Ännu en dag

Nu börjar jag känna igen mig. Accelerationen på jobbet efter sommarmånaderna går från 0 till 320 km/timme från det man går från dörren bort till stämpelklockan. Utan avbrott fortsätter kaoset nu fram till veckan efter midsommar nästa år. Det känns förutsägbart – tempot – men jag vet att jobbet är föränderligt från en sekund till nästa. Jag saknar mjukstart. Varför jag skulle kräva någon mjukstart vet jag inte. Kanske det är det där med att jag gillar att jobba (ibland åtminstone) men aldrig hinner reflektera över utfört arbete, bara över det som väntar. Mentalt är man aldrig i nuet på jobbet.

Nåja. Det som kickade in i dag var mitt konsekvenstänkande då jag ser möjliga konsekvenser framför mig om ingen tänker till före. Ibland tror jag det bara är jag som har detta linjära tänkande framåt eftersom jag så ofta hör ”åh, det tänkte vi aldrig på”. Jag vet inte om jag gillar att vara samvetet, eller vad man ska kalla det för. Hade alla tänkt till före, så hade jag nog kunnat reflektera över nuet och dåtid istället för att ständigt påtala.

Dagligen får jag frågan om hur jag trivs på mitt nya arbetsrum. Jag kan inte svara på det. Jag har inte haft tid att reflektera. Jag går till min arbetsplats, arbetar, har möten, pratar i telefon, utför arbete (skriver typ skrivelser), svarar på mejl och tänker framåt. Men jag märker att jag har färre spontana besök. Med det är jag nöjd. Jag har ändå konstant folk i dörren hos mig, men de har aktivt sökt upp mig, just mig, för att fråga något. Tidigare fick jag de där dumma frågorna som ”hur faxar man” eller ”vad för du” eller ”ska du inte gå hem snart”. Stängd dörr garanterade inte ostördhet tidigare, men efter att ha flyttat två meter så behöver jag inte ens stänga någon dörr – man låter mig vara.

I går kom en… person… in på mitt rum och sa:

– Jaha, sitter du här? Vart har *tidigare rumsinnehavare* flyttat?

– Till *det där rummet*, svarade jag och syftade på ett rum längre bort.

– Jaha! Är hon där just nu?

– Hur i helvete ska jag veta det som sitter här – gå själv och se efter!

Nej, jag sa aldrig det där sista. Jag tänkte det bara. Jag svarade ”ingen aning”.

Win some, lose some…