Teknik é skit

Nu fungerar ÄNTLIGEN digital-tv-fiberboxen efter 4½ veckas väntan på att operatören skulle göra rätt. Sent i går kväll så fungerade det bara. Men de kontaktade mig aldrig som utlovat när det skulle börja fungera. Det fick jag själv upptäcka.

Ändå är jag inte helt nöjd. Jag vet inte riktigt hur det ska fungera när man får diagital-tv genom fiber som går genom box. Jag fick ett kopplingsschema för hur man skulle koppla ihop box med DVR (min gamla inspelningsbara DVD), men det fungerade absolut inte. Jag har själv fått testa mig fram för att få det att bli rätt. Problemet, som jag uppfattar som ett stort problem, är att man inte har några kanalplatser att lägga på DVR då alla 164 kanalerna kommer in på bara en linje. Jag kan spela in tv-program, men bara den kanal som jag för stunden har aktiv (kan titta på) på boxen. Alltså kan jag inte titta på ett program och spela in ett annat samtidigt. Ska det vara så? Är det så med alla som har digital-tv, eller hänger detta ihop med att jag har fiberledning? Jag har ingen aning.

Min tv jag köpte i somras har möjlighet att spela in på extern hårddisk. I praktiken fungerar inte det (heller) eftersom det förutsätter att man har digital (check!) kabel-tv (nope!). Jag har inte kabel-tv, jag har fiber-tv. Jag hade före digitalboxen kabel-tv, men det vara analog utsändning vilket inte heller fungerade med extern hårddisk.

Jag har kanonbild nu när jag tittar på tv. Där är många fler kanaler att se på nu än tidigare. Ändå är jag inte nöjd. Det där med inspelning gör att det känns ganska misslyckat.

Och så blir jag stressad av alla kanaler plus allt som Apple-TV och Netflix ger mig. Jag tittar inte på mer tv bara för detta, utan jag blir stressad av att det stora utbudet gör att jag kanske missar något jag tänkt se men som försvinner i stora massan. Jag känner mig distraherad av alla tablåer.

Dygnet

Kanske jag fått en förebild nu vad gäller mina yrselattacker och ostadighet. Lucille i Arrested Development (se på Netflix) spelad av Liza Minelli. Den äldre glada och behövande damen med kronisk yrsel som plötsligt får ett anfall där hon står och vevar med armarna och håller på att falla framlänges.

På Netflix har jag också sett Drop dead diva där Liza Minelli också gjorde ett gästinhopp i ett avsnitt. Jag kan inte förstå varför hon inte gjort mer tv på senare år? Hon är lysande! Särskilt i Dead drop diva där jag satt och undrade över vem den där magra kvinnan var som liknade Liza. Det dröjde ett par veckor innan insikten slog mig och jag fick det sedan också bekräftat. Anledningen till att jag inte kände igen henne berodde nog mest på att hon pendlat mer i vikt de senaste tio åren än Oprah gjort under hela sin karriär. Senast jag såg en skymt av Liza – någorlunda knutit till nutid – var när hon satt i publiken på Lady Gaga-konserten från 2011/2012. Och då var hon rejält knubbig. Jag har levt lite i villfarelsen att Liza var halvt mentalt väck av alkohol och droger, men det verkar inte så påtagligt och synbart som tabloidtidningarna vill påskina.

Japp, det blev en arbetsdag i dag också. Numera verkar där alltid stå minst tre polisbilar på jobbet varje gång jag jobbar helg. Varför har jag ingen aning om och jag vill inte spekulera. Men det rör sig mycket mystiska människor på konstiga ställen när det är helg. Och vi har haft problem med obehöriga som smyger runt och försöker komma in på jobbet helger.

Nu börjar den jobbigaste veckan av dem alla. Det är senare i veckan jag ska röntgas. Lång resväg. Jobbig undersökning. Vet inte vad den kan visa. Vet inte vad det kommer att leda till för behandling.

Målet är att jag ska få ny ms-behandling. Antingen dropp en gång i månaden som kan ge dödlig hjärnhinneinflammation (känd biverkning) eller dagliga tabletter som kan leda till blindhet, hjärtdöd eller cancer. Jag vet inte om ms egentligen är så mycket värre?

