Gömd inte glömd? #386

Femton år sedan jag lämnade Skåne och jag har kanske varit på besök fem gånger. Ändå får jag väldigt, väldigt ofta höra att man frågat efter mig. Nej, jag känner inte igen namnen på de som frågat om mig, men jag har tydligen lämnat både avtryck och intryck? När jag försöker luska lite mer om vilka personer det är som frågat efter mig, så är det från två grupper kan man säga.

1) Bekanta till min far. Han pratade mycket med folk överallt i tid och otid. Vid dessa tillfällen har han nämnt om mig. Och eftersom han är borta sedan snart nio år, så får de inga uppdateringar om mig längre.

2) När jag mellan 1988-1989 jobbade i det privata företaget, så satt jag väldigt ofta i telefonväxel/reception och träffade då alla de 300 som var anställda. Men jag minns ingen, bara de 30 tjänstemän som jobbade inne på kontoret. Resterande 90 % kände jag varken till namn eller utseende, men tydligen kommer de fortfarande ihåg mig. Och ja, de tjänstemän jag jobbade med för mer än 25 år sedan frågar varje vecka efter mig. Som jag förstår det så saknar de mig och tycker det är hemskt att jag slutade.

Jag blir förvånad när man frågar efter mig. Jag lämnade Skåne för att jag inte längre kände någon anknytning. Men tydligen är jag ihågkommen ändå. Det jag inte kan förstå är vad jag har gjort för att bli ihågkommen. Jag är ju inte ens någon kändis.

Till det bättre? #385

Ah, lite bättre! Med förkylningen alltså. Så nu har jag inget att klaga på. Tusan!

Förutom ponnyridning. Nåt måste jag få klaga på. Varför då inte ponnyridning? Utan för min balkong på torget har det nu tre lördagar varit… julmarknad? De säljer julgranar, men det gör de veckans alla dagar från förste advent. Så den enda skillnaden – det som gör det till en julmarknad – är att de har ponnyridning på torget. Märkligt nog har jag själv aldrig sett hamburgaren, men jag har hört klövarna. Hovarna, menar jag… Mot kullersten, timme in, timme ut. Varför jag inte gillar det? Nej, jag har ingen anledning. Mer än att jag vill ha något att klaga på. Förmodar att ponnyridning inkluderar barn och då gör jag ju rätt i att klaga, för barn är onda tingestar. Det har jag läst i skräcknoveller.

Åh, feberyrar jag fortfarande?