2014:33

Folk häpnar över min arbetskapacitet.  Eller som de säger; ”Vad i helvete håller du på med?”. Det börjar nu bli allmänt känt att jag under ett halvår återgår i min tidigare helgtjänstgöring och de förstår inte hur jag hinner eller orkar. Själv ifrågasätter jag inte det där med vad jag hinner eller orkar – jag bara gör. Men visst, ekvationen är svår att få ihop. Betänk att 100 % för mig är 30 timmar per vecka.

– Helgarbete blir drygt 10 %
– Projektarbete där jag utbildar motsvarar cirka 60 %
– Som studenthandledare har jag ett avtal att följa som säger 10 %
– Systemadministration datasystem 1: 50 %
– Systemadministratör datasystem 2: 50 %
– Statistikkoordinator 20 %
– Fackombud (uppdrag, men på arbetstid) 5 %
– Webbredaktör 5 %
– Kodar 20 %
– Verksamhetsuppföljning 5 %

Summan blir… 235 %. Plus allt det där andra jag håller på med.

Åh, jag glömde… Rutindokumentsansvarig… vi säger 5 % (tar mer tid än så). Ja, min dag är alltid splittrad och kaosartad. Många säger sig inte förstå hur jag kan vara så involverad i allt och kunna allt. Det är väl snarare ett mått på deras begränsningar? Nej, kanske inte. De flesta vill nog ha en huvuduppgift och sedan kanske ytterligare ett specialområde. Men jag gillar att vara överallt och hålla på med allt. Jag blir lätt uttråkad och understimulerad. Sedan har jag en kompetens som jag vill använda mig av och som jag också får betalt för eftersom jag utför. Många sitter med kompetens, utför inget (vill inte) och undrar förvånat varför de inte har bättre betalt med tanke på den kompetens de besitter. Jaja..

Årets första månad är över. Det har varit hemskare än så hemskt som jag trodde det skulle bli. Fördelen är att månad 1 av 4 är avklarad – det går framåt. Det jag nu också måste börja tänka på är 2-3 föreläsningar jag ska hålla (utöver de föreläsningar/utbildningar jag håller i januari-april). Tankemässigt måste jag skifta om lite och förbereda mig mentalt samt sammanställa ett (tre) föreläsningsmaterial. En av föreläsningarna höll jag senast i för fyra år sedan, så materialet finns men bör ses över och justeras. Och den andra föreläsningen får jag uppfinna från grunden även om jag har ett källmaterial att använda mig av. Tredje föreläsningen… Ja, där finns en tredje men i skrivande stund kan jag inte komma på alls vad det kan röra för något.

Frågan är om jag har för mycket att göra. Ja! Det har jag inget emot, förutom det jag tvingats in i nu mellan januari-april som jag är stark motståndare till. Det där jävla projektarbetet som tar 60 % av min tid. Jag är inte ensam kritiker av det. I dag blev jag uppmanad att anmäla hela skiten. Vilket jag inte bör enligt eget tycke. Ibland anser jag att andra kan få dra i den konflikten när nu så många är involverade och införstådda med problemen.

Helg. I dag fick jag lite filmer att titta på, men jag vet inte om jag hinner. Nej, jag ska inte jobba den här helgen men har mycket ändå att göra. Som att sova. Ska vi prata sömnbehov så ligger det just nu på nio timmar per dygn. Jag sover 5-6 timmar. För att jag inte hinner mer. Okej, jag jobbar bara mina 30 timmar per vecka, men där är så mycket mer än arbete som ska hinnas med i vaket tillstånd.

Och sjukgymnasten är chockad. Efter tre år har jag inga symtom. Kanske jag bara inte har tid eller ork att ha ms.

Förresten… Någon som är intresserad av en schlagermassaker i morgon? Svaret på frågan är avgörande. Ska det bli ett år femton?

