Humanist #260

Om 2½ år kommer jag att arbeta med nyutexaminerade läkare som föddes samma år som jag började arbeta som administratör inom vården. När jag går i pension om 20 år (och sex månader) kommer de att vara två år äldre än vad jag är i dag. Dagens femåringar som tänker bli läkare kommer att bli klara sådana samtidigt som jag går i pension.

Ålder är märkligt, men i arbetslivet finns alla åldrar. Det är bara lättare att räkna ut det när man vet hur långa vissa utbildningar är.

Jag har tidigare arbetskollegor som i dag är 90 år. Och jag träffar skolungdom som jag ska lära upp i arbete. Som arbetskollegor har ålder ingen betydelse, då kompetens och gemensamma intressen gör det mesta ålderslöst. Annorlunda är det när man går ut på stan och irriterar sig på en gammal människa eller hånfullt ser ner på yngre människor. Okej, jag kanske inte irriterar mig eller nervärderar någon medvetet. Och äldre/yngre släktingar är också svåra att se på utan att värdesätta dem utifrån ålder. Vi ålderdiskriminerar utan att tänka på det och lägger värdering i någons utseende baserat på åldersgrupp. Omedvetet.

Även om inte åldern i yrket har så stor betydelse, så spelar det också in där. Ivriga yngre nyutkomna i arbetslivet. Trötta äldre som räknar timmar fram till pension. Vi däremellan kan känna igen oss i båda ytterligheterna, men också bli smått irriterade att inte alla drar i samma takt framåt. Men när vi pratar med varandra i vardagen så suddas åldern ut. Problemet är väl att inte pratar med vår omgivning i samma utsträckning utanför arbetsplatsen och då får förutfattade meningar kring ålder, när det kanske inte har med ålder att göra.

Jag brukar prata med mina grannar, har alltid gjort det. Med gamla, med unga, med jämnåriga. Egentligen är där ingen skillnad då vi alltid anpassar samtal till vem vi har framför oss – oavsett ålder. Och där finns alltid ett givande utbyte av dialog. Vad som sägs är inte så viktigt, utan detta att se andras människovärde. Vi pratar för lite med okända människor. Kanske det är därför det förekommer så mycket olika typer av diskriminering i samhället?

Osökt kommer jag också tänka på invandrare och handikappade. Där jag bor finns det gott om båda grupperna. Och jag pratar med dem och inser att de inte går att gruppera som invandrare eller handikappade. De är individer med egna erfarenheter och fullt kompetenta som människor. Kanske jag är partisk som andra generationens invandrare med ms? Jag tror inte det, men alla som är så rädda för invandrare och annat här i samhället, borde kanske våga möte människor och våga ändra uppfattning?

Irrbloss #259

Vissa tankesprång förstår jag inte. Plötsligt funderade jag nämligen på mina klasskamrater från grundskolan. Det är drygt 28 år sedan jag gick ut grundskolan. Några av dem har jag som vänner på Facebook. Det är i och för sig inget märkvärdigt och jag har ganska god kännedom om de flesta. Kommer man från en liten byhåla så var det en ganska stabil klass då inte många flyttade till eller från under skoltiden. Min klass och två parallellklasser. Kan vi ha varit 60-70 stycken av min årgång?

Det jag funderade på är vår geografiska vistelse i dag. Väldigt få bor kvar i byhålan. Ungefär resterande halvan bor i andra hålor i närheten av vår ursprungshåla, och den andra halvan är väldigt utspridd i övriga Sverige, utanför Skåne. Mig veterligen har bara en utvandrat – till Nya Zeeland.

