Månad: juni 2014

Nu… öh… Nej, jag har inte semester. Men det är från och med nu som jag bara arbetar en dag per vecka i tio veckor plus sex helger i tio veckor. Officiellt har jag inte semester förrän om 1½ vecka, men jag har ändå gått in i semesterperioden. Och meddelat alla att de kan mejla mig precis när de vill så ringer jag upp dem på jobbet. Det känns lite dumt, men jag kände mig så uppsluppen och gentil när jag yttrade detta. Men ingen kan tvinga mig hålla mitt ord.

Nu får jag vila någon dag innan jag ska ut och traska i skogen utan rollator. Ibland känner jag mig starkt nog att klara av det, men andra gånger känner jag mig svag och värdelös. Frågan är hur det faktiskt blir. Envis är jag, så jag kommer att vingla runt i skogen i den mån jag kan.

Min post har börjat försvinna. Ett adresserat kuvert som kommit fel kastade grannen in en kväll. För någon dag sedan hade tidningsbudet hittat ett adresserat kuvert till mig som han lagt in i min morgontidning. Och så är där ett brev jag skulle fått för två veckor sedan men som ännu inte dykt upp. Det brev som berättar att jag skulle ha fönsterputs i tisdags. Som jag ändå visste eftersom jag bara råkade ställa frågan högt. Jag förstår inte vad problemet är. Här är flera aktörer som delar ut post och nu i sommartider så är det vikarier. Fördelen jag har är att nästan alla räkningar kommer som e-faktura. Annars gäller det att hålla kolla på vilka brev som man kanske förväntar sig och efterlysa om något inte kommer. Vilket är svårt att veta, men som kund har man ett ansvar att betala räkningar i tidoavsett om de dyker upp eller inte.

Jag har ingen aning om vad jag ska göra i sommar när jag är ledig. Kanske dags att sopa av balkongen? Och ladda ner någon ljudbok? Eller ska jag göra någon dagsutflykt så långt flärdtjänst får lov att köra? Men jag blir bara otålig, stressad och irriterad av att göra utflykter som inte har någon praktisk nytta.

||||| 0 I Like It! |||||

Blogg Dravel

Comments closed

Det blev väl precis så kaotiskt som jag inte kunnat föreställa mig. Och ändå helt okej. Jag trodde att jag under morgontimmarna skulle hinna utföra lite eget arbete, men det ringde direkt ett akutsamtal som vände upp och ner på allting. Ändå hann jag i tid till både mitt 3-timmarsmöte och mitt 4½-timmarsmöte. Men det blev en väldigt långt dag. Plus att jag bara fick sova 4 timmar i natt.

Morgondagen är också ett oskrivet blad just nu – jag är redan fullbokad och kan inte gå förrän allt är färdigt, men det tillkommer utöver det ännu mer minut för minut. Men det är alltså bara i morgon också som det kan vara kaotiskt och med en lång arbetsdag. Sedan drar jag ur pluggen och går på min 10 veckor långa ledighet. Det är nog därför dessa båda kaotiska dagar trots allt är helt okej och uthärdliga.

Men det har ändå varit intressant i dag av andra anledningar. Efter arbetstid pratade jag med en gammal… öh… vet inte hur jag ska beskriva relationen. Någon jag arbetade med för 15 år sedan (typ) och som jag kommer väldigt bra överens med. Vi utövade informationsutbyte innan jag lämnade jobbet. Och vi kan väl säga så här… ingen annan kommer överens med denna person.

Däremot så såg jag ett annat gammalt spöke som inte hälsade eller pratade med mig. Tydligen är jag fortfarande efter ett år misstänkt för oegentligheter…

||||| 0 I Like It! |||||

Blogg Dravel

Comments closed

På tal om stress…

Just nu befinner jag mig i första stadiet; Try to finish everything before you leave! AAAHHH! Eller, det är mer en konsekvens av andras panik där de drar med mig i fallet. Plötsligt har man kontaktat mig från flera håll och kanter om att de vill att jag ska hjälpa göra klart innan de går på semester?! Jag visas ingen hänsyn eller förståelse för att kanske jag också har arbetsuppgifter som jag vill bli klar med innan jag och andra går på sommarsemester. Skillnaden är att jag gör klart saker som är ”mina” och jag involverar inte andra eller kräver att de ska bistå mig. Så vad gör jag då? Tja, jag ställer upp. För jag förstår att det är brådskande, men det var det för en  månad sedan också. Varför kontakta mig nu, sista veckan, innan alla går på semester?