2014:32

Kanske jag har mig själv att skylla att jag så sälla får några kommentarer i bloggen. Efter två dygn stängs kommentarsfunktionen av på grund av spam. Nåja. Vi kan ha det som ursäkt åtminstone. Vi låtsas inte om att jag bara är så mördande tråkig. 😉

I dag påstod alla att det är torsdag i dag. Jag vet inte om jag vill hålla med om det. Det skulle i så fall innebära att jag glömt måndag-onsdag, eller förträngt. Hur som helst var jag på sjukgymnastik i dag igen. Man kan bara få gå där tio gånger, men jag tror jag varit där mellan 30-40 gånger senaste dryga halvåret. Varför? 1) Jag är också personal – man är snälla mot mig. 2) Öh… 1 stämmer nog inte. Jag vet inte varför jag bara fortsätter och fortsätter. Jag klassificeras som ”frisk” och utan behov av sjukgymnastik. Kanske det också handlar om att jag har stark karaktär och dyker upp utan knot och genomlider det mesta som positivt och bra. Jag vill röra på mig. Här blir det under ordnade former. Men om jag hela tiden haft styrkan, så har nu också uthållighet och snabbhet tillkommit. Det blir svårare att hitta övningar till mig. I dag introducerades kettlebells och det kändes. Och jag gillade det. Får jag lite träningsvärk så är det bara bra. Det är mitt kvitto på att jag rör på mig.

Annars har jag haft en arbetsdag också. Telefonen. Alla samtal jagar mig. Normalt sett så brukar jag inte få så mycket samtal, men i dag tror jag alla beställt återuppringning då samtalen avlöpte varandra så fort jag lagt på. Fortfarande drunknar jag i mejl, men tidigare kunde jag svara ja och nej på det mesta. I dag, i dessa tider, så är det utredningar och långa beskrivningar jag får svara med. Så… Jag har fortfarande inte hunnit påbörja mina ordinarie arbetsuppgifter. Sist jag gjorde ”något eget” var långt innan jul förra året.

Till helgen tror jag att jag ska våga sova ut om det så vänder på dygnet för mig. Det är dags att vila upp sig. Ett bevis för det är att jag av stress och trötthet nu åter fått bältros.

Jippi!

2014:31

Tja, det kom väl 15 cm snö på ett dygn? Snö på riktigt. Första gången i vinter även om det snöat tidigare. Jag har inget emot snö. Eller, jag blir väl inte särskilt glad över att dra ut rollatorn i snön när snö- och isbekämpning inte fungerar. Det fungerar aldrig. Men det är vinter och till vinter hör snö. Dessutom har vi varit förskonade i nästan två av de tre vintermånaderna. Så egentligen finns det inget att klaga på. Dock blir jag lite gnällig om vi får snöstorm också i mars och april. Sista veckan i mars brukar vara riktiga ovädersdagar med snökaos. När påsken väl infaller i april brukar det istället vara värmerekord med årets första pinnglass utomhus. Vi är snart där. I min kalender har jag sedan länge passerat vintern och våren, och planerar för sommarsemester efter midsommar.

När jag ska ta semester i sommar vet jag inte riktigt. Arbetet styr och jag får gå efter när alla möten börjar trappas ut.

I dag var första arbetsdagen på mitt arbetsrum sedan förra tisdagen. Det var underbart att vara tillbaka! Förutom att halva dagen gick åt till att besvara mejl lite mer ingående, samt att jag fick oväntat besök som stal tid från mina ordinarie och vilande arbetsuppgifter. Så, nej, jag hann inte göra något. Eftersom det blev som det blev, valde jag istället att sluta en timme tidigare.

2014:30

Dag 1 avklarad! Ja, jag har klarat av den fyra gånger nu, men nu ska jag inte utbilda ”dag 1” mer. Åtta timmar, fyra tillfällen. Malt samma om och om igen. Rent fysiskt har detta tagit ganska hårt på mig eftersom jag varit så styrd till lokaler som inte riktigt stämmer in på mina fysiska behov. Och så allt detta tjat! Jag tycker jag tjatat där jag malt samma om igen.

