Magi #399

Trolleritrick, eller nåt. Jag kan inte förklara det riktigt.

Jag har alltid haft svårt för att svälja tabletter. Hur mycket vatten jag än dricker så fastnar allting i halsen på. Nu när jag ska ta minst nio tabletter per dag (tack, ms!) så är det extra kämpigt. Först vatten. Sedan en tablett. Sedan vatten. Sedan tablett. Sedan vatten… ja, ni fattar.

När jag tog morgonens fjärde tablett så gick det helt enkelt inte. Jag hostade till och där låg den i botten på vattenglaset. Plus den tablett jag tog innan. Den jag sköljt ner med vatten. Öh, va? Jag hostade till lite ytligt en gång?! Hur kan en tablett jag svalt som omsorgsfullt göra sådan sorti? Jag förstår absolut ingenting. Mer än att jag verkligen har trång matstrupe och inte kan svälja ner något så det hamnar i magsäcken. Trång passage. Sånt har jag hört om på jobbet. Vilket också kan förklara varför jag så snabbt blir mätt och har väldigt svårt att svälja på grund av dysfagi.

Okej, det är lite otäckt, men också lite imponerande. Trolleri.

Frihet är ondska #398

Sommar och jul – bästa tiden att få sitta i fred på jobbet. Synd att jag inte får lov att jobba mer än vad jag gör, för det skulle behövas.

Nu när deadline årskifte kommer så skulle man kunna tro att det blir lugnt i januari. Öh, nej. Då är det dags att skriva en årsrapport samt att jag i dag fick förfrågan om att vid tre tillfällen (minst) undervisa sjuksköterskor. Jag har inte tid, men måste. Jag måste väldigt mycket. När jag ifrågasätter och ställer frågan om inte någon annan kan ta det, så får jag svaret ”men det är ju du som är experten”. Är jag? Det förvånar mig. Tydligen är jag expert i precis allt, oavsett vad det gäller. Bredd och djup i allt? Själv brukar jag säga ”mitt minne är omfattande men något dimmigt”, vilket betyder att jag har lite kännedom om det mesta, så där lite lagom på ytan. Vilket är mer än vad andra har?

Plötsligt blir där ett avbrott i jobbet med en semesterdag (den första sedan den 15 augusti). Om det chockar mig mer än gör mig förtvivlad, vet jag inte. Men… Vad gör jag nu? Vad finns där mer än arbete?

Semesterförtvivlan #397

Tyvärr kommer jag att ta ut tre semesterdagar kommande tre veckor, eftersom jag är tvingad. Dag 1 på grund av hämndtjänsten. Dag 2 på grund av att ömma modern besöker mig. Dag 3… bara för att. Trots det har jag sparat 10 semester som jag inte hinner ta ut i år plus att jag får 31 nya semesterdagar nästa år. Ja, jag har 41 semesterdagar att ta ut nästa år. Problemet är att jag aldrig kan ta semester trots att jag får ta precis när jag vill utan hänsyn till andra. Nå, men jag måste ta hänsyn till att jag har ständiga deadlines för uppgifter som ingen annan kan och där jag dessutom aldrig kan få ersättare. Och så har vi det där med att jag inte mår bra fysiskt av att vara ledig mer än en vecka. Därför funderar jag på att kanske ta 1-2 semesterdagar varje månad, men så ofta kan jag inte vara borta. Sommarsemestern…. Jag har redan börjat planera, för vi måste lämna in ansökan i februari. Vilka 33 dagar under 2015 ska jag lägga in som semester? Det är svårt.

Dessutom ska jag ju börja arbeta helg också. Det är helger som jag själv väljer och de är redan utsedda. En helg varje månad (utom februari, mars, juli, augusti). Så frågan är – hinner jag jobba med alla fridagar förutom semester? Min kalender är fulltecknad fram till september nu. Ack.

Jag är ledig för ofta utan semester. Jäkla röda dagar som kommer och tvingar mig vara ledig!

Men ledig är skönt… när jag hinner. Inte när jag måste.

Livet är en sång #396

Spotify får styra och besvara frågorna nedan.

1. Put your music player on shuffle.

2. Press forward for each question.

3. Use the song title as the answer to the question even if it doesn’t make sense.

NO CHEATING!

  • Will it be ok? Careless Whisper (George Michael)

Visst viskas det och det kan de få göra, det rör mig inte.

  • How are you feeling today? Praise You (Fatboy Slim)

Om jag hyllar Gud, vet jag inte. Däremot så är jag tacksam över dagar utan fysisk smärta, som i dag.

  • How do your friends see you? I Turn To You (Melanie C)

Det sägs att jag är förtroendeingivande.

  • Will you get married? 1000 nålar (Martin Stenmarck)

Är det beviset för att giftemål är tortyr?

  • What is your best friend’s theme song? High And Low (Tove Styrke)

Jag har bara bipolära vänner?