Nix, tv-kanalerna fungerar fortfarande inte…

… och nej, jag röstar inte i kyrkoval. Det är ingen skyldighet. Särskilt inte som jag försökt gå ur kyrkan utan framgång. Kyrkan och alla religiösa samfund är ondska. Därför hör kyrkan inte samman med staten.

Saturday Night

En arbetslördag. Jag vet inte riktigt varför jag alltid erbjuder mig hoppa in i gamla grundtjänsten när det är personalbrist vissa lördagar eller söndagar. Även om jag bara flyttar dagar från veckan (får ju inte jobba en timme mer än 30 timmar per vecka), så tar jag väldigt mycket stryk fysiskt och mentalt (utmattad) av att arbeta helg. Förmodligen för att jag då sitter mer stilla och mer koncentrerar mig på en bildskärm.

Ändå hann jag i dag skapa lite stämning på arbetsrummet. Jag har väl suttit där nu i cirka tre veckor sedan flytten. I dag kom sex tavlor upp på väggarna och jag hade tre krukväxter med mig till mitt oputsade fönster. De jag hade tidigare fick jag slänga i somras när de blev angripna av löss (”spindelvävsinbakade” växter). Och så flyttade jag lite till på möblemanget. Det tar tid att känns in hur man vill ha det. Men nu är det bra i och med lite fägring. Och nej, jag blev inte utmattad av att flytta på en hurts på hjul, hänga upp tavlor eller placera ut krukväxter. Det var jobbet som tröttade mig.

Fortfarande har jag ingen fungerande digital-tv-utsändning trots att jag skulle fått det sent fredag kväll eller dagen på lördag. Känns inte så oväntat. Har de inte kunnat fixa det åt mig på fyra veckor, så lät det alltför optimistiskt när de sa att de skulle fixa det inom ett dygn. Det dygnet har nu passerat.

  • Först ett programkort utan digitalbox.
  • Efterlyser digitalbox, de vet inte om den är skickad, vill att jag avvaktar ytterligare en vecka.
  • Ingen box efter en vecka, ringer igen, de hittar inte min beställning som föranledde att de kunde skicka ett programkort. Jag mejlar min orderbekräftelse till dem.
  • Digitalbox kommer, men det visar sig efter samtal vara fel box. Boxen returneras och jag får ny box.
  • Ny box har kommit, men de har aldrig registrerat om det, utan sänder samma signaler till mig som om det var till gamla felaktiga boxen som inte fungerade då det var fel typ av signalutsändning.
  • Hittills har jag ringt fyra gånger utan att de åtgärdar det jag betalar för. Jo, jag har redan fått faktura för en tjänst som jag inte kan nyttja. Då de gör fel, fel, fel, fel, fel, fel, fel, fel, fel, fel…

Som det kan bli!

Fortsatt strul med BortKommen. Ny box är installerad, men det fungerar inte ändå. Jag hatar verkligen teknik, har alltid gjort. Åtminstone när det gäller att dra kablar och göra installationer. Den här gången när jag ringde supporten så visade det sig att de fortfarande har en registrering på mig att jag har annan typ av box (den jag skickade tillbaka då det var fel box). Därför fungerar inte nya boxen. Nu har de lovat att tekniker ska göra en omregistrering och kontrollera under kvällen att jag får igång mina tv-kanaler. Det tycker jag låter lite optimistiskt.

Det enda jag kan konstatera är att jag hela tiden gjort allting rätt, men inte fått rätt material av operatören samt att de registrerar fel saker på mig. Fel på fel på fel. Det enda jag just nu funderar på gäller nya boxen…. Jag beställde inspelningsbar HD-box. Det är inte nya boxen. Den felaktiga boxen var det, men det var ingen IPTV-box. Jag skulle fått en inspelningsbar HD-IPTV-box. Men jag orkar inte längre bry mig. Jag vill bara få en fungerande tv med tv-kanaler.