Men som av en händelse finns där en dag 2 också. Sex halvdagar där jag ska vara (relativt) tyst och istället gå runt och instruera användare som sitter med övningsuppgifter framför en dator. Det jag inte gillar (fortfarande) är att jag är beordrad till att föreläsa/utbilda när jag vet att mina ordinarie arbetsuppgifter samlas på hög.

Det var bättre förr. Verkligen! Det var bättre förr! Mitt horoskop för i dag i Metro håller med mig på den punkten.

Vattumannen (21 januari – 19 februari)

Tecknen råder Vattumannen att försöka erinra sig gamla tankar och funderingar du nu kan få nytta och glädje av!

2014:29

En riktigt hemsk olycka hände i dag. När jag skulle trimma skägget råkade jag ställa in den på 1½ mm istället för 3-5 mm. Så nu är jag efter månader av odling helt skägglös. Visst, det är bara att låta det växa ut igen, men det innebär cirka två månader av outhärdligt kliande.

 

2014:28

Ibland känner jag mig betydligt äldre än vad jag är. Hur normalt är det att en medelålders man (ah, där har vi svaret?) äter sill och potatis en lördagskväll istället för typ pizza, kebab eller annat fettbildande? Eller äter snacks i form av chips och ostbågar? Nej, vill jag ha snacks tar jag istället lite frukostflingor (utan socker).

Vad jag vet så ligger min vikt still på samma nivå sedan flera år tillbaka. Jag går varken upp eller ner. Det där sista bekymrar min sjukgymnast som verkligen vill att jag tar itu med vikten. Vill jag det? Jo, men jobbet gör att jag *ursäkter-ursäkter-ursäkter* ständigt är trött och stressad. Det blir för mycket bröd. Trots massor av grönsaker och frukt, så är brödet ett problem. Och jag vet att det som är det bakomliggande problemet är just stressen och tröttheten. För så fort jag är långledig går jag automatiskt ner i vikt. Men så långledig är jag aldrig att det i slutändan får någon effekt.

Men jag vet inte riktigt vad det är jag försöker göra med att späka mig en ledig helg. Det verkliga problemet kvarstår i form av jobbet och brödet. Och pizza? Jag köper aldrig pizza. Jag gör egen. Efter ett viktväktarrecept. Och varför köper jag aldrig pizza?

2014:27

I kväll fick jag höra att där funnits en dödsannons i tidningen i dag. Min lekkamrat från min barndom. Micke var fyra år äldre än jag och vi träffades första gången när jag var 6 år och han *avancerad huvudräkning* 10 år. Det betyder att han i år skulle fyllt 48. Trots att jag inte träffat honom på 35 år så har jag under alla år på omvägar fått höra om honom. Min far och hans mor bodde grannar och pratade med varandra (också de avlidna sedan några år). Men sedan har jag fått rapporter ändå. Varför vet jag inte riktigt. Kanske för att man vetat om att vi umgicks som barn? I vilket fall som helst. Han hade barndiabetes, misskötte sin diabetes, började gå på diverse tunga droger, blev kriminell, fick massor av barn (och barnbarn), lämnade allt det dåliga bakom sig p.g.a. barnen men blev svårt njursjuk då diabetesen inte skötts. Och jag förmodar att det var i sviterna av diabetes och njursvikt som han nu dog efter en längre tids sjukdom.

Jag försöker minnas vad vi gjorde som barn, men minns inte så mycket. Hans virriga och naiva mamma var den jag umgicks mest med. Kanske för att hon var hemma när jag ringde på. Micke visste man aldrig var han höll hus. Det enda riktigt tydliga minnet jag har av Micke är hur han vid vårt första möte lärde mig att där fanns ord som kuk och fitta, och att man alltid skulle skrika de orden högt oavsett sammanhang. Vad det betydde hade jag ingen aning om (förrän jag blev inropad av min far och att jag skulle hålla käften). Ja, jag var också ganska naiv.

