter inte länkning till kommersiella sidor som vill tjäna pengar på att jag upplåter plats och utrymme. Inte ens om jag får betalt för det. Och inte ens om det är ett alternativ till rökning. Ledsen, men respektera det.

Tröskelkliv

Förvånad. Jag är uppriktigt förvånad. Trots sjukgymnastik så nära inpå föregående pass och all trötthet, så gick det bra i dag. Kanske för att jag var försiktig. Men det är inte därför jag är så förvånad. Nej, jag har upptäckt att jag för varje gång blir bättre. Känner mig bättre. Klarar styrka, balans och allt det där bättre och bättre. Under kvällen kändes det som om rollatorn faktiskt kan pensionäras inom en snar framtid. Åtminstone om inte något nytt tillstöter. Sjukgymnasten pratar om att vi ska gå från sjukgymnastiken tillbaka till mitt arbete tillsammans och helt utan rollator. Tja, tanken är nog inte så orealistisk som jag påstod när förslag kom upp under förmiddagen. Framsteg. Jag gillar framsteg.

Judith och Judith sniffar thinner?

Halv arbetsdag, halv fridag. Båda delarna lika jobbiga eftersom jag i dag lidit helvetets kval efter gårdagens sjukgymnastik, gående och rumsflytt. Jag bara gör. Även om man bara vill ligga i fosterställning och ömka sig själv, så är det bara att göra ändå. Anstränga sig. Kämpa. Fortsätta. Inte ge sig. Inget blir varken bättre eller sämre om man ger upp, men fortsätter man anstränga sig så åstadkommer man förhoppningsvis något. I mitt fall – fast inkomst av lön och starkare fysik. Vila och sömn får man ta sig när alla krav i övrigt uppfyllts runt omkring en.

Men det är inte precis med glädje jag ser fram emot morgondagens repris av gårdagen. Ändå ser jag inte att jag skulle ha något alternativ. Så jag bara gör.

Comhem är ett märkligt företag, tror jag. För snart två veckor sedan fick jag programkortet till digital-tv, men någon box har jag inte sett röken av. De ska komma samtidigt. Alltså ringde jag nu (i går) kundtjänst, som absolut inte visste någonting.

  • Vilket erbjudande var det du registrerade dig för?
  • När var det?
  • Hur gjorde du det?
  • Har vi ett sådant erbjudande?
  • Vi har inte skickat någon box.
  • Vänta några dagar så kommer kanske boxen ändå som vi inte skickat.
  • Vi kan skicka en box, men vi vill inte då vi kanske redan skickat en box utan att veta om det.
  • Kanske boxen varit slut och vi inväntat leverans på nya boxar att skicka.
  • Men i dag – just i dag – har vi ett supererbjudande om bredband! (Jag sa nej, var inte intresserad). Du. Måste. Lyssna! Så du inte missar detta otroliga erbjudande, du måste lyssna på erbjudandet och sedan ta ställning till bredband!

Programkortet måste aktiveras inom två veckor, vilket inte lär vara möjligt. Behöver jag då skaffa fram nytt programkort? Jag måste ju tyvärr ringa om boxen igen, för jag tror inte jag får någon box eftersom de inte skickat någon box. Ska jag behöver ringa om programkortet också? Och bemötas av noll koll men massor av dundererbjudanden som jag måste lyssna till trots att jag inte är intresserad.

Jag har fått en dålig start och ett dåligt intryck av Comhem. Innan jag ens fått den tjänst jag beställt.

Flyttad

Lite oväntat kunde jag i dag några dagar för tidigt flytta in på mitt nya arbetsrum.