Tillägg: Jag skickade alltså tillbaka den felaktiga boxen samtidigt som den nya hämtades på Schenker-utlämningen. Men retursedeln var väldigt märklig. Där skulle man fylla i ”från” med fullständig adress och telefonnummer. När jag tittade på lådan hur adresslappen såg ut när jag fått den, så stod där ”Till *utlämningsstället” och ”Från Schenker”. Där stod inte från BortKommen eller till mig. Förvirringen. Skulle det på retursedeln stå ”Från mig” eller ”Från *utlämningstället*”? Jag ringde utlämningsstället. ”Vet inte, bryr oss inte, du gör som du vill”. Alltså skrev jag ”Från *utlämningsstället*” för att vara enhetlig och konsekvent med hur föregående adresslapp såg ut. Att jag var avsändare kan BortKommen se genom att där också står ett referensnummer/kollinummer. Så jag hoppas det blev rätt. Om någon alls bryr sig.

Aktiviteter

Har jag haft migrän i natt? Huvudvärken i dag blev inte bättre av gympa (brukar det bli), sömn (brukar det bli) eller piller (brukar det bli). Det som inte fungerar på migrän är just gympa, sömn och piller. Jag kan bara förstå att jag har migrän om jag är vaken när det kommer, eftersom det alltid börjar med skotom (ögonflimmer, aura). Samtidigt kan det inte vara något jätteanfall av migrän eftersom jag inte mår särskilt illa och kan fungera någorlunda. Men det är tröttsamt.

Efter gympan åkte jag hem och fortsatte. Med att tömma hela klädkammaren då jag bara slängt in sådant ska gå till återvinningen. Det har jag nu sorterat. Redan i morse kämpade jag mig till soprummet för att slänga lite. Ja, det är kämpigt. Testa att gå med sopor och rollator, försöka få upp dörren och komma upp för den lilla sluttningen. Som hjälpmedel kan jag få automatiskt dörröppnare till soprummet, men jag bryr mig inte eftersom armen till dörren är trasig och dörren får ändå manuellt dras upp. Men jag klarade av det i dag också.

Sjukgymnasten som tittar till mig när jag tränar, påstår att det syns förbättringar av min fysiska stabilitet, balans, styrka, flås och så vidare. Det är anmärkningsvärt. Var detta femte gången? Det är lite jag gör, det är sällan jag gör det. Ändå märks skillnaden.

Jag är nervös inför hämndtjänsten. Jag har timmar avsatta (jag betalar för x antal timmar) där jag får bestämma vad de ska göra. Ändå kan de protestera och vägra trots att det är sådant jag har beslut på samt att tiden räcker till. Jag behöver skicka dem till två olika postutlämningar, till affären för veckoinköp, till soprummet, förutom att de ska städa. Men nog hinner väl två personer det på två timmar? Problemet är den extra postutlämningen, men annars brukar de göra allt jag nämn på 20 minuter och sedan försvinna trots att jag betalar för så mycket mer. Det här kan bli intressant.

Mitt arbetsschema är kaos. Jag följer inte mitt schema då jag har så mycket privata åtaganden också som måste skötas dagtid måndag till fredag. Typ sådant som rör hjälp i min ms. Eftersom schemat ändras av mig från dag till dag, så blir det svåröverskådligt att se om jag får ihop mina arbetade timmar. Efter lite trixande så säger flexsystemet nu att jag ligger 1,50 timmar minus, vilket är riktigt bra. Det är hanterbart. Ett tag, när mina tider inte var korrekt inlagt i flexsystemet, så påstod det att jag låt 7 timmar minus. Men ingen ko på isen.

Veckan är hopplös, nästa vecka ännu värre, veckan efter det rena katastrofen. Det jag nu har att se fram emot är ”sommarsemestern”. Egentligen är det samma höstvecka som jag tar varje år, men eftersom jag inte fick semester i somras…

Jag har sorgligt nog tappat lusten till att arbeta. Där är så mycket ovisshet att jag inte ens riktigt kan njuta av nytt nya arbetsrum. Så jag gör det enda jag kan göra – fokusera på min hälsa. Och så verkar det som om jag fått nya arbetsuppgifter i min tjänst…

Rollerboy

I dag fick jag min nya rollator och eftersom Dagny har namnsdag, så får det bli namnet på nya åket. Anledningen till ny rollator redan efter 2½ månad beror på att man plötsligt insåg att den var för klen som jag fått. Väger man mer än ett paket socker så finns risken att den rasar ihop om man sätter sig på sitsen. Jag väger två sockerpaket.