Okej, så detta var väntat. Jag har vetat länge hur dålig han var och hur det skulle sluta. Egentligen kände jag honom inte. Hur vi var som barn är inte representativt för hur vi är som vuxna. Jag kände honom aldrig som vuxen. Det som känns tragiskt (förutom drogerna) är hur han tog itu med sitt leverne men för sent. Det jag hört var att han var en älskad och omtyckt pappa, och det är väl det bästa – hans liv fick ett syfte trots allt elände. Men det är sorgligt. Undrar vad det var som gick snett där i början, där i de tidiga tonåren? Trots allt växte vi upp tillsammans. Och ändå levde vi i olika världar.

2014:26

Ja, vad säger man? Att utbilda så här mycket tar ut sin rätt. För många dagar, för långa dagar. Sedan hjälper ju inte flärdtjänsten precis till att underlätta något alls. Sena bilar. Bilar som inte hittar. Bilar som gör att jag aldrig är framme i tid. I går kväll körde bilen förbi mig tre gånger, men fann mig på fjärde försöket.

Det går bra att föreläsa. Problemen kommer på eftermiddagen efter att man pratat non-stop i så många timmar. Jag blir lätt förvirrad och får väldigt mycket värk precis överallt. I dag har jag en ledig dag och blev skräckslagen när jag såg mig själv i spegeln. Jag har fått rejäla ögonpåsar. Inte av trötthet, utan av att ha åldrats fysiskt och märkbart på ett dygn.

Nu är min kalender fullmatad. Jag visste det redan tidigare, men nu har jag inte ens fem minuter obokat förrän efter midsommar. Och det är väl då jag går på sommarsemester.

Rävsax.

2014:25

Redan i går var jag rädd för att det skulle bli så här. Och det blev så här. Arbetsdagen förlängdes med ett par timmar. Eftersom jag just nu utbildar alla dagar i veckan utom en, då jag är på mitt arbetsrum, så fick jag passa på att iordningsställa lite saker jag lämnat därhän. Men annars var dagen mest fylld av möten från morgon till kväll.

Men det hände väldigt mycket på jobbet i dag. Jag började med att gå på sjukgymnastik och där visade det sig att man beställt hem en ny rollator till mig, för utomhusbruk eftersom jag med den andra vält några gånger på kullersten ute. Så plötsligt har jag två rollatorer. Den för inomhusbruk förvarar och använder jag nu enbart på jobbet. Om jag går längre sträcka inomhus. Jag tror jag är nöjd med nya rollatorn. Jag har inte hunnit testköra den. I dag har jag gått väldigt mycket men då inte använt någon av rollatorerna. Det går bra utan.

Och så fick jag klartecken om att jag i november kan anmäla mig till en fyradagarskonferens som är i mars 2015. Ja, jag är tidigt ute. Den brukar fulltecknas på timmar då den är så eftertraktad. Så… så fort jag får inbjudan via mejl så anmäler jag mig. Jag ser väldigt mycket fram mot detta. Konferensen alltså.

Dessutom fick jag i dag också klartecken om att få en arbetsmobiltelefon. Den är efterlängtad även om leveranstiden är en månad. Jag vill inte gå in på var just detta är så viktigt, men det handlar om tekniska telefonproblem där jag blir galen men där en mobil skulle lösa väldigt mycket. Okej. Ledtrådar: IP-telefoni + dect-telefon = katastrof.

Vad mer? Jo, dagens stora nyhet är att jag återupptar jobbet med att arbeta var tredje helg. Något jag inte vill släppa för tre år sedan efter att ha arbetat så i tio år, men där jag tvingades utifrån att man behöver nå mig i veckorna på jobbet. Det som ändrats är personalbrist samt att jag kan jobbet. Men när ordinarie tjänst är tillsatt så får jag släppa helgerna igen. Trist. Frågan är bara om tjänsten tillsätts (som sagt – personalbrist) eller om tillsatt person vägrar arbeta helg. Så kanske jag får fortsätta mina favoritarbetshelger.