Nej, det hela är bara ett konstaterande. Jag har inget att säga om det i övrigt, inga teser om varför det blev så här. Jag kan bara prata för egen del. Anledningen till att jag lämnade byhåla berodde på att jag tyckte människorna där var för inavlade (inte ens mina föräldrar hade anknytning eller kom från byhålan), inskränkta och allmänt föraktfulla. Därför flyttade jag till närmaste stad när jag var 20 år. Och ytterligare 10 år senare tog jag steget och flyttade till Göteborg, 30 mil bort, vilket i sig inte är något avstånd men tillräckligt. Fortfarande det där med inskränkthet och jag var frustrerad. Men varför mina tidigare skolkamrater lämnade Skåne? Ingen aning, men det handlar nog ofta om funnen kärlek eller arbete. I mitt fall varken det ena eller det andra.

Och från det till en annan tanke: På ett sätt är jag lyckligt lottad när det gäller mitt yrkesval. Jag kan bo och jobba precis varsomhelst i världen – personalbristen är konstant och rent fysiskt behöver man inte bo nära sin arbetsplats utan kan sköta jobbet över nätet. Åtminstone det som är min grundprofession. Och det är också en fördel att inte äga sin bostad. Eller ha familj. Jag är obunden. Frivilligt eller ofrivilligt, så ger det ändå en mental frihet att inte ha några bojor. Att jag sedan inte lever utifrån det perspektivet är inte så viktigt. För jag har andra begränsningar, men i teorin…

Nej, det är inte höst. Jag tror bara det uppfattas så på grund av sommarens värme och brist på regn. Det tog död på mycket växtlighet och nu när regnet kommit så ser det ut som höst. Det är svalare nu med +14 om dagarna och jag fryser. Det är helt fantastiskt underbart! Jag gillar att frysa. Det gör mig fokuserad. Förutom att jag plötsligt kom tänka på min grundskoletid.

Fuck! #258

Det märktes inte nämnvärt i min jobbmejl att alla var tillbaka från semestern i dag, men i och för sig har jag inte lyssnat av min röstbrevlåda. Kanske det är chocken över att vara tillbaka på jobbet som gör att ingen försöker kontakta mig? Jag var duktig som inte kollade min mejl de veckorna jag hade semester och skulle gärna vilja fortsätta vara duktig, men officiellt är jag i tjänst. Okej, bara nästan. Och inte på så sätt att det föranleder mig att kolla mejlen på min fritid. Ja, jag är ledig efter arbetshelg. Och nej, det finns inget krav på att jag ska vara tillgänglig när jag är ledig. Men det känns fortfarande bäst att försöka ha kontroll över vad som dimper ner i mejlen när jag är ledig även om jag inte kan åtgärda mejlen. För det mesta förpassar jag dem till historikfolder utan åtgärd då det är för ointressant för mig att någonsin bry mig. Japp, det är massmejl där mycket inte är riktat till mig men som ändå tar tid i anspråk att läsa igenom. Att spara alla mejl till de dagar jag är i tjänst skulle innebära att jag inte skulle hinna göra något eget arbete eller ens hinna läsa igenom alla mejl. Mejlbördan är så pass omfattande. Vilket jag är på väg att åtgärda genom en liten idé jag fått.

Annars är det som vanligt så här en fridag efter en arbetshelg. Trött, sliten, vilar, gör inget, låter tiden gå. Kanske inte någon större skillnad jämfört med alla mina övriga dagar, men jag känner skillnaden. Åh, vad jag saknar mina knarktabletter! Tre år sedan jag kunde ta dem och märkligt nog vill doktorn inte skriva ut amfetamin?! Ibland känner jag mig felfördelad jämfört med alla andra som har ms. Jag tål heller inte helvetesmedicinen jag tagit i tre år, och får ingen ersättare för detta trots att alternativet är snällare och mer effektivt. Återigen den rädda doktorn.

Egentligen tycker jag inte – som jag också alltid sagt – att ms är något märkvärdigt, hemskt eller fruktansvärt. Det jobbiga är omgivningen som bemöter mig med ifrågasättande och är oförstående och inte särskilt intresserad av fakta. Det är jag innerligt trött på. Därför har jag nu beställt en tygpåse som jag själv designat (nåja). Jag älskar tygpåsar! De använder jag på jobbet när jag släpar runt på viktiga papper och pärmar mellan alla möten jag deltar i. Med nya tygpåsen så tvingar jag min omgivning att inte ignorera mig, och kanske det också leder till adekvat diskussion. Hoppas jag.