Förra rollatorn var också lite smal och jag körde ständigt över min vänsterfot eftersom jag inte kan styra slängigheten i mina ben när jag går. Med nya rollatorn dök ett annat problem upp. Med högerfoten sparkar jag på höger framhjul. Lite jobbigt det också.

Dessutom har jag fått en kryckhållare monterad på rollatorn. Tekniker har fått åtgärda detta, då befintliga kryckhållare på marknaden är så svaga att de inte kan hålla en krycka på plats om den väger för mycket. Min krycka väger för mycket eftersom den har ergonomiskt trähandtag. Därför har jag fått vänta i 2½ månad. Så teknikerna kunnat lösa problemet. Fick höra att det krävts enormt mycket blanketter, ansökningar och arbete på att få till en lösning. Lösningen? Samma kryckhållare som innan, men med ett tillhörande spännband. Ett sånt som brukar finnas på väskor och ryggsäckar. Så avancerat! Ingenjörstekniken i sitt esse!

Men det viktigaste – färgen! Färgen på nya rollatorn är inte som på den förra mörkgrå. Den är heller inte mintgrön som den rollatorn jag hade för tio år sedan. Nej, den är mörkt midnattsblå! Och jag är så glad att jag alltid sluppit de där vinröda som verkar vara så standard. Eller de där klarblåa.

TV-historia

I mitten av juli köpte jag ny tv. De levererade inte den tv jag beställt, utan en mindre tum. Jag orkade inte bråka utan tog den tv de skickade hem till mig.

Jag hade också beställt installation av tv, men det hade leverantören inte någon uppgift om. Alltså fick jag efterhandsboka det eftersom säljaren glömt även det, förutom att det var fel tv.

Med ny tv var det också dags att beställa digital-tv då analoga nätet ska släckas ner. För ett år sedan kom hantverkare som drog in fiber i lägenheten och monterade en mediabox på väggen. De rev ner lampledning för mig, samt stod med skor i min nya soffa och kleta in den i kitt.

Företaget som drog in ledning i lägenheten hade också en tjänst på nätet där man uppmanades att välja tv-leverantör. Den här nättjänsten fungerade inte under någon vecka när jag testade, men plötsligt fungerade det. Jag valde ett erbjudande som tredje part hade.

Plötsligt fick jag hem ett programkort till digitalbox. Trots att man har en mediabox så måste man ha en speciell IPTV-box för att man ska kunna se på tv. Problemet var att jag aldrig fick någon box, samtidigt som programkortet måste aktiveras inom 14 dagar.

Jag ringde BortKommen. De hade ingen aning ifall de skickat någon box eller inte. Jag skulle avvakta och ringa dem om jag fortsatt inte fick någon box.

Så efter en vecka ringde jag BortKommen igen. Nej, de hade inga uppgifter på att de skickat någon box. De visste dessutom inte vad jag beställt för tjänster av dem. Eftersom jag hade ett beställningserkännande så fick jag mejla över det till dem så de kunde se vad jag beställt. Varför de inte hade min beställning men ändå lyckats skicka ett programkort visste de inte.

I går fick jag boxen! I timmar slet jag med att koppla in alla märkliga kablar, vilket är lite konstigt när man har en mediabox – varför ska där vara så mycket sladdar? Till sist fick jag upp en ruta på tv:n där det stod ”Var god sätt i programkortet”. Det satt i boxen. Jag testade starta om boxen, byta kablar, ta ur och sätta i programkortet – men fortfarande samma uppmaning på tv-rutan. Alltså fick jag åter ringa BortKommen.

De har skickat fel box. Trots beställningserkännande som specificerade vad jag skulle ha för box, så skickade de en box som inte kan ta emot fibersändning via mediaboxen. Så nu ska de skicka en (korrekt) IPTV-box till mig.

När jag sedan fått nya boxen och aktiverat programkortet så kommer inte HD-kanalerna att fungera, då programkortet skulle aktiveras inom 14 dagar. Så BortKommen har uppmanat mig att ringa en gång till för att få ett nytt programkort utskickat.