Jag har här i bloggen under några månader berättat om hur illa jag tycker om detta att jag tvingats utbilda non-stop och samtidigt fått släppa alla mina ordinarie arbetsuppgifter utan att få ersättare. Och hur fel utbildningsmaterialet är. På ett möte i dag berättade jag om detta för kollegor. Till slut blev jag så förbannad över det jag berättade, att jag började skrika. Och fick migrän av det. Blodtrycksutlöst migrän? Har jag aldrig hört talas om, men migrän har jag. Och som vanligt var det en positiv händelse eftersom jag blev hyperaktiv och väldigt verbal. Inte heller något som är allmänt vedertaget vid migrän.

Det är tur att dagen ändå varit så positiv. För gästspelet på jobbet är över för denna veckan. Åter till att föreläsa/utbilda i något jag innerligt hatar…

2014:24

Fatta! Sedan ett par veckor ha jag blivit av med 1) panikångest och 2) yrsel. Det innebär att jag slipper en utav mina mediciner, rollator och krycka! Symtomen kom i april förra året på allvar, och först nu har de förvunnit. Kanske det är tillfälligt och kanske jag förstår varför.

När jag är stressad och jagad av att få ihop arbete och fritid, så kommer panikångest och yrsel. Så är jag mindre stressad och jagad nu då? Nej! Men. Jag hade vilosemester i tre veckor över jul och nyår. Och just nu är jag så stressad och jagad att det istället övergått till trötthet och utmattning. Märkligt, men sant.

Okej, jag använder fortfarande rollator, men inte inomhus. Kryckan som jag före sommaren använde sedan 15 år tillbaka, har jag också kunnat släppa. Målet är att jag ska sätta in kryckan igen när jag går utomhus, men med tanke på snö och halka så känns det mer stabilt med rollator.

I går glömde jag uppmärksamma årsdagen av första ms-sysmtomet. I 15 år har jag haft ms. Och första symtomet var synnervsinflammationen som gjorde mig nästan blind på vänster öga. Det har aldrig blivit bra, men gör mig inget. Så länge nya symtom går i regress.

I dag har jag utbildat. Vi som utbildar är ännu argare i dag än vad vi var i går. Utbildningsmaterialet vi fått är så IN I HELVETES JÄVLA DÅLIGT att det är direkt pinsamt. När vi står och utbildar, står och läser, säger det sedan högt, avbryter oss själva med ”fast vänta, det jag precis sa stämmer inte – glöm det jag precis sa”. Vi har inte hunnit kontrollera materialet utan förutsatte väl någonstans att det skulle vara kontrollerat av de som sammanställt materialet. Men det verkar inte så. De vi utbildar är inte lika upprörda, för de förstår ändå ingenting av det vi föreläser om. De har inte insikten än. Men de lär om ett par månader inse och ifrågasätta det vi i dag utbildat i.

Det bästa med föreläsningarna jag nu ger, är att vi är två som utbildar tillsammans. Och jag har verkligen fått bästa tänkbara kamrat, eftersom vi kompletterar varandra väldigt bra, är kompetenta, på samma våglängd och har kunskaper utöver det vi undervisar i. Andra kollegor som också utbildar är nog mer styrda av att följa det felaktiga materialet. Så de som kommer på min och kamratens föreläsningar är nog de som trots allt får ut mest av utbildningen. Skryt? Nej, insikt och fakta.

En insikt jag kom till i dag, är att jag är en ordningsmänniska. I en värld av kaos vill jag ha ordningen, och det åvilar mig att få ordning på kaoset. Jag upptäcker fel, sådant som inte är rätt, och gör allt för att rätta till felen. Detta gäller inte enbart i tjänsten. Jag är sådan som person. Och så är jag (liberal) humanist. Det här sista måste jag tillägga i och med att det är ett supervalår. Socialistiska värderingar skrämmer skiten ur mig och det är sådana vindar som viner nu. Det och konservatism. Jag gillar inte att styras in i fållor där min rörelsefrihet begränsas. Vattumannen är en fri själ som vill gå sin egen väg och göra rätt för sig och som engagerar sig i sådant som han/hon tycker är viktigt. Jo, jag ha nog bestämda åsikter även om jag aldrig skriver om dem.