Min dag:

  • Sjukgymnastik. Hårt pass. Kände mig helt förstörd redan innan. Ska dit igen en gång till denna vecka.
  • Gå, gå, gå, gå, gå tillbaka till jobbet. Gick inom omklädningsrummet och duschade. Slutade ändå inte svettas.
  • Gick och gick och gick tillbaka till jobbet efter duschen.
  • Min dator omformaterades och det tog hela dagen. Kunde inte logga in på annan dator heller eftersom min användarprofil tillfälligt raderades när datorn formaterades. Sedan skulle alla specialprogram installeras efter att Windows kommit på plats.
  • Tog en sak i taget på rollatorn och släpade in det på nya rummet. Har så där 30 pärmar, 10 dokumentfack, 25 böcker, annat småplock, dammade, släääpade golvhyllorna (2 st), satte allting på plats, flyttade datorn och kopplade in den. Sedan var arbetsdagen slut.
  • Ner till Pressbyrån, vidare till omklädningsrummet, gick och gick och gick till entrén där flärdtjänsten (chauffören) skulle hämta mig. Bilen stannade på annan adress, jag fick gå och gå och gå för att komma till den.
  • Hemma!

Jag är gråtfärdigt trött och har ont precis överallt. Under hela min dag har jag inte suttit ner en hel timme sammanlagt och då är mina ben ganska dåliga redan innan.

Men jag är inte klar med arbetsrummet än. Jag ska möblera om lite annorlunda – i dag handlade bara om att få allting på plats så snart som möjligt. Dessutom ska jag städa mitt gamla rum och förbereda/installera saker och ting så min nya kollega har något att komma till i nästa vecka.

Hur ska jag orka det och ännu ett sjukgymnastikpass den här veckan? Jag är orolig. Allt ska man klara av. Själv.

Skräp

I dag gjorde jag ännu ett av mina sällsynta inhopp i ordinarie grundtjänst. Detta gjorde jag för att jag är snäll, men väldigt dum mot mig själv. Andra vann kanske något på min snällhet, men själv lade jag eget arbete åt sidan som lär bita mig i arslet i nästa vecka.

Rumsflytten börjar rycka närmre men jag har inte gjort mycket av förberedelser. I mitt stilla sinne inbillar jag mig att det går fort nog ändå när jag väl får fullt tillträde till nya rummet. Det tråkiga är bara att rummen töms, men ingen städar. Någonsin. Inte ens till vardags. Jag tycker fortfarande att det är så märkligt att ha städpersonal som ”inte får” städa. De får inte damma över axelhöjd, vilket är märkligt. För de får inte damma alls när det kommer till kritan. Golv får inte våttorkas (kaffefläckar på golven sedan kaffe introducerades i Sverige). Okej, papperskorgarna får lov att tömmas. En gång varannan vecka. De är överfulla efter en dag. Och vi får inte kasta frukt i papperskorgarna, för de möglar och då får lokalvårdaren allergiska reaktion när papperskorgen väl töms. Förresten så har lokalvårdaren klagat på mig eftersom jag ”kastar för mycket skräp i papperskorgen”. Ja, var skulle jag annars kasta skräpet?

Nu och sen

I en hel månad har jag nu jobbat efter (den tänkta semestern) sjukskrivningsperioden. Nu börjar jobbet ta ut sin rätt. Så fort jag är ledig måste jag bara sova. Och sova. Däremellan vila och ta en och annan tupplur. Men det gör inget att jag bara alternerar mellan arbete och sömn. För jag märker också hur jag långsamt blir bättre och bättre, orkar mer, gör mer, anstränger mig mer. Det är nog kombinationen av sjukgymnastik och arbete eftersom båda delarna tränar upp ork och balans. I dag upptäckte jag också att jag glömt ta en tablett som jag inte måste ta, men som jag tidigare känt att jag behövt. Och så är det det där med höst… Det är svalare ute och min lekamen tackar vädret.

Kommande vecka är ännu en stressvecka. Det som stressar är att jag måste få ihop mina arbetstimmar, men jag flexar mer än vad jag har tid för. Jag måste flexa. När jag arbetar har jag veckans alla timmar uppbokade men måste stå till förfogande dagtid måndag till fredag om jag vill få hemtjänst och sjukgymnastik. Sånt får man inte, och ska inte, göra på arbetstid. Men hela veckorna är arbetstid! Jag blir stressad av pusslandet samt att försöka dirigera flärdtjänsten till att passa alla mina tider. Det går sådär.

