Denna dag #407

Utan en aning om vad jag ska skriva om så råkade jag se dagens datum på datorn. Den 28 december. Fortfarande är det ett datum jag reagerar på. I dag är det 26 år sedan jag tvingades flytta hemifrån. I och för sig – jag var myndig. Men någonstans var det också ett startskott för det oväntade. Okej, jag har bloggat om det nu i över 15 år, men jag upptäcker hela tiden nya insikter varje gång kalendern visar den 28 december. När jag gick i grund- och gymnasieskola hade jag inte ambitioner eller förväntningar what so ever. Redan under högstadietiden var jag ganska inriktad på att bo kvar i bohåla och arbeta för samma företag som mina föräldrar. Den största ambition jag möjligen hade under gymnasietiden var att börja jobba på bank, men det var precis i skarven för vad bankerna önskade för typ av utbildning av sina anställda. Alltså blev det som kontorist i företaget mina föräldrar arbetade för.

Att tvingas flytta hemifrån, dessutom förlora jobbet efter några månader, ingen anknytning till byhåla och så vidare, ledde mig till viss del av tvång flytta till stan. Och arbetslösheten för landets alla kontorister ledde mig till komvux då jag vägrade stämpla och hoppas på jobb som inte fanns. Men inget av allt detta fanns i min föreställningsvärld förrän det inträffade.

Sedan har det bara fortsatt. Jag har ständigt tvingats flytta fram mina mentala positioner och fysiskt göra något för mig nytt. Utbildningar. Arbeten. Flytten från Skåne. Få kronisk sjukdom. Och så vidare.

Jag har aldrig varit en äventyrare som sökt nya utmaningar eller spänning. På nåt sätt har det omständigheter som tvingat mig till sådant som andra finner som en naturlig del av livet. Om jag vill ha lugn och ro? Jo, men inte för mycket lugn och ro. Dessutom är det något – åtminstone inte jag – kan förvänta mig. Livet händer hela tiden.

Förresten är jag glad att jag kunde lämna mig bohåla bakom mig. Kunde jag nu bara lämna den 28 december också bakom mig…