  • What is the story of your Life? Sound of our Hearts (Compact Disco)

Mitt jobb, skulle jag tro.

  • What was high school like? Sober (Loreen)

Klart jag var nykter under gymnasietiden! Varför? Vet ej.

  • How can you get ahead in Life? Do What U Want (Lady Gaga)

Jag har alltid tagit egna beslut för att komma framåt, gör som jag vill, utan hänsyn.

  • What is the best thing about your friends? Closer (Ne-Yo)

Verkar dock inte som om jag just nu står någon nära.

  • What is tonight going to be like? Dilemma (Nelly)

Söndagskväll. Ska jag välja sen kväll framför tv eller tidig kväll i säng?

  • What is in store for the remainder of this week? Life on Mars? (David Bowie)

Ja, vem vet?

  • What song describes you? Believe (Cher)

Jag tror att allt kan bli bättre, framtidstillförsikt.

  • To describe your grandparents? There Must Be An Angel (Eurythmics)

Japp, de sitter alla på ett moln, dingla med benen i det fria och spelar harpa.

  • How is your life going? Holiday (Madonna)

Rena semestern.

  • What song will they play at your funural? The Lazy Song (Bruno Mars)

Kan jag förstå.

  • How does the world see you? SexyBack (Justin Timberlake)

Åh, nu blir jag förlägen! Tack!

  • Will you have a happy Life? We No Speak Americano (Yolanda Be Cool)

Inga kommentarer.

  • What do your friends really think of you? Love Gun (Cee Lo Green)

Stor jä*la bock som tänker med ku… Va? Gör de?!

  • Do people secretley lust after you? Candyman (Christina Aguilera)

Tja, de verkar vara ute efter min lekamen och min ”klubba”.

  • How can I make myself happy? Cry Me Out (Pixie Lott)

Nej, jag gråter mig inte lycklig. Jag gråter aldrig.

  • What should you do with your Life? Diamonds (Rihanna)

Glittra och vara helt underbar!

  • Will you ever have Children? Distant Dreamer (Duffy)

Nej, kanske jag drömde om det i 17-årsåldern? Eller, det kan ju andra drömma om…

Kroniskt yrvaken #395

Hektisk vecka med sömnbrist resulterade i att den här lördagen bara försvann i vilans tecken. Det enda som tvingar mig ur sängen lediga dagar är att jag måste starta tvättmaskinen som har mycket att svälja innan ny arbets-/träningsvecka är här. Men det är extra svårt nu att vara vaken utan piggelintablett. Ge det några månader så kanske jag får medicinsk amfetamin insatt. Åtminstone hoppas jag på något mot ms-fatigue, men vad jag vet så finns det bara piggelintabletter och amfetamin att välja mellan om jag inte ska bli helt förtidspensionerad och sängliggande. Rent fysiskt gör tröttheten att man inte vaknar till så mycket att man ens kan ställa sig upp.

Trots jul och nyår så kommer jag att arbeta varje vecka. Ändå finns där mycket omotiverad ledighet i form av röda dagar och jag behöver inte kämpa mot trötthet alla dagar. Ledigheten är att sova. Eftersom där är så mycket helg så fick jag tvinga mig att gå till snusbutiken i dag. Räcker fyra stockar till in på det nya året? Jag tror det. Jag hoppas det.

Som vanligt blir snuset dyrare vid årsskiftet. Men jag har fortfarande råd att lägga 1600 kr/månad. Smakar det, så kostar det. Det smakar gott och kostar en liten slant. Väldigt värt det!

Flärdtjänsten igen #394

Flärdtjänsten har varit ett helvete sedan jag fick mitt nya tillstånd från 1 december och som ska gälla i fem år. Om jag lyckades lösa problemen i dag vet jag inte, men det tog fyra samtal och fyra personers inblandning när jag ringde dem i dag.

De senaste fem åren har jag haft ensamåkning, det vill säga inga andra medresenärer i taxibilen. Detta på grund av att jag är lång (långa ben) och är ganska (ähum) stor på alla sätt och vis. Ska jag få på mig ett bilbälte (enligt lag) så måste jag sitta fram och det kräver också att stolen är tillbakaförd så långt det går. Plus att jag är lång och inte så rörlig, vilket innebär att jag har svårt att få in benen i bilen om sätet inte är tillbakafört. Samt att beröring där man kör in knäna i instrumentbrädan är fruktansvärt smärtsamt och försämrar balansen som är dålig ändå.

Plötsligt får jag inte ensamåkning längre. Men fick beviljat att sitta fram med tillbakafört framsäte samt att ingen medresenär får placeras direkt bakom mig. Och detta fungerade någorlunda i knappt två veckor. Men igår upptäckte jag det fasansfulla – i körordern gällande mig har flärdtjänsten plötsligt raderat detta med tillbakafört framsäte och ingen medresenär bakom mig. Orsak okänt.