Vad händer på jobbet i veckan? Minst sex möten, men jag avbokar frankt tre av dem. Jag har inte tid. Och där är så mycket som jag lovat göra och som jag har svårt att hinna med – men jag måste. Flytten av mitt arbetsrum sker också i veckan, men där är jag lite tveksam. Kommer jag att ha ett skrivbord? Hur mycket måste jag jaga? Hur ska jag orka flytta golvhyllorna och alla pärmar? Får jag någon hjälp (nej)? Men jag koncentrerar mig för en dag i taget. Oh, och så måste jag installera mig i omklädningsrummet.

Söndag. Precis som veckans alla andra dagar så tvättar jag. Det är jätteskönt med egen tvättmaskin, men måste alla tvättprogram ta så lång tid? Jag tvättade något lätt i förra veckan, det skulle ta två timmar men tog 3½ timme. Bara det där att ett program ska ta två timmar är lite väl magstarkt. Nej, jag använder inte eco-programmet, för det lägger på ytterligare en timme. I det lilla så är nog detta jag irriterar mig mest på just nu. Eller, det har irriterat mig i de tio år jag haft egen tvättmaskin (inne på min andra).

Anpassning

  • Röntgenremiss är skickad. Jag ska äntligen få undersöka huvud och rygg i jakt på ms-progredierande plack och kanske få en mer effektiv läkemedelsbehandling.
  • Adobe Acrobat 9 Pro slutade plötsligt fungera på jobbet. I tre timmar höll tekniker på att försöka felsöka, ominstallera och så vidare utan resultat. Min dator ska i nästa vecka ominstalleras och det är ett helvete att sedan få tillbaka alla specialprogram jag har.
  • De senaste fyra åren har jag inte haft tillgång till något omklädningsrum på jobbet. I och med min sjukgymnastik har det blivit nödvändigt eftersom jag behöver duscha innan jag fortsätter vidare till jobbet (även om jag är på jobbet). Det lyxiga är att jag fick plats i ett handikappsanpassat omklädningsrum där jag kommer att vara ensam härskare eftersom det tydligen bara är jag av 17000 anställda som är handikappad. Nå, men jag har nog allt sett de handikappade läkarna i rullstolar, men vet inte varför de inte är där. Det bästa är duschrummet som är tre gånger större än mitt (kommande) arbetsrum (sex dagar kvar till flytt).
  • Alltså, jag har fixat så otroligt mycket senaste dagarna – jag vet inte vad det är med mig. Flow! Jag håller också på att fixa en lösning vad gäller mina arbetskläder (vilket jag inte går in på här).

Men det där med sjukdom och handikapp. Jag har nu sett första dokumentäravsnittet som visades i går, nämligen Sveriges bästa äldreboende. Det är väldigt lätt att tänka ”jag avundas inte de gamla – jag vill inte bli ett vårdpaket”. Men anpassar man sig inte till rådande situation, så går man under. När jag fick min MS-diagnos och alla tillhörande besvär, så släppte jag mitt ego totalt. Jag var då redo för rullstol och handikappsanpassad bostad. Inget av det behövdes då och istället återgick jag till mitt vanliga jag. Men istället kom det en… Svårt att förklara… Jag började tänka ”aldrig rullstol”, ”aldrig handikappsanpassad bostad”, ”aldrig hemtjänst”, ”aldrig rollator”. Jag såg det som en enorm kräkning av min integritet. Men när man blir sjuk och inte kan göra vissa saker, så blir vissa saker… en möjlighet och inte ett hinder.

Det senaste jag fått som bistånd är rollatorn. För några år sedan kändes den tanken hemsk. Jag såg det som ett personligt nederlag samt att jag var för ung för denna pensionärsvagn. Men nu är rollator en möjlighet för mig att våga gå ut på ostadiga ben och då samtidigt träna upp min gångförmåga (med målet återgå till kryckan). Och jag är inte längre för gammal. Det märkliga är att ingen på jobbet kommenterat min rollator även om jag ser blickarna. Det är medlidande jag ser, inte ”nu gör han sig till och gör sig märkvärdig”. Men jag behöver varken medlidande eller förakt, för rollatorn är ett hjälpmedel som jag behöver och som fungerar. Och de medlidsamma blickarna rör nog inte rollatorn i sig, utan att de förstår att jag blivit sämre. Inte heller det behöver man reagera på – jag har haft ms i snart femton år och det ingår i sjukdomsbilden att jag blir både sämre och bättre. Betoning på det sistnämnda – jag blir bättre. Kan jag se möjligheterna så borde andra också göra det. Kan jag tycka.