Tv verkar vara ett problem. Det har blivit fel hela vägen. Ingenting har fungerat. Från det jag fick min nya tv kommer det ta tre månader innan jag kan titta på tv. Jag har i dag ett analogt utbud som snart försvinner, men bilden är urusel när det är digital-tv. Därför har jag levt så stenhårt med Apple TV samt AirPlay (SVT Play). För jag har inget val om jag vill se på tv och få bra bild.

I reklambroschyrerna står det att det är så enkelt att få tillgång till tv. My ass!

Status: Oförändrat.

Kommande två veckor är stressiga. Det värsta är att det inskränker på min arbetstid och jag får svårt att få ihop mina jobbade timmar. Men det måste gå. Övertid och pusslande.

Verkligheten

Empati är något jag haft svårt för att känna på senare år. Jag orkar inte med sånt som tar energi från mig. Intellektuellt kan jag förstår när något inte är bra och jag förstår att här ska man engagera sig och känna empati, men jag orkar helt enkelt inte. Jag slår inte från mig sådant som är jobbig – jag bryr mig helt enkelt inte om att ens lägga energi på att inte känna.

Men bryter något igenom. Ibland har jag svårt för att värja mig. Under två kvällar har jag sett tre program på min tv som varit lite jobbiga.

I går började det med att jag på Netflix fann en amerikansk dokumentär om Vatikanens pedofiler till präster och kardinaler och hur de förgrep sig på döva barn under 40- till 70-tal. Okej, det är egentligen världsomspännande och Vatikanen har förgripit sig på barn i 1 700 år enligt dokument i Vatikanens arkiv. Men det var kombinationen av hemskheter. En sak är att barnen blev utsatta för övergrepp, men det blev inte precis mer lättsamt när man hörde enskilda prästers motivering och förklaring – att de vill ta på sig barnens synder så de inte sexuellt började utforska varandra. Och detta med att prästerna ses som heliga och därmed står över lagar. Eller att Vatikanen inte nämner något om offer (annat än att barn alltid kommer över övergrepp, att det inte skulle vara något allvarligt eller något problem), utan pratar om präster som utsatta för förföljelse. Och hur dubbelmoralen och den organisatoriska bakbundenheten gör att de präster och kardinaler inom Vatikanen som vill få ut sanningen stoppas av de totala lojalitetsband som de måste följa som verksamma inom Vatikanen. Min reaktion på denna dokumentär var att jag sov väldigt dåligt i natt, drömde mardrömmar på kyrkligt tema (”hellhounds”, tror jag lånade dem från Supernatural, också ett religiöst tema). Jag minns tyvärr inte vad dokumentären hette – det var något på latin, typ Mea Culpa nånting eller nåt).

Så vad gjorde jag då i kväll? Jag titta på SVT Play. Först såg jag Arga doktorn från tidigare i veckan. Precis som förra veckans avsnitt blir jag arg på vårdens byråkrati som jag 1) själv också drabbas av som oftast, och 2) är en del av som personal inom vården. Det jag blir så upprörd över är att så många inom vården inte vet vem de arbetar för, inte känner till det starka patientskyddet (som inte heller patienterna känner till), hur okunskap och ekonomi styr. Vi har lika vård på lika villkor för alla i det här landet. Vi har en bra ekonomisk fördelning, det mesta är statliga pengar, väldigt lite är landstingsskatt, ännu mindre inkomster av patientavgifter Vi ger och gör mycket vård till låg del av BNP. Därför ska de inte fungera så dåligt som det påvisas i programmet. Det bästa man som enskild patient kan göra för att få den vård och bemötande man har lagstadgad rätt till, är att flytta till storstadsregion. Det ska inte behövas, men när det gäller ens hälsa är det bättre att ta besväret att flytta än att försöka slåss på hemmaplan. Och det jag själv noterar när jag ser hur landets smålandsting brista i det mesta, är att de borde skriva fler avtal med andra regioner och landsting i landet. Ett litet landsting kan inte klara de mer komplicerade eller dyra patientfallen, men med avtal kan de köpa vård av andra även om det är dyrt. Men med avtal går det faktiskt att villkora och få ner kostnader. Är man nu så ekonomiorienterade, så borde man också kunna detta med att köpa vård och tjänster. De kanske till och med själva kan bli spjutspetsar inom något och sälja vård till större landsting?