Är jag irriterad? Måttligt. Jag har blivit luttrad och gör det jag kan och hinner under arbetstid. Mina egna arbetsuppgifter? Tja, de försvinner inte. De blir bara lite… dammiga(re).

||||| 0 I Like It! |||||

Blogg Surgubbe

Comments closed

Bitstrips. Ibland är jag väldigt… konstig. Här är bilderna 53-59.

||||| 0 I Like It! |||||

Blogg Dumheter

Comments closed

Vilken tur att jag nu är klar med projektet jag varit uppbokad av under 3½ år! Det betyder att jag kan släppa jobbet som systemadministratör för system A. För i dag påbörjades nästa projekt där jag som systemadministratör för system B ska göra en stor förändring i systemet. Som jag trodde kunde vänta till i höst, men där jag i dag fick veta att jag måste påbörjat arbetet senast denna vecka och bör arbeta med hela sommaren (ensam – bara jag har kunskap och behörighet). Vilket tur att jag inte har semester då! Eller, rättare sagt att jag arbetar en dag per vecka under min semester. En dag som jag hade tänkt använda till annat som att hinna med fem dagars arbete på en dag – varje vecka i sommar. Men så tillkom då det här andra. Det blir spännande.

Hur yttrar sig stressituation nu igen?

||||| 0 I Like It! |||||

Blogg

Comments closed

Skräckslagen är väl det rätta ordet. Sjukgymnasten drar i nästa vecka ut mig i skogen utan rollator. Jag fick tillstånd att ta med mig åtminstone en krycka. Det kan bli… spännande?

Det är mer stressreaktion än panikångest som leder till att jag inte kan djupandas. I ett år har jag försökt få tag i en psykolog för någon typ av avslappningsövningar eller nåt. Jag har verkligen sökt och försökt få tag i något/någon. Helt omöjligt! Men så fick jag i dag en idé… Arbetsgivaren fixar en kontakt då det tydligen fanns ett avtal någonstans som kunde användas. Och där är ingen väntetid. Jo, när jag sökte runt på nätet så läste jag ett tips om att arbetsgivare (inte min specifikt) också har ett ansvar för den som söker vård men inte kommer i kontakt med vård.

Som vanligt blir det aldrig som man tänkt sig när man försöker planera sin arbetsdag. I dag blev det ingen lunch då jag hastigt och lustigt skulle introducera en ny läkare på jobbet. Och då menar jag introducera. Det var länge sedan sist och då tog det 30 minuter. I dag satt jag 4 timmar och gick verkligen igenom allt som en doktor behöver veta när det gäller administration. Jag tror det gick bra. När jag undervisar pratar jag gärna hål i huvudet på folk. Men det som är lite roligt är när jag får prata med ett ordbruk som ligger på läkarnivå. Eller, roligt? Det är befriande (då jag är så nördig) att slippa försöka förenkla saker på ett pedagogiskt sätt.

I morgon blir det också en konstig arbetsdag. Jag missar tre timmar arbete bara för att jag ska få fönsterputs hemma. Och så kom jag på i skrivande stund att jag behöver förbereda ett möte jag har i morgon. Ack. Hoppas jag inte kan sova i natt så jag hinner tänka ut vad det är jag ville med mötet. Trots allt är det jag som är sammankallande.

 

||||| 0 I Like It! |||||

Blogg

Comments closed

Ja, men det var väl inte så svårt? Dag 100 i Blogg100 är nu avklarad. En enkel utmaning för någon som bloggat i vått och torrt i över 15 år. Jaja… Men kanske jag nu kan ta någon ledig dag emellanåt?

Det som varit jobbigast med utmaningen? 1. Att känna ett tvång. 2. Att komma ihåg att tagga.