Ulla-Bella min… #257

Det jag skäms mest över är nog att jag är nagelbitare. Från och till nagelbitare. Oftast nagelbitare.

Jag har för mig att det är klassificerat som ett nervöst beteende, men jag är inte säker. Det hela började åtminstone när jag var drygt fem år gammal. I min föreställningsvärld existerade inte något sådant som att bita på naglarna. Men så såg jag att min (då väldigt) unga moster hade väldigt korta naglar, så jag frågade nyfiket varför det såg ut så? Hon förklarade utförligt att hon bet på naglarna, även om jag inte kommer ihåg något specifikt (det har trots allt gått 40 år). Men min nyfikenhet gjorde mig intresserad av att testa – fråga mig inte varför. Så det var mitt startskott.

Periodvis biter jag inte på mina naglar, utan kan låta dem växa ut i fred och sedan låta det vara så. Kanske jag inte är en äkta nagelbitare? Det syns tydligt att jag är nagelbitare, men jag biter aldrig särskilt långt ner. Men tillräckligt för att det ska vara en skam för mig när någon påpekar det. På ett sätt påminner det lite om livet som snusare. Jag klarar mig utan, men väljer ändå inte det alternativet. Någon form av självbestraffning?

Varför detta meningslösa inlägg? Jag visste inte vad jag skulle skriva om. Och är lite fixerad vid att mina tumnaglar vuxit ut igen. När jag slutar bita på naglarna måste jag bli sekreterare ut i fingertopparna – bokstavligen; jag använder nagelfil för att ta bort frestande flisor som gör att jag åter börjar bita. På jobbet tycker de det är vansinnigt kul när jag som manlig sekreterare plötsligt sliter fram min nagelfil och börjar slipa… Och nej, jag har aldrig suttit i min chefs knä… (Även om jag använder läppglans – egentligen balsam mot torra läppar).

Slammer #256

En dag inlåst på jobbet brukar inte innebära något speciellt. Jag sitter i min ensamhet och arbetar. Ibland kommer någon kollega in extra på helgen vid arbetstoppar, men så här under semestertid (japp, fortfarande) är den moraliska arbetsviljan obefintlig liksom arbetstoppar.

Därför blev jag så förvånad i dag. Jag satt på mitt rum. Då hör jag någon som går runt i lokalerna och förväntade mig att någon skulle sticka in huvudet hos mig eftersom det syns att någon redan är på jobbet. Samt att jag förde lite väsen där jag satt med radion påslagen.

Men ingen dök upp. Istället hör jag hur någon går ut i personalrummet (jag sitter vägg i vägg, men har ingen uppsikt/utsikt från mitt rum alls) och tömmer diskmaskinen?! Och sedan gick personen där ifrån. Utan att ha visat sig. Jag borde kanske gått ut och sagt något, men jag var ganska upptagen med akutjobb.

Vem kommer in på jobbet en helg under semestertid bara för att tömma en diskmaskin?! Jag lär inte få veta. Förmodligen någon av de drygt 100 personer som har behörighet att gå in i just dessa lokaler.

Viaflix och Netplay #255

Bland det värsta jag vet är att sitta framför datorn och titta på film/tv-serie/Youtube. Jag har inte det tålamodet när det är så obekvämt. Ett problem jag haft med Viaplay (som jag skaffade för en vecka sedan) är att det inte fungerar med Apple-TV. Det fungerar bra i min Androidmobil, men textning är inte synkad och min dåliga syn gör att jag ändå inte ser så bra på en mobilskärm även om jag har stor mobil. Därför fick jag i dag Andersson-dongel till min tv så att jag kan titta på Viaplay. Inget slår tv när det gäller… tv… Soffan är bekväm.

Jag har Netflix och är nöjd med det. Viaplay tillför inte så mycket, men de har en säsong mer av Haven som jag maratontittar på. Och Viaplay har också premiär för Outlander den 10 september, vilket var anledningen till att jag skaffade just Viaplay. Men väldigt så krånglig Andersson är! Nåja, jag har fått det att fungera någorlunda.

Synen #254

Mina problem med synen har förvärrats i sommar. Tyvärr kan jag inte göra så mycket förrän jag fått min tid till neurooftalmologen, och när det blir vet jag inte. Vårdgarantin och remissbekräftelsen säger tre månader, men det har redan gått två månader utan någon given tid.

Kanske jag istället borde gå till en optiker? Det största problemet jag upptäckt är att jag förmodligen behöver läsglasögon, eller i mitt fall progressiva glasögon. Åldersmässigt så stämmer det. Sedan jag var 18 år har jag haft glasögon på grund av min närsynthet, men nu ser jag lika illa på både långt och nära håll trots glasögon. Okej, med glasögon ser jag i dag på långt håll. Men utan glasögon ser jag absolut ingenting och jag kan heller inte läsa böcker utan glasögon. Numera behöver jag ett avstånd till boken som är lika långt som mina armar är långa.

Det har kommit gradvis, men ändå väldigt snabbt. De här problemen hade jag inte när remiss skrevs för två månader sedan. De problem som jag ska utredas för är synproblemen som eventuellt inte har med ålder att göra, utan som har med ms att göra. Jag har fortfarande min ögonskada efter synnervsinflammationen 1999 och det är kroniskt, men något har i det också förändrats. Smärta. Om det nu inte är näthinneavlossning eller något med glaskroppen som är problemet. Eller gråstarr som ligger i släkten.

Därför hoppas jag på snar kallelse till ögonspecialist och också en snar tid till optiker. Det är besvärligt.

Allt och inget #253

Tvättmaskinen är igång. Ute skiner solen. Jag vilar och tar igen mig. Det finns inte så mycket att säga. Ändå kan jag visst skriva spaltmeter i lösenordsskyddade bloggen? Jo, jag känner mig nog väldigt begränsad här. Trist.

Ös på! #252

Det känns i dag ganska rejält i kroppen efter gårdagens sjukgymnastik och söndagens möbelflytt. Inte träningsvärk, inte ryggskott, bara en enorm ömhet i musklerna.

Men någon vilodag blev det inte. Istället har jag varit ute och farit (läkarbesök), gått några ärenden som apoteksbesök. Nej, där är inget samband mellan läkare och apotek i det här fallet. Självklart har det varit soligt och uppehållsväder i dag! Utom då jag vistats under bar himmel, då har det ösregnat. Hur mycket ösregn? Tja, att gå en meter innebar att jag fick motsvarande att badkar med vatten över huvudet. Jag såg några bilkrockar då idioter finns som kör för fort, ser inget på grund av ösregn och som får vattenplaning när de försöker bromsa.

Annars då? Jo, jag har fått liv i den där lösenordsskyddade bloggen som ligger på gamla platsen för bloggen, på den där subdomänen. Men jag har inte orkat skriva något än, då där är så mycket som måste modifieras när en ny blogg installeras på servern. Dock kör jag på som vanligt med daglig blogg här. Den där andra bloggen… vid behov.

Dagboksblogg #251

Åh, som jag saknar att skriva lösenordsskyddade inlägg! Mest för privat bruk, utan att andra får tillgång till det som skrivs. Men nu är den tekniska lösningen för detta borttagen från min blogg eftersom jag istället valt att ha delsidor på bloggen.

Ibland funderar jag på varför jag inte bara skriver en privat dagbok i ett Word-dokument eller i någon anteckningsbok. Men det fungerar kanske en eller två gånger, sedan finns inte den disciplinen längre. Blogg, även lösenordsskyddad sådan, känns mer naturligt som redskap efter 16 år på nätet. Frågan är… kan jag…? Det finns ju så många lediga domäner och jag är ju själv ägare av ganska många domäner inklusive subdomäner. Jag är frestad. Det händer så mycket nu som jag inte vill skriva offentligt om, men som känns viktigt för egen hågkomst och dokumentation. Som i dag – det har hänt så många omvälvande saker (egentligen diskussioner, inte av den alltför angenäma sorten) att jag nu under kvällen har svårt att bena upp allt. I morgon är det glömt om jag inte antecknar det nu. Och glömt lär det bli…

Jo, förresten – jag var bland annat på jobbet i dag efter två veckors semester. Stressigt som vanligt men under någorlunda kontroll. Och nu går jag på semester igen. 😉

Läxor #250

Mina två semesterveckor är över och jag har ägnat mycket av dagen åt att skriva, skriva och skriva. Uppdrag som jag dragit ut på tiden med att genomföra och som delvis är arbetsrelaterade (inför rehabilitering). Det har hängt över mig i en månad och jag har våndats över att behöva göra det under min semester. För det innebär att jag måste tänka och rannsaka hela min situation, och det ger ångest. Riktig ångest; inte en känsla av olust. Men i dag, i sista sekund, var jag tvungen till att skriva ner allt som jag trots semester haft i bakhuvudet. Lite påminner det om hur man inte läste på inför ett prov i skolan förrän kvällen innan. Men nu är det gjort.

Ja, jag var sådan i skolan. Varför? Varför sköt jag upp något så viktigt för att i panik kvällen innan läsa på inför proven? För att jag kunde. Samma dåliga studieteknik genomsyrar även mitt arbetsliv där jag inte förbereder föreläsningar förrän dagen innan. Men som jag sagt tidigare i bloggen, så har jag alltid kunnat mina ämnen genom att bättre komma ihåg sådant jag fått lära genom att lyssna. Visst, jag läser väldigt mycket (utom läxor) studielitteratur och andra skrivelser/lagtexter med mera. Inte för att memorera, utan jag bara snappar upp saker och ting. När jag läser är det översiktligt, inte strukturerat eller ingående. Jag suger åt mig allt som jag anser vara av intresse. I dag när jag arbetar så får jag många frågor där jag kanske inte kan svaren rakt upp och ner, men jag vet vart jag läst det och kan lätt ta fram uppgifterna. Eller om jag får ett dygn på mig att tänka – jag brukar finna svaren när jag vaknar om natten. Typ.

Usch, jag är fortfarande ledbruten efter gårdagens ommöblering hemma. Förutom muskelsmärta (inte träningsvärk) så har jag blivit ostadig i benen (”spattig”). Det kan bli intressant på sjukgymnastiken i morgon som blir premiär efter sommaruppehållet.

Och så drack jag i dag åter av mitt alkoholfria rödvin som nu smakade bättre till måltid. Glaset på bild fick jag hälla ut då även fruktflugorna (eg. sorgmygg) älskade vinet som de plaskade runt i på rygg. Men flaskan är fylld och jag har fler glas.

Kraftprov #249

Det känns lite skrämmande att ha varit väldigt fysiskt aktiv i dag. I något år har jag funderat på att möblera om, och i dag gjorde jag det trots att jag egentligen inte är tillräckligt stark fysiskt sett. Det var fruktansvärt tungt. Många gånger fick jag vila, men jag fick det gjort. Det höjde pulsen (bra) och kroppstemperaturen (skitdåligt), vilket gjorde att jag sedan fick sitta ganska länge i duschen med iskallt vatten. Och nu några timmar senare så är jag ganska öm i muskulaturen. Så jag hoppas inte detta ger något fysiskt bakslag. Samtidigt kan jag inte säga att detta var mer ansträngande än mina intensiva pass hos sjukgymnastiken, men där har jag inte varit på en månad (ska dit i nästa vecka).