2014:55

Det är berg- och dalbana på jobbet. Jag kan inte beskriva det på något annat sätt. Ungefär varannan sekund avskyr jag jobbet, och varannan sekund… lever jag för jobbet. Men det pendlar faktiskt väldigt mycket fram och tillbaka och det beror på att när jag tror mig ha läget under kontroll, så blir jag motbevisad. Dynamisk arbetsplats, är väl bästa beskrivningen.

Vad det är som händer? Äsch, det är det jag tjatat om sedan i höstas. Jag är beordrad att utföra ett 100-procentsarbete utöver mina ordinarie arbetsuppgifter, och ett problem är att den extra arbetsinsats jag gör innebär ständig konflikt med medarbetare. Inte för att någon är elak, men där finns så många viljor som inte vill lyssna på reson. Ytterst handlar det om inkompetens. Inte min. Kanske det är därför jag beordrades att ta på mig detta jobbet. Jag kan ge svar på tal, men rent mentalt så sliter det väldigt. Och jag ska vara skyddad från allt som kan påfresta mentalt (på grund av ms, vilket jag först nu börjar förstå varför min vårdgivare tjatat om det i åratal). Det är inte särskilt harmoniskt att ständigt ha ett ordinarie-jobb som inte blir utfört (hinner inte, folk är också arga på mig av den orsaken – men jag är beordrad att lägga mitt jobb åt sidan utan ersättare) samtidigt som jag representerar någon form av ondska på grund av det beordrade-jobbet.

Och allt detta ska jag utföra på 30 timmar per vecka. Plus att det i de timmarna ska ingå min roll som handledare åt studenter (eller övergripande, jag ”basar” över andra handledare). Och så min fackliga roll.

Jag värdesätter lediga dagar väldigt mycket. Ja, för jag har ju också återgått i min gamla grundtjänst som jag hade för 15 år sedan och börjat jobba helg. Så det är väldigt mycket gasa och bromsa, kasta sig mellan olika roller och konstellationer och arbetsplatser och arbetsuppgifter och roll som facklig, roll som arbetsgivare, roll som systemadministratör, roll som statistiker och så vidare. Jag mår lite illa. Berg- och dalbana.

||||| 0 I Like It! |||||

2014:53

Egentligen är det fel att säga att valrörelsen satt igång bara för att vissa grupperingar börjat med hatattacker mot nuvarande regering. Det är just det jag tycker är så konstigt. De argumenterar inte för sin sak. Och de svarar inte på frågor. För min del påminner det om dålig uppfostran även om det är på sandlådenivå.

Nej, man behöver inte köpa något partis vision om hur samhället ska se ut. Istället för att peka finger borde man istället lyfta fram det man vill genomföra, men också vara storsint nog att erkänna det motståndarna gjort och som är bra istället för att slingra sig generat.

Jag blir bara illa berörd. Samtidigt blir jag upprörd över att så många hakar på hatkampanjerna och piskar upp något sorts drev. Att man inte ser. Av att man bara förblindas av hatet. Jag känner inte igen det här från tidigare valrörelser. Det kan inte bero på att man skulle varit missgynnad eller ha ett dåligt liv. Däremot så känner jag igen det från nätet och kvinnohatsdebatten. Utan bakomliggande substans eller orsak så känner man sig kränkt och börjar som konsekvens kränka, hota och hata ett gemensamt mål som ska representera ens egna tillkortakommanden. Vissa verkar inte klara av individualism och frihet i vårt moderna samhälle. De missbrukar den.

Och av samma anledning så känner jag mig illa berörd när jag som facklig pådyvlas partipolitik oavsett kulör. Det finns ingen överhet som är ett hot. Bete er inte som barnungar!

||||| 0 I Like It! |||||

2014:52

En heldag där jag bara pratat och pratat. Det kör slut på mig rent mentalt. I motsats till när jag sitter still och arbetar med eget, då jag istället får ont i hela kroppen. Jag vet inte vilket som egentligen är värst. Eller bäst. Balans och jämn fördelning hade väl varit det bästa, men balans existerar i min lilla anala värld. Banala värld. Jag menade nog banala…

Det jag verkligen avskyr är Hyresgästföreningen och hur gärna bostadsbolaget sväljer alla deras idéer. I dag fick jag ett meddelande om att säkerhetsdörrar ska sättas till alla lägenheter – om man vill. För 85 kr i månaden. Eftersom det tydligen finns de som är rädda för gas utifrån in i lägenheterna. Och som en konsekvens av detta så kommer ingen, absolut ingen, längre att få post genom brevinkast. Nej, vi ska istället tömma postboxar. I ett handikappsanpassat hus där inget många kan ta sig ner till sina postboxar. Som jag inte ens vet var de ska placera. Här finns ingen plats i trapphuset. Och hur ska de rullstolsbundna nå sina postboxar?