Fördel? Ingen, egentligen. Svårt att säga om jag fått några nya läsare – åtminstone ingen som kommenterat inlägg mer än de trofasta.

Övrigt som är varken positivt eller negativt? Tja, månadsstatistiken har skjutit i höjden med cirka 5000 fler läsare per månad under denna 100-dagarsperiod.

Kommer jag att delta i en sådan här utmaning fler gånger? Nja. Jag ser ingen vinst med det. Kanske jag också har mig själv att skylla som inte varit aktiv hos andra bloggare som deltagit i utmaningen. Jag har inte läst någon för mig ny blogg. Jag är för lat för det. Förmodligen för att jag inte hemsöker nätet annat än att jag lever på Facebook. Det är där jag läser och kommenterar.

Men okej… Jag ångrar inte utmaningen. Om inte annat bevisar det att vi ändå är många (anmälda i utmaningen) som bloggar. Bloggandet är inte utdött på nätet bara för att det inte längre är populärt när andra mer sociala medier tagit vid.



Blogg 100
Tag #blogg100
målgång 8/6

||||| 0 I Like It! |||||

Blogg

Comments closed

Tekniken går framåt och det är egentligen ingenting man ifrågasätter. Vardagen förändras i det tysta. Nätet och mobiltelefoner samt strömmande musik- och tv-tjänster. I dag en självklarhet som faktiskt inte funnits så länge.

Däremot så undrar jag väldigt mycket över en tekniskt omodern sak som inte verkar ha utvecklats. Faxen. På jobbet är den fortfarande en nödvändighet och det är för mig totalt obegripligt. Som detta att jag kanske måste faxa en journalhandling till en annan vårdgivare. Först måste jag skriva ut denna journaltext på papper. Sedan lägga den i faxen (okej, det är en ”modern” fax, det vill säga en kopiator med multifunktion) och sända. Lite slöseri med papper eftersom jag måste kasta det jag faxat och mottagaren får ett faxpapper som ska skannas och därefter kastas.

Jag tänker – mobiltelefoner har vi trådlöst kopplat ihop med skrivare, cloud och så vidare. Särskilt Ipone och Apple har en bra dela-funktion. Varför kan vi inte elektronsikt dela data på ett enklare sätt än att behöva faxa? Det smärtar tekniknörden i mig så fort jag måste använda en fax.

Okej, det finns andra tekniska lösningar inom vården med tanke på sekretess, men begränsningen i dag handlar om alla har så många olika datasystem som inte är kompatibla med varandra. Därför lever faxen kvar. Den tekniskt mest farliga varianten av att råka sprida sekretess till obehöriga. Sanslöst.

Någon dag måste jag komma ihåg att skriva om det jag verkligen avskyr. Patientjournaler tillgängliga på nätet för patienter. Journalen ägs av vårdgivaren. Journalen är ett arbetsdokument. Hade patienter förstått det hade de kanske också kunnat handskas med det förtroende de ges när de får behörighet att läsa sina journaler.

||||| 0 I Like It! |||||

Hälso- och sjukvård Omvärldsbevakning Övertygelse Teknik

Comments closed

Trots en väldigt seg och sömnig dag, så piggnade jag till lite när jag fick frågor kring mitt yrke. Man var helt enkelt nyfiken på hur utbildningen såg ut, hur arbetsmarknadens såg ut, vilka arbetsuppgifter man kunde förvänta sig och så vidare. Det känns som om jag aldrig någonsin släpper min yrkesroll. Och jag går igång på det. Det som var lite uppfriskande var att jag fick frågor. Aldrig, någon, någonsin… har frågat mig något kring mitt yrke. Ingen har verkat vara intresserad.

För nu ganska många år sedan blev jag intervjuad i facktidningen om hur det var att vara så ensam som man inom mitt yrke och hur min omgivning ställde sig till det. I dag är inte genusaspekten så intressant längre (jag är inte lika ensam som man heller längre), men det jag sa då (i facktidningen) gäller fortfarande; mitt yrke är så anonymt att ingen kan relatera eller ens veta vad det är de vill veta och därför är det heller inget som man diskuterar.

