Dag: 7 september, 2013

Empati är något jag haft svårt för att känna på senare år. Jag orkar inte med sånt som tar energi från mig. Intellektuellt kan jag förstår när något inte är bra och jag förstår att här ska man engagera sig och känna empati, men jag orkar helt enkelt inte. Jag slår inte från mig sådant som är jobbig – jag bryr mig helt enkelt inte om att ens lägga energi på att inte känna.

Men bryter något igenom. Ibland har jag svårt för att värja mig. Under två kvällar har jag sett tre program på min tv som varit lite jobbiga.

I går började det med att jag på Netflix fann en amerikansk dokumentär om Vatikanens pedofiler till präster och kardinaler och hur de förgrep sig på döva barn under 40- till 70-tal. Okej, det är egentligen världsomspännande och Vatikanen har förgripit sig på barn i 1 700 år enligt dokument i Vatikanens arkiv. Men det var kombinationen av hemskheter. En sak är att barnen blev utsatta för övergrepp, men det blev inte precis mer lättsamt när man hörde enskilda prästers motivering och förklaring – att de vill ta på sig barnens synder så de inte sexuellt började utforska varandra. Och detta med att prästerna ses som heliga och därmed står över lagar. Eller att Vatikanen inte nämner något om offer (annat än att barn alltid kommer över övergrepp, att det inte skulle vara något allvarligt eller något problem), utan pratar om präster som utsatta för förföljelse. Och hur dubbelmoralen och den organisatoriska bakbundenheten gör att de präster och kardinaler inom Vatikanen som vill få ut sanningen stoppas av de totala lojalitetsband som de måste följa som verksamma inom Vatikanen. Min reaktion på denna dokumentär var att jag sov väldigt dåligt i natt, drömde mardrömmar på kyrkligt tema (”hellhounds”, tror jag lånade dem från Supernatural, också ett religiöst tema). Jag minns tyvärr inte vad dokumentären hette – det var något på latin, typ Mea Culpa nånting eller nåt).

Så vad gjorde jag då i kväll? Jag titta på SVT Play. Först såg jag Arga doktorn från tidigare i veckan. Precis som förra veckans avsnitt blir jag arg på vårdens byråkrati som jag 1) själv också drabbas av som oftast, och 2) är en del av som personal inom vården. Det jag blir så upprörd över är att så många inom vården inte vet vem de arbetar för, inte känner till det starka patientskyddet (som inte heller patienterna känner till), hur okunskap och ekonomi styr. Vi har lika vård på lika villkor för alla i det här landet. Vi har en bra ekonomisk fördelning, det mesta är statliga pengar, väldigt lite är landstingsskatt, ännu mindre inkomster av patientavgifter Vi ger och gör mycket vård till låg del av BNP. Därför ska de inte fungera så dåligt som det påvisas i programmet. Det bästa man som enskild patient kan göra för att få den vård och bemötande man har lagstadgad rätt till, är att flytta till storstadsregion. Det ska inte behövas, men när det gäller ens hälsa är det bättre att ta besväret att flytta än att försöka slåss på hemmaplan. Och det jag själv noterar när jag ser hur landets smålandsting brista i det mesta, är att de borde skriva fler avtal med andra regioner och landsting i landet. Ett litet landsting kan inte klara de mer komplicerade eller dyra patientfallen, men med avtal kan de köpa vård av andra även om det är dyrt. Men med avtal går det faktiskt att villkora och få ner kostnader. Är man nu så ekonomiorienterade, så borde man också kunna detta med att köpa vård och tjänster. De kanske till och med själva kan bli spjutspetsar inom något och sälja vård till större landsting?

Det andra programmet jag såg var också på SVT Play. Sveriges bästa äldreboende. Där är absolut ingen värdighet i hur vi vårdar och behandlar våra äldre. Det jag ser är uppgivenhet – främst bland personalen. Många år av nedskärningar gör att all livslust, inspiration, fantasi och stolthet försvinner ur personalen som lägger ribban lite väl lågt när de ska försöka upprätthålla en lägstanivå av de ekonomiska smulor som tilldelas dem. Men det är också ett ansvar som vilar väldigt tungt på chefer och på politiker. Resurser är mer än pengar, men det saknas ofta visioner. Konsekvensen är att värdigheten tas ifrån de äldre. De blir identitetslösa när de också behandlas som objekt utan egen vilja trots att de hela sina liv tidigare klarat sig och det är svårt att motivera dem till att behålla funktioner när de inte tillåts vara individer när t.ex. ett äldreboende bara jagar tid och pengar.

Ekonomiska problem kan jag förstå som ett reellt problem. Men det ursäktar inte hur vård bedrivs. Vi har ändliga resurser, det vet alla. Trots det kan vi inte tumma på de regler och mål (lagar och förordningar) som vi satt upp. Många ser kanske inte hur man ska få detta gå ihop, men då har man inte ansträngt sig. Uppgivenhet är handlingsförlamande. Förändring betyder inte försämring det betyder möjligheter och att finna nya vägar.

Människor som kommer i kläm. Det är det allt ovan handlar om. Och det är vad jag haft svårt för att värja mig för. Min omedelbara reaktion är ”vad kan jag göra för att ställa saker och ting till rätta”, för jag vill bidra och förändra. Samtidigt tror jag att jag gör det i min vardag och i mitt yrkesliv, inom andra områden, men jag ser för mycket passivitet hos andra. Som kan göra skillnad. Där det redan i dag inte kan bli värre än vad det är. Så jag är ambivalent. Jag ser problemområden där andra kan göra något, men inte gör något. Jag ser också mina möjligheter men också begränsningar. Och jag är till viss del också ett offer i vården, men jag kan fortfarande kämpa för egen del. Jag gillar inte att se inkompetens i samhället. Och hur man skyller på omständigheter.

Programmen var nyttigar och leder förhoppningsvis till något, om inte annat så en medvetenhet. Och med all rätt så ska man faktiskt må dåligt av att se verkligheten som den är. För det kan leda till stordåd.

||||| 0 I Like It! |||||

Blogg Byråkrati Dravel Hälso- och sjukvård Netflix Omvärldsbevakning Övertygelse Personligt Teveserier Tv Vardagsblogg

Comments closed