Månad: september 2013

Empati är något jag haft svårt för att känna på senare år. Jag orkar inte med sånt som tar energi från mig. Intellektuellt kan jag förstår när något inte är bra och jag förstår att här ska man engagera sig och känna empati, men jag orkar helt enkelt inte. Jag slår inte från mig sådant som är jobbig – jag bryr mig helt enkelt inte om att ens lägga energi på att inte känna.

Men bryter något igenom. Ibland har jag svårt för att värja mig. Under två kvällar har jag sett tre program på min tv som varit lite jobbiga.

I går började det med att jag på Netflix fann en amerikansk dokumentär om Vatikanens pedofiler till präster och kardinaler och hur de förgrep sig på döva barn under 40- till 70-tal. Okej, det är egentligen världsomspännande och Vatikanen har förgripit sig på barn i 1 700 år enligt dokument i Vatikanens arkiv. Men det var kombinationen av hemskheter. En sak är att barnen blev utsatta för övergrepp, men det blev inte precis mer lättsamt när man hörde enskilda prästers motivering och förklaring – att de vill ta på sig barnens synder så de inte sexuellt började utforska varandra. Och detta med att prästerna ses som heliga och därmed står över lagar. Eller att Vatikanen inte nämner något om offer (annat än att barn alltid kommer över övergrepp, att det inte skulle vara något allvarligt eller något problem), utan pratar om präster som utsatta för förföljelse. Och hur dubbelmoralen och den organisatoriska bakbundenheten gör att de präster och kardinaler inom Vatikanen som vill få ut sanningen stoppas av de totala lojalitetsband som de måste följa som verksamma inom Vatikanen. Min reaktion på denna dokumentär var att jag sov väldigt dåligt i natt, drömde mardrömmar på kyrkligt tema (”hellhounds”, tror jag lånade dem från Supernatural, också ett religiöst tema). Jag minns tyvärr inte vad dokumentären hette – det var något på latin, typ Mea Culpa nånting eller nåt).

Så vad gjorde jag då i kväll? Jag titta på SVT Play. Först såg jag Arga doktorn från tidigare i veckan. Precis som förra veckans avsnitt blir jag arg på vårdens byråkrati som jag 1) själv också drabbas av som oftast, och 2) är en del av som personal inom vården. Det jag blir så upprörd över är att så många inom vården inte vet vem de arbetar för, inte känner till det starka patientskyddet (som inte heller patienterna känner till), hur okunskap och ekonomi styr. Vi har lika vård på lika villkor för alla i det här landet. Vi har en bra ekonomisk fördelning, det mesta är statliga pengar, väldigt lite är landstingsskatt, ännu mindre inkomster av patientavgifter Vi ger och gör mycket vård till låg del av BNP. Därför ska de inte fungera så dåligt som det påvisas i programmet. Det bästa man som enskild patient kan göra för att få den vård och bemötande man har lagstadgad rätt till, är att flytta till storstadsregion. Det ska inte behövas, men när det gäller ens hälsa är det bättre att ta besväret att flytta än att försöka slåss på hemmaplan. Och det jag själv noterar när jag ser hur landets smålandsting brista i det mesta, är att de borde skriva fler avtal med andra regioner och landsting i landet. Ett litet landsting kan inte klara de mer komplicerade eller dyra patientfallen, men med avtal kan de köpa vård av andra även om det är dyrt. Men med avtal går det faktiskt att villkora och få ner kostnader. Är man nu så ekonomiorienterade, så borde man också kunna detta med att köpa vård och tjänster. De kanske till och med själva kan bli spjutspetsar inom något och sälja vård till större landsting?

Det andra programmet jag såg var också på SVT Play. Sveriges bästa äldreboende. Där är absolut ingen värdighet i hur vi vårdar och behandlar våra äldre. Det jag ser är uppgivenhet – främst bland personalen. Många år av nedskärningar gör att all livslust, inspiration, fantasi och stolthet försvinner ur personalen som lägger ribban lite väl lågt när de ska försöka upprätthålla en lägstanivå av de ekonomiska smulor som tilldelas dem. Men det är också ett ansvar som vilar väldigt tungt på chefer och på politiker. Resurser är mer än pengar, men det saknas ofta visioner. Konsekvensen är att värdigheten tas ifrån de äldre. De blir identitetslösa när de också behandlas som objekt utan egen vilja trots att de hela sina liv tidigare klarat sig och det är svårt att motivera dem till att behålla funktioner när de inte tillåts vara individer när t.ex. ett äldreboende bara jagar tid och pengar.

