Anpassning

  • Röntgenremiss är skickad. Jag ska äntligen få undersöka huvud och rygg i jakt på ms-progredierande plack och kanske få en mer effektiv läkemedelsbehandling.
  • Adobe Acrobat 9 Pro slutade plötsligt fungera på jobbet. I tre timmar höll tekniker på att försöka felsöka, ominstallera och så vidare utan resultat. Min dator ska i nästa vecka ominstalleras och det är ett helvete att sedan få tillbaka alla specialprogram jag har.
  • De senaste fyra åren har jag inte haft tillgång till något omklädningsrum på jobbet. I och med min sjukgymnastik har det blivit nödvändigt eftersom jag behöver duscha innan jag fortsätter vidare till jobbet (även om jag är på jobbet). Det lyxiga är att jag fick plats i ett handikappsanpassat omklädningsrum där jag kommer att vara ensam härskare eftersom det tydligen bara är jag av 17000 anställda som är handikappad. Nå, men jag har nog allt sett de handikappade läkarna i rullstolar, men vet inte varför de inte är där. Det bästa är duschrummet som är tre gånger större än mitt (kommande) arbetsrum (sex dagar kvar till flytt).
  • Alltså, jag har fixat så otroligt mycket senaste dagarna – jag vet inte vad det är med mig. Flow! Jag håller också på att fixa en lösning vad gäller mina arbetskläder (vilket jag inte går in på här).

Men det där med sjukdom och handikapp. Jag har nu sett första dokumentäravsnittet som visades i går, nämligen Sveriges bästa äldreboende. Det är väldigt lätt att tänka ”jag avundas inte de gamla – jag vill inte bli ett vårdpaket”. Men anpassar man sig inte till rådande situation, så går man under. När jag fick min MS-diagnos och alla tillhörande besvär, så släppte jag mitt ego totalt. Jag var då redo för rullstol och handikappsanpassad bostad. Inget av det behövdes då och istället återgick jag till mitt vanliga jag. Men istället kom det en… Svårt att förklara… Jag började tänka ”aldrig rullstol”, ”aldrig handikappsanpassad bostad”, ”aldrig hemtjänst”, ”aldrig rollator”. Jag såg det som en enorm kräkning av min integritet. Men när man blir sjuk och inte kan göra vissa saker, så blir vissa saker… en möjlighet och inte ett hinder.

Det senaste jag fått som bistånd är rollatorn. För några år sedan kändes den tanken hemsk. Jag såg det som ett personligt nederlag samt att jag var för ung för denna pensionärsvagn. Men nu är rollator en möjlighet för mig att våga gå ut på ostadiga ben och då samtidigt träna upp min gångförmåga (med målet återgå till kryckan). Och jag är inte längre för gammal. Det märkliga är att ingen på jobbet kommenterat min rollator även om jag ser blickarna. Det är medlidande jag ser, inte ”nu gör han sig till och gör sig märkvärdig”. Men jag behöver varken medlidande eller förakt, för rollatorn är ett hjälpmedel som jag behöver och som fungerar. Och de medlidsamma blickarna rör nog inte rollatorn i sig, utan att de förstår att jag blivit sämre. Inte heller det behöver man reagera på – jag har haft ms i snart femton år och det ingår i sjukdomsbilden att jag blir både sämre och bättre. Betoning på det sistnämnda – jag blir bättre. Kan jag se möjligheterna så borde andra också göra det. Kan jag tycka.

Och jag har hemtjänst, färdtjänst, gånghjälpmedel men inte så mycket mer. Det är små insatser som gör skillnad. Självklart anpassar man sig! Man måste. Hur jobbigt jag än kan känna det vad gäller ms-besvär och tillhörande biståndsinsatser, så har jag i slutändan ändå valt att se möjligheterna och det positiva. Allting kan alltid vara värre än vad det är. Jag kunde varit sämre i ms. Jag kunde ha fått avslag på biståndet och hjälpmedlen.

Visst, det gör ont när man ser hur de gamla i dokumentären lider och känner sig förminskade. Det är svårt att ta ifrån dem den upplevelsen, för den är deras sanning och ofta också ett reellt problem som inte hade behövt existera. De har inte haft någon valmöjlighet eller något alternativ till sin situation då det varit yttre krafter som inverkat på deras liv (ekonomi, politiker, kommun, personal, boende, rehabilitering och så vidare). Drar jag paralleller till min egen situation så har jag det bättre förspänt. Jag kan påverka min omgivning och har alternativ att välja på. Jag kan också välja hur jag upplever min situation och inrikta mig på det positiva och till möjligheterna.

Så den enda likheten mellan äldreboende och min ms är att innan man befinner sig i ålderdom eller sjukdom, så vill man aldrig hamna där. Dock har vi tyvärr inget att säga till om – vi hamnar där vi hamnar.

||||| 0 I Like It! |||||

Först med senaste nytt

Jag på Twitter i går kväll:

Ajaj, fan, sluta för helvete, aj! Skriker de fulla människorna utanför mitt sovrumsfönster. Kan de inte göra upp och ta livet av varandra?

 

GP i dag:

Man skadad i bråk i Olskroken.

Ja, jag säger då det… Ja, jag sa ju det!

||||| 0 I Like It! |||||