Fortfarande är lite svårt att reda ut varför jag egentligen valde det yrke som jag gjorde och jag går inte in i det här och nu (då jag skrivit om det så mycket tidigare här i bloggen). Men frågan är varför jag så troget stannat kvar i yrket? Det är i dagarna 22 år sedan jag blev klar med min utbildning och jag såg det aldrig som en karriär eller ett yrkesval. Det skulle bara vara något temporärt jag skulle hålla på med i ett år för att få lite betänketid inför universitetsstudier. Men jag är envis till person och har sett utvecklingsmöjligheter inom yrket som i sig inte har några utvecklingsmöjligheter. Jag har pushat på och försökt penetrera allt motstånd som kan ha funnits. Jag vill bli bättre i det jag gör. Och jag vill att min arbetsplats ska utvecklas. Där jag sett mig själv som en nyckelperson med förmåga att göra just det. När jag blir väldigt trött på jobbet (ja, jag har sådana dagar också) och hotar med att säga upp mig i protest över något, så skrämmer jag folk. Tydligen har jag fått en betydelse som är större än min egen uppfattning om mig själv. 😉 Nej, jag är inte seriös. Bara envis och väldigt… envis. Jag gillar det där med att ta ansvar och förbättra min egen kompetens likväl som utvecklingen av arbetsplatsen. Varför?

Svaret är i sig enkelt, men förklarar egentligen ingenting. Jag har sett brister med förbättringspotential. Tidigare har ingen varit intresserad att åtgärda problemen och det har jag känt som frustrerande och inkompetent. Jag är inte bara envis – jag har väldigt stark arbetsmoral också. Samt att jag inte gillar att flyta med som en död fisk och låta strömmen okontrollerat föra mig någonstans. Så oavsett vilket yrke jag hade haft, eller varit, så hade jag inte stått ut med brister eftersom jag trots allt lägger så mycket tid på att befinna mig på en arbetsplats. Jag kan inte bara lyfta lön utan att ifrågasätta hur arbetet fungerar. Och just därför är jag också väldigt svår att arbeta med då jag inte accepterar att man bara ser till sin egen personliga situation, utan man måste intresserar sig för helheten på en arbetsplats. Hur arbetar vi tillsammans? Vilka ruiner och regler gäller? Hur skapar vi en gemenskap? Vad vill vi uppnå? För vem gör vi jobbet? Gör rätt person rätt arbete? Och jag lägger mig i allt. Just nu med stark uppbackning. För det är något jag kämpat för. Oförtröttligt. Vilket nu börjar ge utdelning. Man förstår mig och nu finns också ett behov av mig. Det dröjde många år innan jag fick den bekräftelsen. Som viktig i ett sammanhang. Så… jag är nöjd. Och rekommenderar gärna mitt yrke när någon vill veta vad det handlar om.

||||| 0 I Like It! |||||

Blogg Dravel Kampen

Comments closed

Andningsbesvären är kvar och jag har inte kunnat djupandas på två veckor. Kanske jag borde kolla upp det, men med tanke på att jag till 95 % vet vad det beror på så ser jag ingen nytta. Visst, det kan tyda på hjärtsvikt, lungcancer och så vidare… men tror snarare att jag sätter det i samband med uttrappningen av helvetesmedicinen. För där fanns ett visst skydd mot ångestsyndrom. När jag sänkte dosen återkom panikångesten, stressen och all annan skit, förutom att jag inte fick tillbaka hudsmärtan som var anledningen till medicineringen.

Så jag har börjat höja dosen av helvetesmedicinen igen. Det känns bättre. Men nu ökar också koncentrationen i kroppen och jag får biverkningarna. De som gör mig trött, matt, yr, omtöcknad. Och det är exakt vad jag är ute efter. Det tar udden av stress- och panikkänslor då jag inte orkar bryr mig. Inget kommer upp till ytan lika tydligt. Frågan är bara om detta är tillräckligt för att jag ska återfå normal andning? Om inte; då söker jag vård. En vård som är obefintlig.

||||| 0 I Like It! |||||

Blogg Hälso- och sjukvård Hälsohistoria Kampen Medicinering Multipel skleros (ms) Personligt Vardagsblogg

Comments closed