Persient?

Ännu en gång har jag fått bevittna att man inte kan vara patient och personal. Det är en attityd jag finner väldigt förvånande. Jag inbillar mig dessutom att jag varken ser senil eller dement ut. Ändå blev jag i morse stoppad på jobbet av nattpersonal i hissen som var på väg ner till källarens omklädningsrum. ”Nej, du ska inte med här, vi ska faktiskt ner i källaren”, fick jag höra. Jag ignorerade dem kallt, körde in rollatorn i hissen och sa ”jag ska också byta om”. Kanske det lät konstigt, men det var ganska uppenbart vart de var på väg och att jag också skulle byta om (till arbetskläder). Okej, så jag ser varken senil eller dement ut, men det är väl det där med rollator som skapar förutfattade meningar. Jag brukar ju också få frågan (av personal) hur jag med mitt handikapp (som de inte vet något om) kan ta hand om och vårda patienter. Tja, vården består utav mer än vårdande personal. Att jag klär mig som sköterska/läkare beror på att jag just som administratör rör mig i till exempel opererande miljöer.

Ändå finner jag det förvånande att man alls sa något till mig i dag. För i källaren finns mer än omklädningsrum. Där finns också en butiksgata. Men de sa också något ännu lustigare till mig efter att jag sagt att jag skulle byta om. ”Ja, vi kräver inte att du visar legitimation”. Que?

Varför är det också så omöjligt att föreställa sig personal som patient? Till 99,99 % så är väl all personal någon gång i sitt liv patient? För väldigt få är det ett synligt handikapp som gör dem till patient. Och trots rollator var jag i dag inte patient, utan enbart personal. Med gångsvårigheter men med hjälp. Det går lite att jämföra med att hos optikern får och kan ingen arbeta med synnedsättning och de kan absolut inte använda glasögon eller linser.

Det jag egentligen undrar, är om man tror att jag inte kan prestera i yrket om jag också är patient med ett synligt handikapp? Jag förstår verkligen inte det här.

Och presterat är precis vad jag gjort i dag. I eget tycke inget märkvärdigt, men jag fick uppskattande tillrop. Inget jag bryr mig om eller egentligen vill återberätta, för jag gör bara mitt jobb. Oavsett om jag har rollator eller inte.

Det har varit en bra dag. I natt hade jag svår migrän och fick sedan sitta ut i en halvtimme i +8 grader i enbart t-shirt eftersom flärdtjänsten var jävligt försenad. Jag blir alltid pigg 1) dagen efter migrän, och 2) när det är under +10 grader ute. Fysiskt har jag mått väldigt bra bortsett från själva huvudvärken. Mentalt har det känts väldigt bra bortsett från att jag blir irriterad av att bemötas som senildement rollatorförare som genom legitimation måste bevisa att han (jag) är personal på ett ställe där jag arbetat 13 år. Och legitimation bevisar ingenting. Däremot hade tjänste-/behörighetskortet hade kunnat visa på det. Men allt i mötet ovan var bara… ologiskt.