Och jag har hemtjänst, färdtjänst, gånghjälpmedel men inte så mycket mer. Det är små insatser som gör skillnad. Självklart anpassar man sig! Man måste. Hur jobbigt jag än kan känna det vad gäller ms-besvär och tillhörande biståndsinsatser, så har jag i slutändan ändå valt att se möjligheterna och det positiva. Allting kan alltid vara värre än vad det är. Jag kunde varit sämre i ms. Jag kunde ha fått avslag på biståndet och hjälpmedlen.

Visst, det gör ont när man ser hur de gamla i dokumentären lider och känner sig förminskade. Det är svårt att ta ifrån dem den upplevelsen, för den är deras sanning och ofta också ett reellt problem som inte hade behövt existera. De har inte haft någon valmöjlighet eller något alternativ till sin situation då det varit yttre krafter som inverkat på deras liv (ekonomi, politiker, kommun, personal, boende, rehabilitering och så vidare). Drar jag paralleller till min egen situation så har jag det bättre förspänt. Jag kan påverka min omgivning och har alternativ att välja på. Jag kan också välja hur jag upplever min situation och inrikta mig på det positiva och till möjligheterna.

Så den enda likheten mellan äldreboende och min ms är att innan man befinner sig i ålderdom eller sjukdom, så vill man aldrig hamna där. Dock har vi tyvärr inget att säga till om – vi hamnar där vi hamnar.

Först med senaste nytt

Jag på Twitter i går kväll:

Ajaj, fan, sluta för helvete, aj! Skriker de fulla människorna utanför mitt sovrumsfönster. Kan de inte göra upp och ta livet av varandra?

 

GP i dag:

Man skadad i bråk i Olskroken.

Ja, jag säger då det… Ja, jag sa ju det!

Utvecklande

På Twitter har jag sammanfattat dagen bäst. Men naturligtvis kan jag skriva mer utförligt än så.

Smärtan har idag nästan däckat mig. Neurogena magsmärtan. Som nästan hade gett med sig. Ingen medicinering har hjälpt idag.

Jag misstänker att sjukgymnastiken har frestat på och gjort att smärtan återkommit med full styrka. Trots allt så har jag inte varit försiktig och kanske jag inte ska behöva vara det heller. Smärtan är kronisk även om den nästan var borta. Kroniskt betyder inte ”för evigt”, bara att det är något som varar väldigt, väldigt länge. Jag får försöka komma ihåg att inte göra rörelser som ”misshandlar” de nervtrådar som sitter till höger i magen.

Vårdcentralen ringde. ”Du har hjärtbesvär”. Nej! Det var ett felkopplat EKG i maj! När ska de fatta?

De hade hittat min avbokade remiss men inte dokumenterat anledningen till varför jag inte ville följa upp min hjärtinfarkt. Nå, jag fick ännu en gång förklara att akutens klantarslen i maj kopplade EKG:t fel men att jag direkt fattade misstanke och tog om ett nytt EKG som har helt normalt. Jag vet inte hur länge det här ska förfölja mig. Jag har anmält händelsen utan reaktion och det felaktiga EKG:t finns så vackert inskannat i min journal för evigt.

Ska på magnetkamera. 12 mil bort. Så är det att bo i Gbg.

Tyvärr måste jag något förläget erkänna att min kroppshydda i kombination av panikångest gör att jag inte kommer in i någon magnetkamera i regionen. Förutom en i hela regionen som då ligger 12 mil bort och där de bara utför undersökningar en gång per månad. Jag lär få vänta på kallelse. Först och främst måste jag vänta på att röntgenremissen skrivs. Undersökningen där de ”röntgar” (magnetkamera, eller magnetresonans som det heter, är ingen vanligt ”röntgen röntgen” även om strålningen i en MR är väsentligt högre än vanlig röntgen) huvud och rygg för att se vilken annan behandling jag kan få för min ms.

Rumsflytten på jobbet närmar sig. Idag upptäckte de att jag inte får något skrivbord. Men de hittade ett. Om en vecka flyttar jag 2 meter.