Det andra programmet jag såg var också på SVT Play. Sveriges bästa äldreboende. Där är absolut ingen värdighet i hur vi vårdar och behandlar våra äldre. Det jag ser är uppgivenhet – främst bland personalen. Många år av nedskärningar gör att all livslust, inspiration, fantasi och stolthet försvinner ur personalen som lägger ribban lite väl lågt när de ska försöka upprätthålla en lägstanivå av de ekonomiska smulor som tilldelas dem. Men det är också ett ansvar som vilar väldigt tungt på chefer och på politiker. Resurser är mer än pengar, men det saknas ofta visioner. Konsekvensen är att värdigheten tas ifrån de äldre. De blir identitetslösa när de också behandlas som objekt utan egen vilja trots att de hela sina liv tidigare klarat sig och det är svårt att motivera dem till att behålla funktioner när de inte tillåts vara individer när t.ex. ett äldreboende bara jagar tid och pengar.

Ekonomiska problem kan jag förstå som ett reellt problem. Men det ursäktar inte hur vård bedrivs. Vi har ändliga resurser, det vet alla. Trots det kan vi inte tumma på de regler och mål (lagar och förordningar) som vi satt upp. Många ser kanske inte hur man ska få detta gå ihop, men då har man inte ansträngt sig. Uppgivenhet är handlingsförlamande. Förändring betyder inte försämring det betyder möjligheter och att finna nya vägar.

Människor som kommer i kläm. Det är det allt ovan handlar om. Och det är vad jag haft svårt för att värja mig för. Min omedelbara reaktion är ”vad kan jag göra för att ställa saker och ting till rätta”, för jag vill bidra och förändra. Samtidigt tror jag att jag gör det i min vardag och i mitt yrkesliv, inom andra områden, men jag ser för mycket passivitet hos andra. Som kan göra skillnad. Där det redan i dag inte kan bli värre än vad det är. Så jag är ambivalent. Jag ser problemområden där andra kan göra något, men inte gör något. Jag ser också mina möjligheter men också begränsningar. Och jag är till viss del också ett offer i vården, men jag kan fortfarande kämpa för egen del. Jag gillar inte att se inkompetens i samhället. Och hur man skyller på omständigheter.

Programmen var nyttigar och leder förhoppningsvis till något, om inte annat så en medvetenhet. Och med all rätt så ska man faktiskt må dåligt av att se verkligheten som den är. För det kan leda till stordåd.

Ännu en dag

Nu börjar jag känna igen mig. Accelerationen på jobbet efter sommarmånaderna går från 0 till 320 km/timme från det man går från dörren bort till stämpelklockan. Utan avbrott fortsätter kaoset nu fram till veckan efter midsommar nästa år. Det känns förutsägbart – tempot – men jag vet att jobbet är föränderligt från en sekund till nästa. Jag saknar mjukstart. Varför jag skulle kräva någon mjukstart vet jag inte. Kanske det är det där med att jag gillar att jobba (ibland åtminstone) men aldrig hinner reflektera över utfört arbete, bara över det som väntar. Mentalt är man aldrig i nuet på jobbet.

Nåja. Det som kickade in i dag var mitt konsekvenstänkande då jag ser möjliga konsekvenser framför mig om ingen tänker till före. Ibland tror jag det bara är jag som har detta linjära tänkande framåt eftersom jag så ofta hör ”åh, det tänkte vi aldrig på”. Jag vet inte om jag gillar att vara samvetet, eller vad man ska kalla det för. Hade alla tänkt till före, så hade jag nog kunnat reflektera över nuet och dåtid istället för att ständigt påtala.

Dagligen får jag frågan om hur jag trivs på mitt nya arbetsrum. Jag kan inte svara på det. Jag har inte haft tid att reflektera. Jag går till min arbetsplats, arbetar, har möten, pratar i telefon, utför arbete (skriver typ skrivelser), svarar på mejl och tänker framåt. Men jag märker att jag har färre spontana besök. Med det är jag nöjd. Jag har ändå konstant folk i dörren hos mig, men de har aktivt sökt upp mig, just mig, för att fråga något. Tidigare fick jag de där dumma frågorna som ”hur faxar man” eller ”vad för du” eller ”ska du inte gå hem snart”. Stängd dörr garanterade inte ostördhet tidigare, men efter att ha flyttat två meter så behöver jag inte ens stänga någon dörr – man låter mig vara.