I dag var det dag 8 av mina för jävliga fyra månader. Men det är bra också. Guldkornen från min vardag framgår delvis ovan. Så jag är ganska nöjd och förbannad. Det sistnämnda är en bra motivator och drivkraft.

2014:23

Skandal! säger alla och blir förbannade. Jo, det handlar fortfarande om de utbildningar jag ska vara med i som föreläsare. Vi är 14 personer som ska ha 7 föreläsningar i morgon parallellt och utspritt. Det utbildningsmaterial via gemensamt ska använda oss av, blev klart lördag kl. 15. Därför var jag inne på jobbet under nästan fem timmar i dag söndag. 300 sidor Powerpoint med anteckningssidor skulle – enligt uppmaning – skrivas ut före måndag kl. 08. Bara att skriva ut detta på dubbelsidigt papper (som vi måste spara på) tog 3½ timme. Hemkommen fick jag fortsätta under kvällen att under tre timmar av min fritid läsa in mig på materialet, komplettera med egna anteckningar samt rätta alla felaktigheter som finns i materialet. Vad får jag för det? Inte betalt åtminstone. Men det har varit och är lika jävligt för alla andra som ska utbilda. Framförhållningen var noll. Och nu måste det bara fungera.

Är jag förberedd? Nej, inte ett dugg. Det blir learning by doing där jag förhoppningsvis funnit de flesta felen, men jag kan omöjligt lära mig hela materialet utantill. Vi kommer att vara tråkiga föreläsare som står och har högläsning. Vilket vi nog hade fått göra ändå eftersom alla ska få höra samma saker oavsett vilken av oss föreläsare de träffar.

Vi är väldigt missnöjda. Ett missnöje vi inte får sprida. Vi ska istället framhålla allt det förträffliga vi har att berätta. Men verkligheten är att vi kommer att bli kritiserade och inte kan försvara oss då vi i grund och botten håller med. Det är för jäkligt! Från början till slut – alltihop. Arbetet skulle tagit ett år men tog drygt tre år. Ändå känns det väldigt slarvigt. Kanske på grund av hur man blivit och blir bemött. Som om jag var personligt ansvarig för allt som inte är bra. Ja, man får väl den rollen som föreläsare där man går andras ärenden. Och detta är jag beordrad att göra. Naturligtvis under protest.

Kanske jag kan sova mig till en roligare sinnesstämning.

2014:22

Bubblan ger mig klaustrofobi. Jag befinner mig i den där bubblan som jag bloggat om nu i stort sett varje dag sedan månader tillbaka. Trots klartecken i går så är inte utbildningsmaterialet klart som jag ska använda mig utav från och med måndag. Därför kan jag heller inte skriva ut det eller läsa in mig på det jag ska utbilda i. Även om jag är ”ledig” (inte arbetsdag) så måste jag  hela tiden följa och ta till mig information som kommer fortlöpande dygnet runt (jo, jag fick ett mejl kl. 01 i natt från jobbet). Så det där med fritid existerar inte. Det är en arbetsbubbla jag befinner mig i och jag har inget utrymme till egna initiativ. Jag blir väl mest förbannad. Det här är ett stort personligt övergrepp. Som jag förstår det så är det andra som har press på sig och därigenom tar beslut som går ut över alla oss andra och vår integritet. Och det går inte att förhindra.

Med ett halv öga försöker jag följa en gammal serie jag fann på Netflix. Just nu är detta det enda som för en stund kan få mig att inte märka av bubblan jag befinner mig i. Warehouse 13.