Det börjar hända saker nu, det är rena kaoset. Först måste fyra personer flytta innan jag kan få mitt nya rum (katten på råttan, råttan på repet och allt det där – en dominoeffekt). Diskussionerna var en annan i måndags, men nu är det torsdag och nya bud gäller. För min del trodde jag att bord ordnats, men det visade sig att vi plötsligt saknar ett skrivbord – till mig! Men vi lyckades hitta ett som kanske blir ett bättre alternativ än det vi först sa. Nästa torsdag ska jag flytta alla mina saker samt iordningsställa mitt nuvarande rum till en ny kollega. Hur jag nu ska orka. Jag kan som bekant inte ta många steg trots att jag håller båda händerna om rollatorn.

Snusleveransen har hittat fram. Äntligen!

Ja, äntligen! Tyvärr kan jag inte hämta mitt paket utan att först försöka få tag i hämndtjänsten som får fixa detta åt mig.

Och i morgon får jag FK-pengarna som skulle varit utbetalt för senast en vecka sedan. Pengar som går oavkortat till studieskuld och hemförsäkring. Som tur är får jag också en normal månadslön den här månaden.

Men jag måste säga att dagen varit vedervärdig p.g.a. smärtan.

Avbockning

Två punkter på min agenda har avverkats i dag. Vilket krävde att jag fick telefonera – hu, du hemska teknik. Dyrt blev det också eftersom hemtelefonen inte fungerar och jag får ringa från mobil.

  • Snuset jag beställt har aldrig dykt upp. Högst tre dagar från beställning till leverans är nu minst 10 dagar försenat. När jag skrev till webbutiken fick jag svaret att det var en teknalitet att jag inte fått min leverans. Nu när jag ringde fick jag veta mer. Payson hade enligt webbutiken aldrig fått betalt. Öh, men banken har dragit pengarna för mig? De kontrollerade. Jo, betalningen hade kommit in till webbutiken men Payson har haft strul och meddelar ”ingen betalning skett” trots att pengarna är dragna. Så nu ska mitt snus komma vilken dag som helst. Jag lyckades styra om utlämningsstället till min stadsdel istället för att komma till annan del av stan. DHL verkar inte kunna geografi. Ja, här har varit många inblandade och mycket strul för att jag ska få mitt snus.
  • FK har inte betalat ut min sjukpenning för juni/juli trots att mer än 30 dagar gått från det jag ansökte. De har inte kontaktat mig alls, inte krävt kompletteringar eller så. Bara tystnad. När jag ringde i dag så… Jag vet inte. De säger att mitt ärende bara ligger utan åtgärd, men att utbetalning ska ske absolut senast 30 dagar efter ansökan. Det har gått 35 dagar nu. Så min handläggare ska meddelas för att påskynda utbetalning. När det nu blir…

Då återstår bara några punkter till att ta itu med. Jag väntar till en annan dag.

Perfektionsbrist

Flärdtjänsten fortsatte i dag med att vara sen. En kvart försenad. Jag kom inte i tid trots att jag alltid beställer ”senast framme”. Det är verkligen yttersta deadlinen, jag bara måste vara framme de tider som avtalats. I dag verkade problemet vara att chauffören inte skulle kört alls i dag, men fått hoppa in som ersättare – väldigt sent – för en annan chaufför som plötsligt insett att det är skolstart med upprop med småttingarna.

Hemvägen medförde andra problem. Vi kom inte fram. Nollningen (jag kallar det hellre för inspark) av de som börjat på Chalmers var i dag. Då blockeras vägar både för bilar och kollektivtrafik. Helt omotiverat, utan förvarning och med konsekvensen att uttryckningsfordon inte heller kommer fram. Blir mest förbannad. Ungjävlar! Jag hoppas hjärntillväxten tar sig under de år de går i skolan. Hur de kom in på utbildningen är för mig obegriplig. Man får inga pluspoäng hos mig när man stör samhällsfunktionerna.

Och så har jag fått uthärda dansmusik i dag. Tre ingredienser till en misslyckad dag. Förutom att den inte känns misslyckad totalt sett.