Som om inte det vore nog så tar de bort möjligheten till att öppna husets ytterdörr med nyckel eller dörrkod. Istället ska vi använda taggarna vi fått. Problemet är att då fungerar inte automatisk dörröppning samt att man inte kan öppna dörren manuellt om man sitter i rullstol eller går med rollator. Så genomtänkt!

Och som om inte heller detta vore nog, så kom de äntligen på något som jag efterlyst i… öh… hur länge har jag bott här? Åtta år. Vi ska äntligen erbjudas inglasade balkonger men där inte något pris angetts. Inglasad balkong kände jag störst behov av när jag hade Gazzy och aldrig kunde öppna på balkongen. Men det känns ändå bra att kanske få en inglasad balkong. Då slipper jag grannens (ovanpå) fimpar på mitt balkonggolv. Och kanske jag kan odla något, typ cannabis eller annat vegetariskt.

Men allt det där andra. Jag blir bara förbannad. Vi har sedan tidigare fått ett meddelande om att handikappsanpassade bostäder aldrig ska kunna få postboxar i trapphuset på grund av tillgängligheten. Fast i och för sig… De har också sagt att vi inte kan få inglasade balkonger eftersom det förstör den arkitektoriska utformningen av det slitna och avgasesotade huset. Jag blir mer och mer missnöjd av min bostadsmiljö.

Och just nu är jag också förbannad på jobbet.

||||| 0 I Like It! |||||

2014:51

Det är lugnt igen. Eller hur jag nu ska beskriva det. Stressnivån är omänsklig, men jag fick en lättnad i dag där arbetskamrater gjorde en insats för att minska pressen på mig. Därför känns det riktigt behagligt trots att jag fortfarande har för mycket att göra. Yrsel och migrän gav med sig när jag förstod att allting löser sig.

Jo, jag har gått ner i vikt. Jag vågar inte gissa på hur mycket, men jag äter inte (hinner inte/orkar inte). Kläderna hänger på mig.

Några minuter senare: -10 kg senaste månaden.

||||| 0 I Like It! |||||

2014:50

Nej, jag är inte redo för en ny arbetsvecka. Den 7 maj är datumet då allt återgår till det normala. Fram till dess är jag sönderstressad. Man begär kräver väldigt mycket av mig.

||||| 0 I Like It! |||||

2014:49

Jo, jag gillar nog Android bättre än iPhone. Allt är inte så smått och pilligt som på en iPhone. Apparna är tydligare och snyggare. Tjänstemobilen har genomgått en liten förvandling nu när jag installerat lite mer personliga saker och jag föredrar att dra fram Samsung-Android-tjänstemobilen framför iPhone-OS7-privatmobilen. I juli är det dags för ny privatmobil och då blir det nog inte en uppgradering av iPhone, utan det blir just en Samsung. Fast kanske inte en mini.

Det är gott att sova. Än är jag inte i mål, men tolv timmar under ett dygn har gjort underverk. Det är också ganska skönt att nu hoppa över sjukgymnastiken under en vecka. Även om det gör mig väldigt gott, så gör det mig också väldigt stressad eftersom det är på arbetstid där jag måste jobba ikapp de förlorade timmarna. En veckas respit.

Nej, jag tittade inte på schlagereländet i kväll heller. Det räcker att läsa ett första tweet klockan 20.00 för att veta att det bara är elände och att ingen kommer att ha något gott att säga under resterande kvällen. Så jag vet att jag inte missar något.

Min TiVo fortsätter spela in till förbannelse. Jag raderar den ena långfilmen efter den andra, jag är inte intresserad av långfilmer. Däremot har jag aktivt spelat in väldigt mycket tv-serier som jag aldrig hinner se. Men eftersom lördagskvällar är tv-skitens högafton, så har jag nu fått lite tid över till att gå igenom det jag spelat in. Jag är lite imponerad av The Originals. Som en spinn-off så är den betydligt bättre än huvudserien The Vampire Diaries. Kanske för att The Originals har bättre manus och skådespelare?

Jag och tv-serier. Väldigt få serier fullföljer jag; det är sällan jag ser alla säsonger eftersom jag tröttnar. Till exempel har jag gett upp Downton Abby, Elementary, Glee och så vidare. Men totalt sett så är ungdomsserierna bättre än vuxenserierna. Varför vet jag inte. Vuxenserier, som Downton Abby, kan vara lite väl tillrättalagda berättarmässigt. Nåja.

Nästan midnatt. Någon har fest och hög musik. Och jag som behöver mer, mycket mer, sömn. Det är nästan måndag igen.

||||| 0 I Like It! |||||

2014:48

Nu är det dags för lönerevision. Lönesamtalet klarade jag av för någon vecka sedan och redan i april kommer den nya lönen. Avtalsenligt avtalsenligt, så att säga. Förra året skulle nya lönen komma i april då också, men betalades ut först i oktober.

Vad vill jag säga med detta? Att oavsett löneutfallet för min del så kommer det aldrig att motsvara vad jag just nu går igenom på jobbet. Icke!

Jag gick igenom mitt schema för mars månad. Två halvdagar har jag inte några möten/utbildningar och då jag ska hinna med mina fem heltidstjänster. 800 timmars arbete ska jag då hinna på 16 timmar. Plus det som legat och samlat damm sedan i början av december.

Och innan måndag ska jag ha omvandlat 400 sidor Powerpoint till max 40 sidor. Jag har stämplat ut, men…

Stressen?

||||| 0 I Like It! |||||

2014:47

Ja, vad ska man säga? Mörbultad är förnamnet. Efternamnet är Helvete. Mellannamnet Så Ända In I.

Senaste dygnet har varit… Mycket. Alltför sent lade jag mig, så det blev bara fem timmars sängläge i natt. Men jag bara går på ändå. Inledningsvis började jag med ett besök hos sjukgymnastiken där det aldrig blev någon boxning i dag. Däremot pressade jag lite vikter, drygt 1½ ton. Kanske det är det som gjort mig så mörbultad? Jo, men kombinationen sömnbrist, oerhörd smärta (som återkommit i magen) och övertid. Ja, min flexkonto håller på att tömmas så jag måste jobba över när jag varit på sjukgymnastiken. Tolv timmar är liksom ingenting. Det är minsta antalet timmar jag måste vara på jobbet.

Och så hade jag visst några möten också inplanerade i dag. Ett möte hade jag bjudit in mig själv till, eftersom jag ville prata allvar med samtliga chefer över mig (de är många). Själv hade jag väl ingen uppfattning om hur det gick för mig på mötet, men efteråt påstår de som närvarade att jag väldigt… öh… informativ? De var nöjda. De hade fastat lite förväg att jag skulle vara arg, bitter och negativ. Alltså – så kan man väl aldrig beskriva mig som?! Jo, kanske. Men som sagt – mörbultad och därmed väldigt mör. Jag blev kanske lite sävlig och dämpad av det. Den halvtimme jag fått till mitt förfogande tog istället en timme.

Det värsta med att ha varit på detta möte var att de gav mig ännu mer arbete. (Och utan att tänka mig för så himlade jag nu med ögonen när jag skrev detta).

Min dag i sammanfattning. 1. Säng. 2. Arbete. 3. Säng. I morgon… Öh… Hm… Jag har en heldag där jag bara ska göra en sak. Förbereda nästa vecka. Jag ska tydligen åter undervisa men i något jag inte gjort på flera år. Därför måste jag mentalt sätta mig in i vissa saker. Även om jag alltid improviserar, så behöver jag en kunskapsram att utgå ifrån. Som med mötet i dag. Jag hade inte förberett mig men jag visste någonstans undermedvetet vad jag behövde få sagt, och då kom det automatiskt. Min kunskapsram är mitt undermedvetna. Hur kan man då förbereda något man inte är medveten om? Jo, genom att känslomässigt lita på sig själv och sin förmåga. Och lära sig stänga ute allting annat som ständigt pickar på uppmärksamheten.

||||| 0 I Like It! |||||

2014:46

Är det inte helg snart? Jag vill sova.

På jobbet såg jag plötsligt hur kollegorna i samlad trupp begav sig mot mitt rum och de började stämma upp i sång. Så jag gjorde det enda rätta och smällde igen dörren mitt framför dem. Men jag kom inte undan. De sjöng, kramades och gav mig en liten krukväxt som bevis för att jag trots allt fyllde år i söndags.

 

Nej, jag förstår inte det där med min roll på jobbet. Jag är där bara cirka en gång per vecka eftersom jag springer runt på så mycket möten/utbildningar. När jag väl är på mitt arbetsrum får jag aldrig vara i fred och jag får inte sitta still. Jag är förföljd. Alla skriker på mig eftersom alla plötsligt behöver min hjälp. Med dumma saker. Som inte jag ska vara involverad i. Jag saknar arbetsro. Okej, det är väl därför jag gillar jobba helg.

Nu när jag delvis också börjat skriva på jobbet, så uppstod en liten diskussion på Facebook med kollegor runt om i landet. Om det var nödvändigt att använda rätt fingersättning när man skrev på dator. Och om hur snabb man var på att skriva. Jag ser mig själv som en normalpresterande skribent även om många sagt att jag är snabb. Men jag trodde väl ändå inte…?

 

Tydligen finns när något som kallas för ”normalprestation” som är mellan 300-350 nedslag per minut. Det tycker jag låter väldigt lite. Särskilt som jag vet de som är betydligt snabbare än jag (även om de inte finns på mitt jobb).

Men det är kul att skriva. Och nej, jag tittar aldrig på tangentbordet när jag skriver. Det är inte alla gånger jag ens tittar på skärmen för att se vad jag skriver. Allt går att träna upp. Och hur många år har jag skrivit med rätt fingersättning? Drygt 30 år. Det är viktigt. Rätt fingersättning, alltså.

||||| 0 I Like It! |||||