Ekonomiska problem kan jag förstå som ett reellt problem. Men det ursäktar inte hur vård bedrivs. Vi har ändliga resurser, det vet alla. Trots det kan vi inte tumma på de regler och mål (lagar och förordningar) som vi satt upp. Många ser kanske inte hur man ska få detta gå ihop, men då har man inte ansträngt sig. Uppgivenhet är handlingsförlamande. Förändring betyder inte försämring det betyder möjligheter och att finna nya vägar.

Människor som kommer i kläm. Det är det allt ovan handlar om. Och det är vad jag haft svårt för att värja mig för. Min omedelbara reaktion är ”vad kan jag göra för att ställa saker och ting till rätta”, för jag vill bidra och förändra. Samtidigt tror jag att jag gör det i min vardag och i mitt yrkesliv, inom andra områden, men jag ser för mycket passivitet hos andra. Som kan göra skillnad. Där det redan i dag inte kan bli värre än vad det är. Så jag är ambivalent. Jag ser problemområden där andra kan göra något, men inte gör något. Jag ser också mina möjligheter men också begränsningar. Och jag är till viss del också ett offer i vården, men jag kan fortfarande kämpa för egen del. Jag gillar inte att se inkompetens i samhället. Och hur man skyller på omständigheter.

Programmen var nyttigar och leder förhoppningsvis till något, om inte annat så en medvetenhet. Och med all rätt så ska man faktiskt må dåligt av att se verkligheten som den är. För det kan leda till stordåd.

||||| 0 I Like It! |||||

Blogg Byråkrati Dravel Hälso- och sjukvård Netflix Omvärldsbevakning Övertygelse Personligt Teveserier Tv Vardagsblogg

Comments closed

Nu börjar jag känna igen mig. Accelerationen på jobbet efter sommarmånaderna går från 0 till 320 km/timme från det man går från dörren bort till stämpelklockan. Utan avbrott fortsätter kaoset nu fram till veckan efter midsommar nästa år. Det känns förutsägbart – tempot – men jag vet att jobbet är föränderligt från en sekund till nästa. Jag saknar mjukstart. Varför jag skulle kräva någon mjukstart vet jag inte. Kanske det är det där med att jag gillar att jobba (ibland åtminstone) men aldrig hinner reflektera över utfört arbete, bara över det som väntar. Mentalt är man aldrig i nuet på jobbet.

Nåja. Det som kickade in i dag var mitt konsekvenstänkande då jag ser möjliga konsekvenser framför mig om ingen tänker till före. Ibland tror jag det bara är jag som har detta linjära tänkande framåt eftersom jag så ofta hör ”åh, det tänkte vi aldrig på”. Jag vet inte om jag gillar att vara samvetet, eller vad man ska kalla det för. Hade alla tänkt till före, så hade jag nog kunnat reflektera över nuet och dåtid istället för att ständigt påtala.

Dagligen får jag frågan om hur jag trivs på mitt nya arbetsrum. Jag kan inte svara på det. Jag har inte haft tid att reflektera. Jag går till min arbetsplats, arbetar, har möten, pratar i telefon, utför arbete (skriver typ skrivelser), svarar på mejl och tänker framåt. Men jag märker att jag har färre spontana besök. Med det är jag nöjd. Jag har ändå konstant folk i dörren hos mig, men de har aktivt sökt upp mig, just mig, för att fråga något. Tidigare fick jag de där dumma frågorna som ”hur faxar man” eller ”vad för du” eller ”ska du inte gå hem snart”. Stängd dörr garanterade inte ostördhet tidigare, men efter att ha flyttat två meter så behöver jag inte ens stänga någon dörr – man låter mig vara.

I går kom en… person… in på mitt rum och sa:

– Jaha, sitter du här? Vart har *tidigare rumsinnehavare* flyttat?

– Till *det där rummet*, svarade jag och syftade på ett rum längre bort.

– Jaha! Är hon där just nu?

– Hur i helvete ska jag veta det som sitter här – gå själv och se efter!

Nej, jag sa aldrig det där sista. Jag tänkte det bara. Jag svarade ”ingen aning”.