I går kom en… person… in på mitt rum och sa:

– Jaha, sitter du här? Vart har *tidigare rumsinnehavare* flyttat?

– Till *det där rummet*, svarade jag och syftade på ett rum längre bort.

– Jaha! Är hon där just nu?

– Hur i helvete ska jag veta det som sitter här – gå själv och se efter!

Nej, jag sa aldrig det där sista. Jag tänkte det bara. Jag svarade ”ingen aning”.

Win some, lose some…

Förskjutning

Äta sova… jobba. Kryddat med lite sjukgymnastik. Det här räcker som livspussel för mig och jag får ändå förmodad stressutlöst bältros. Men består inte min vardag av något annat? Jo, väldigt, väldigt många samtal. Sånt som både sägs i förtroende och sådant som faller in under tystnadsplikten. Det är därför min blogg känns så enahanda – där är så mycket jag måste utelämna hur spännande och intressant det än är.

Morgonens första samtal (varken i förtroende eller sekretessbelagt) fördes på finska. Nja, det var väl mer en monolog. Flärdtjänsten. Han såg mitt namn och sedan kom en väldig svada på finska. Jag hälsade (på finska) men övergick till att på svenska (fanns inget alternativ) förklara att jag inte pratar svenska. Vilket jag ofta får höra beror på dålig uppfostran – att jag inte lärt mig finska. Men han hann prata väldigt mycket på finska innan jag kunde stoppa flödet, men märkligt nog (?) så förstod jag allt han sa. Kanske det var sammanhanget som gjorde det förståeligt.

Det här med nätet och blogg… Jag glider ifrån det mer och mer märker jag. Jag behöver inte ta något aktivt beslut om bloggens varande eller icke varande. Det verkar lösa sig av sig självt. Jag har inte tid, ork eller engagemang. Datorn startar jag enbart för att blogga, om man nu kan kalla det för det. Jag har till och med slutat att använda Twitter på mobilen i någon större utsträckning. Facebook… Nja. Nej. Just nu är jag ganska nedkopplad. Fokus ligger mer på att titta på tv-serier som avkoppling. Även om jag i går hann se 7 avsnitt av Breaking bad, så har jag i dag inte ens sett ett halvt avsnitt. Har inte tid. Ork. Eller engagemang. Kanske det också handlar om att sjukgymnastiken tar väldigt mycket energi eftersom jag sedan måste försöka få ihop min arbetstid på veckobasis. Det är tufft. En timme sjukgymnastik per vecka innebär tre timmar minus i arbetstid som måste arbetas in. Och med tanke på flärdtjänstens urusla tider efter sommaren, så lägger jag mycket tid på väntan där jag går ännu mer minus på arbetstiden. Ond cirkel. För att sedan inte prata om hur mycket tid och energi det tar nu när jag fått nytt omklädningsrum på jobbet. Det ligger väldigt långt från mitt jobb, inte i anslutning till min arbetsplats. Så kanske det inte är så konstigt att jag inte hinner det jag tidigare hann med.

Men jag värdesätter alla dagliga samtal som mestadels sker under arbetstid. Fast det var lögn… Jag har många samtal också utanför arbetet. Men det är så svårt att inte vinkla bloggen till att enbart handla om sjukdom (min) och arbete (lite diffust). Allt annat värnar jag om och det återspeglas aldrig här – i min så kallade blogg.

Gamla synder

Lite fascinerande är det ändå att googla sitt namn och få upp bilder som aldrig verkar försvinna och som aldrig jag publicerat. Bilder som är tagna i smyg utan min vetskap och som sedan hamnar på nätet. Sedan 2009 finns jag på en sida som är arbetsrelaterad. Från en konferens jag närvarade vid. Och självklart kom min krycka i fokus. Det jag inte riktigt kan förklara, är varför de aldrig tar ner fotot? Men okej, nu gör jag fotografiet till mitt. Here I am way back in 2009: