Virr #374

Trots halvdag på jobbet, så var jag med om mycket. Ja, när jag väl hade lyckats ta mig dit. Flärdtjänsten strulade ordentligt i morse och någon bil kom inte förrän 25 minuter efter jag skulle blivit hämtat. Anledningen var att den bil som skulle kommit slogs sönder av resenären som åkte före mig. Skolbarn med speciella behov kan bli väldigt våldsamma när de blir arga.

Fortfarande ligger jag i fas på jobbet inför årsskiftets deadline. Sammanställning som i dag skickats ut visar att jag klarat 100 % hittills. Andra har kommit upp i 25 %. Detta har jag själv förstått utan sammanställningen och därför fick jag en high five häromdagen. Och efter årsskiftet får jag nya arbetsuppgifter, delvis på grund av detta. Jag är snabb, grundlig och korrekt. I motsats. Halvt om halvt, kanske sant, kanske inte, så blev jag också lovad rejäl löneökning. Visst, det sker på bekostnad av andra men det står ändå i proportion till engagemang.

Jo, jag hann med några personliga möten också i dag på jobbet. Mycket diskussioner. Det är tur jag ligger i fas, för alla dessa möten stoppar upp mitt flow. Men jag slutade ändå i tid och känner inte att jag har något jag inte hunnit med, utan kommer till ett tomt skrivbord på måndag.

Ja, på måndag. Jag har bokat tid med ekonom för att gå igenom lite vårdavtal. Tisdag ska jag undervisa i (indirekt) ekonomi för att hjälpa andra komma upp i de där 100 % inför årsskiftets deadline. Sedan minns jag knappt mer. Mer än att jag nästa fredag ska träffa en lärare som ska göra studiebesök hos mig. Och så är där lite fackligt arbete och en planerad skyddsrond.

Det går i ett och jag fasar lite för att året snart är slut. Eller för att det är så få arbetsdagar kvar på året, att där mest är ledigheter att ta ut trots att jag inte har tid med sådana dumheter. Det blir också ett långt juluppehåll från sjukgymnastiken (tre veckor) men där jag ska få ett personligt program att utföra under alla lediga dagar. Som om det inte räckte med alla de runder jag springer runt dagligen. Jag har verkligen kommit över den där tröskeln med obehaget att vistas ute utan mening eller mål. Nu kan jag gå runt (gata upp och gata ner) för motionens skulle även om obehagen finns kvar oförändrat. Jag är fortfarande yr. Jag blir fortfarande mentalt trött och desorienterad. Jag har fortfarande väldigt svårt med balansen. Men jag har lärt mig ignorera. Jag känner mig ganska färdig med alla strukturerade rehabiliteringsinsatser, och vill snarast återfå min ostrukturerade tid där jag själv kan fördela tid mellan arbete och fritid. En fritid med fortsatt motion. Vi får se.

Kanske jag skulle ta och försöka värdesätta mina lediga dagar lite mer? Trots allt ska jag snart börja jobba helg samt får nya arbetsuppgifter som kräver mer (på jobbet) strukturerad tid där jag måste avstå från alla planerade och oplanerade möten. Men jag skulle få mer arbetstid om jag snart kunde bli klar med rehabiliteringen.

Som jag sagt förut – det där pusslandet förstör mer än det hjälper. Jag förstår att ovan är lite osammanhängande. Jobbar mindre, jobbar mer, sjukgymnastik, egenträning, rehabilitering, fackligt, gamla arbetsuppgifter, nya arbetsuppgifter, möten, löften, ledighet, styrning, spontanitet. Det är en salig röra, men i mitt sinne har jag en klar bild över hur jag vill ha det för att det ska vara optimalt.

För att sammanfatta min önskan:

  • Bli av med förebyggande sjukpenning för att åter börja arbeta full tid (30 timmar per vecka).
  • Slippa sjukgymnastik som inskränker på min arbetstid.
  • Börja flexa igen utan att behöva hålla exakta klockslag för rehabilitering och sjukgymnastik.
  • Kunna ta ledigt spontant för att istället arbeta någon helg (där jag hinner mer ostörd).
  • Landa i nya arbetsuppgifter som kommer 1/1, men också hinna med det som måste vara klart till 31/12.
  • Motionera/träna efter eget huvud (och egen tid).
  • Tid till sömn.

Helgen ska jag njuta av. En sovdag. En motionsdag. En tvättdag. Vänta nu… Jag har bara två lediga dagar. Äh, sova får jag skippa den här helgen också.

Hur viktigt sömn är för mig? Tja, jag sover i snitt fem timmar per dygn, sju dagar i veckan. Mitt sömnbehov på grund av ms är 16 timmar per dygn, sju dagar per vecka. Alltså sover jag knappt en tredjedel av det jag behöver. Därför… tar jag tabletter. För att orka, inte för att sova. Tror jag ska börja benämna tabletterna som piggelintabletter istället för knarktabletter.

||||| 0 I Like It! |||||