Win some, lose some…

||||| 0 I Like It! |||||

Dravel Dumheter

Comments closed

Äta sova… jobba. Kryddat med lite sjukgymnastik. Det här räcker som livspussel för mig och jag får ändå förmodad stressutlöst bältros. Men består inte min vardag av något annat? Jo, väldigt, väldigt många samtal. Sånt som både sägs i förtroende och sådant som faller in under tystnadsplikten. Det är därför min blogg känns så enahanda – där är så mycket jag måste utelämna hur spännande och intressant det än är.

Morgonens första samtal (varken i förtroende eller sekretessbelagt) fördes på finska. Nja, det var väl mer en monolog. Flärdtjänsten. Han såg mitt namn och sedan kom en väldig svada på finska. Jag hälsade (på finska) men övergick till att på svenska (fanns inget alternativ) förklara att jag inte pratar svenska. Vilket jag ofta får höra beror på dålig uppfostran – att jag inte lärt mig finska. Men han hann prata väldigt mycket på finska innan jag kunde stoppa flödet, men märkligt nog (?) så förstod jag allt han sa. Kanske det var sammanhanget som gjorde det förståeligt.

Det här med nätet och blogg… Jag glider ifrån det mer och mer märker jag. Jag behöver inte ta något aktivt beslut om bloggens varande eller icke varande. Det verkar lösa sig av sig självt. Jag har inte tid, ork eller engagemang. Datorn startar jag enbart för att blogga, om man nu kan kalla det för det. Jag har till och med slutat att använda Twitter på mobilen i någon större utsträckning. Facebook… Nja. Nej. Just nu är jag ganska nedkopplad. Fokus ligger mer på att titta på tv-serier som avkoppling. Även om jag i går hann se 7 avsnitt av Breaking bad, så har jag i dag inte ens sett ett halvt avsnitt. Har inte tid. Ork. Eller engagemang. Kanske det också handlar om att sjukgymnastiken tar väldigt mycket energi eftersom jag sedan måste försöka få ihop min arbetstid på veckobasis. Det är tufft. En timme sjukgymnastik per vecka innebär tre timmar minus i arbetstid som måste arbetas in. Och med tanke på flärdtjänstens urusla tider efter sommaren, så lägger jag mycket tid på väntan där jag går ännu mer minus på arbetstiden. Ond cirkel. För att sedan inte prata om hur mycket tid och energi det tar nu när jag fått nytt omklädningsrum på jobbet. Det ligger väldigt långt från mitt jobb, inte i anslutning till min arbetsplats. Så kanske det inte är så konstigt att jag inte hinner det jag tidigare hann med.

Men jag värdesätter alla dagliga samtal som mestadels sker under arbetstid. Fast det var lögn… Jag har många samtal också utanför arbetet. Men det är så svårt att inte vinkla bloggen till att enbart handla om sjukdom (min) och arbete (lite diffust). Allt annat värnar jag om och det återspeglas aldrig här – i min så kallade blogg.

||||| 0 I Like It! |||||

Dravel

Comments closed

Lite fascinerande är det ändå att googla sitt namn och få upp bilder som aldrig verkar försvinna och som aldrig jag publicerat. Bilder som är tagna i smyg utan min vetskap och som sedan hamnar på nätet. Sedan 2009 finns jag på en sida som är arbetsrelaterad. Från en konferens jag närvarade vid. Och självklart kom min krycka i fokus. Det jag inte riktigt kan förklara, är varför de aldrig tar ner fotot? Men okej, nu gör jag fotografiet till mitt. Here I am way back in 2009:

||||| 0 I Like It! |||||

Minne Personligt

Comments closed

Ännu en gång har jag fått bevittna att man inte kan vara patient och personal. Det är en attityd jag finner väldigt förvånande. Jag inbillar mig dessutom att jag varken ser senil eller dement ut. Ändå blev jag i morse stoppad på jobbet av nattpersonal i hissen som var på väg ner till källarens omklädningsrum. ”Nej, du ska inte med här, vi ska faktiskt ner i källaren”, fick jag höra. Jag ignorerade dem kallt, körde in rollatorn i hissen och sa ”jag ska också byta om”. Kanske det lät konstigt, men det var ganska uppenbart vart de var på väg och att jag också skulle byta om (till arbetskläder). Okej, så jag ser varken senil eller dement ut, men det är väl det där med rollator som skapar förutfattade meningar. Jag brukar ju också få frågan (av personal) hur jag med mitt handikapp (som de inte vet något om) kan ta hand om och vårda patienter. Tja, vården består utav mer än vårdande personal. Att jag klär mig som sköterska/läkare beror på att jag just som administratör rör mig i till exempel opererande miljöer.

Ändå finner jag det förvånande att man alls sa något till mig i dag. För i källaren finns mer än omklädningsrum. Där finns också en butiksgata. Men de sa också något ännu lustigare till mig efter att jag sagt att jag skulle byta om. ”Ja, vi kräver inte att du visar legitimation”. Que?

Varför är det också så omöjligt att föreställa sig personal som patient? Till 99,99 % så är väl all personal någon gång i sitt liv patient? För väldigt få är det ett synligt handikapp som gör dem till patient. Och trots rollator var jag i dag inte patient, utan enbart personal. Med gångsvårigheter men med hjälp. Det går lite att jämföra med att hos optikern får och kan ingen arbeta med synnedsättning och de kan absolut inte använda glasögon eller linser.

Det jag egentligen undrar, är om man tror att jag inte kan prestera i yrket om jag också är patient med ett synligt handikapp? Jag förstår verkligen inte det här.

Och presterat är precis vad jag gjort i dag. I eget tycke inget märkvärdigt, men jag fick uppskattande tillrop. Inget jag bryr mig om eller egentligen vill återberätta, för jag gör bara mitt jobb. Oavsett om jag har rollator eller inte.

Det har varit en bra dag. I natt hade jag svår migrän och fick sedan sitta ut i en halvtimme i +8 grader i enbart t-shirt eftersom flärdtjänsten var jävligt försenad. Jag blir alltid pigg 1) dagen efter migrän, och 2) när det är under +10 grader ute. Fysiskt har jag mått väldigt bra bortsett från själva huvudvärken. Mentalt har det känts väldigt bra bortsett från att jag blir irriterad av att bemötas som senildement rollatorförare som genom legitimation måste bevisa att han (jag) är personal på ett ställe där jag arbetat 13 år. Och legitimation bevisar ingenting. Däremot hade tjänste-/behörighetskortet hade kunnat visa på det. Men allt i mötet ovan var bara… ologiskt.

||||| 0 I Like It! |||||

Fundering Hälso- och sjukvård Kampen Omvärldsbevakning Personligt Surgubbe Vardagsblogg

Comments closed

Långa arbetsdagar. Tyvärr. Utöver min schemalagda tid. Jag måste jobba 9-10 timmar per dag för att kunna gå på sjukgymnastik. Båda sakerna gör mig väldigt, väldigt trött. Stressen över att jäkta runt mellan alla åtaganden gör att jag nu åter igen kan hälsa bältrosen välkommen tillbaka.

Om ett par veckor ska jag äntligen få göra den där röntgenundersökningen som jag väntat på i 13 år. Tyvärr (är ordet för kvällen) så ställer det till besvär för mig. Röntgenavdelningen är en specialare och de har bara öppet en dag per månad. De har lyckats pricka den dag då jag skulle vara på nationella utbildningsdagar och där den avgift betalats in. Men röntgen går före. Och det ställer också till det för mig schemamässigt med både jobb och hämndtjänst.

Det ser nästan ut som ett ljus i tunneln, efter att jag återigen pratat med Comhem. Nej, de har fortfarande inget noterat någonstans om vad jag beställt för tjänst även om de lyckats med att skicka ut ett programkort som tyvärr (!) slutar gälla i dag (!!) eftersom jag inte kunnat aktivera det utan box (!!!). Då jag nu fick och kunde (första gången frågan kom upp) bevisa vad jag beställt, så ska jag nu få allt – hela det paket jag beställt – levererat till mig. Eller till något obskyrt utlämningsställe. De skickar inte till postutlämningen, utan det kommer till ett livs långt, långt bort dit jag inte kan ta mig på något sätt alls. Nåja. Och när box anlänt, så uppmanades jag att ringa så de skickar ut ett nytt giltigt programkort. Betyder det att jag inte kan se på tv när boxen väl kommer? Antingen sitter jag med ett programkort, eller så sitter jag med en box. Det verkar vara svårt att det hela synkat. Det är nästan lite roande.

Felet? Vems är felet? Det är en mellanhand som gjort bort sig – varken mitt eller Comhems fel, men det är trist att lägga ner så mycket tid och energi på det här. Och hur jag ska få hem något som kommer till ett livs långt, långt bort, det vet jag inte…

Det känns att jag suttit på jobbet i 11 timmar i dag. Aj.

||||| 0 I Like It! |||||

Byråkrati Hälso- och sjukvård Kampen Omvärldsbevakning Personligt Teknik Tv Vardagsblogg

Comments closed