Roll spelar roll #174

Trots en väldigt seg och sömnig dag, så piggnade jag till lite när jag fick frågor kring mitt yrke. Man var helt enkelt nyfiken på hur utbildningen såg ut, hur arbetsmarknadens såg ut, vilka arbetsuppgifter man kunde förvänta sig och så vidare. Det känns som om jag aldrig någonsin släpper min yrkesroll. Och jag går igång på det. Det som var lite uppfriskande var att jag fick frågor. Aldrig, någon, någonsin… har frågat mig något kring mitt yrke. Ingen har verkat vara intresserad.

För nu ganska många år sedan blev jag intervjuad i facktidningen om hur det var att vara så ensam som man inom mitt yrke och hur min omgivning ställde sig till det. I dag är inte genusaspekten så intressant längre (jag är inte lika ensam som man heller längre), men det jag sa då (i facktidningen) gäller fortfarande; mitt yrke är så anonymt att ingen kan relatera eller ens veta vad det är de vill veta och därför är det heller inget som man diskuterar.

Fortfarande är lite svårt att reda ut varför jag egentligen valde det yrke som jag gjorde och jag går inte in i det här och nu (då jag skrivit om det så mycket tidigare här i bloggen). Men frågan är varför jag så troget stannat kvar i yrket? Det är i dagarna 22 år sedan jag blev klar med min utbildning och jag såg det aldrig som en karriär eller ett yrkesval. Det skulle bara vara något temporärt jag skulle hålla på med i ett år för att få lite betänketid inför universitetsstudier. Men jag är envis till person och har sett utvecklingsmöjligheter inom yrket som i sig inte har några utvecklingsmöjligheter. Jag har pushat på och försökt penetrera allt motstånd som kan ha funnits. Jag vill bli bättre i det jag gör. Och jag vill att min arbetsplats ska utvecklas. Där jag sett mig själv som en nyckelperson med förmåga att göra just det. När jag blir väldigt trött på jobbet (ja, jag har sådana dagar också) och hotar med att säga upp mig i protest över något, så skrämmer jag folk. Tydligen har jag fått en betydelse som är större än min egen uppfattning om mig själv. 😉 Nej, jag är inte seriös. Bara envis och väldigt… envis. Jag gillar det där med att ta ansvar och förbättra min egen kompetens likväl som utvecklingen av arbetsplatsen. Varför?

Svaret är i sig enkelt, men förklarar egentligen ingenting. Jag har sett brister med förbättringspotential. Tidigare har ingen varit intresserad att åtgärda problemen och det har jag känt som frustrerande och inkompetent. Jag är inte bara envis – jag har väldigt stark arbetsmoral också. Samt att jag inte gillar att flyta med som en död fisk och låta strömmen okontrollerat föra mig någonstans. Så oavsett vilket yrke jag hade haft, eller varit, så hade jag inte stått ut med brister eftersom jag trots allt lägger så mycket tid på att befinna mig på en arbetsplats. Jag kan inte bara lyfta lön utan att ifrågasätta hur arbetet fungerar. Och just därför är jag också väldigt svår att arbeta med då jag inte accepterar att man bara ser till sin egen personliga situation, utan man måste intresserar sig för helheten på en arbetsplats. Hur arbetar vi tillsammans? Vilka ruiner och regler gäller? Hur skapar vi en gemenskap? Vad vill vi uppnå? För vem gör vi jobbet? Gör rätt person rätt arbete? Och jag lägger mig i allt. Just nu med stark uppbackning. För det är något jag kämpat för. Oförtröttligt. Vilket nu börjar ge utdelning. Man förstår mig och nu finns också ett behov av mig. Det dröjde många år innan jag fick den bekräftelsen. Som viktig i ett sammanhang. Så… jag är nöjd. Och rekommenderar gärna mitt yrke när någon vill veta vad det handlar om.

||||| 0 I Like It! |||||

Alltid något #173

Andningsbesvären är kvar och jag har inte kunnat djupandas på två veckor. Kanske jag borde kolla upp det, men med tanke på att jag till 95 % vet vad det beror på så ser jag ingen nytta. Visst, det kan tyda på hjärtsvikt, lungcancer och så vidare… men tror snarare att jag sätter det i samband med uttrappningen av helvetesmedicinen. För där fanns ett visst skydd mot ångestsyndrom. När jag sänkte dosen återkom panikångesten, stressen och all annan skit, förutom att jag inte fick tillbaka hudsmärtan som var anledningen till medicineringen.

Så jag har börjat höja dosen av helvetesmedicinen igen. Det känns bättre. Men nu ökar också koncentrationen i kroppen och jag får biverkningarna. De som gör mig trött, matt, yr, omtöcknad. Och det är exakt vad jag är ute efter. Det tar udden av stress- och panikkänslor då jag inte orkar bryr mig. Inget kommer upp till ytan lika tydligt. Frågan är bara om detta är tillräckligt för att jag ska återfå normal andning? Om inte; då söker jag vård. En vård som är obefintlig.

||||| 0 I Like It! |||||