Därför har jag i dag bråkat väldigt. Beviljar man något så förutsätter jag att den informationen också kommer chaufförerna till del, så jag slipper konflikter och diskussioner med chaufförer och medresenärer. Och att jag inte ska bli fysiskt lidande.

Fram och tillbaka hänvisades jag hos flärdtjänsten. Det jag dock fick veta var att man nu för alla resenärer tagit bort alla beslut ur de körorder som går ut till chaufförerna. De tyckte det blev för mycket text och information. Min fråga var hur jag skulle göra för att få de resor jag är beviljad om chaufförerna inte får veta villkoren. Svår fråga tydligen. De påstod att när jag ringer och beställer resor, så lägger beställningscentralen in bokstavskoder som ska motsvara det jag är beviljad. Mitt svar på det var att flärdtjänsten tidigare vägrat bokat resor åt mig eftersom det är arbetsresor och arbetsresor går bara att boka via telefon om man arbetar exakt samma klockslag fem dagar i veckan, men jag är schemalagd av arbetsgivare. Därför har man alltid hänvisat mig till att boka via Internet, men där har jag inte tillstånd att lägga till information, bara adresser, datum och klockslag.

Anledningen till att jag fick prata med så många människor på flärdtjänsten berodde på att det tog tid innan jag nådde en vänlig själ som var handlingskraftig och ringde IT-tekniker som nu lagt in extra val för mig i Internetbokningen så jag själv nu kan boka tillbakafört bilsäte fram. Om detta kommer fungera vet jag inte, då jag inte kan få in beslutet om att ingen får sitta bakom mig. Vilket betyder att chaufförerna kommer vägra låta mig föra tillbaka sätet då den bakom inte får plats med sina ben. Nå, men då får väl de resenärerna också ansöka om att få sitta fram med tillbakafört bilsäte. Eller?

I vilket fall som helst så har jag i dag begärt att min läkare ska skriva ett kompletterande intyg med begäran om att jag ska återfå ensamåkning så jag slipper alla problem, allt strul och alla diskussioner. Hur detta blir, om det leder till att jag återfår ensamåkningen, vet jag inte. Men jag är inte nöjd. I femton år har jag slagits mot flärdtjänsten som inte sköter sina uppdrag. Och det här jag fick höra i dag att de raderat allas information till chaufförer och att bokningsförfarandet är annorlunda – varför har man inte gått ut med den informationen till alla sina kunder? En information som inte ens nått alla inom flärdtjänsten och inte alls till chaufförerna.

Göteborgs kommun är inte fantastisk. Och de olika nämnderna ännu värre. Hämdtjänsten går jag inte ens in på i dag…

Koll på läget #393

Ske min vilja. Jag behövde inte säga så mycket vid dagens möte, för jag hade redan fått med mig cheferna i förväg. Därför blev det ett beslut för andra att rätta sig efter. Och detta har jag haft lite ångest över, eftersom jag inte riktigt visste om jag missuppfattat situationen och därför själv kanske dragit felaktiga slutsatser. Har också förstått att jag ifrågasätts aldrig av personer i chefsposition då de tycker att jag ändå för fram relevanta problemställningar som jag också har lösningar för men saknar beslutsrätten. Jag är nöjd med det förtroende jag visas och tror det beror på att jag genom åren visat vad jag går för. Åtminstone har jag lättare att driva igenom förändringar om det involverar chefer som ”alltid” känt mig. Nyare chefer är mer skeptiska. Inte över det jag framför, utan det att jag har mycket att säga till om utan att själv vara chef. Jag är medveten om att jag kör över människor, men jag har uppbackning.

Ett annat litet minimöte (med ännu en chef) bekräftade också något jag fattat eget beslut om. Jag fick okej. För att administrativt underlätta för läkare så kommer jag att ta på mig att utföra vissa av läkarnas (enligt lag) ansvarsområden. För det första så kan jag det rent praktiskt och gör det korrekt. För det andra blir det en delegering till mig. Som garanterat ökar patientsäkerheten även om det är jag och inte en läkare som utför jobbet. I slutändan är det ändå ett läkaransvar, oavsett vem som utfört jobbet.

Hur många chefer har jag? Öh… En? Men ibland arbetar jag med chefer som har annan personal under sig och som är mina arbetskamrater (inte kollegor). Och ibland arbetar jag direkt med chefens chef, eller chefens chefs chef. På tal om det stod jag i går bakom chefens chefs chefs chef när jag var på Pressbyrån. Min chefs chefs chefs chefs chef känner jag inte, har nog aldrig träffat, men däremot så har hon tidigare varit gift med en läkare jag arbetade med för 15 år sedan. Liten värld. Hur många anställda är vi? 51 000. Därmed är det ganska kul att jag och har kontakt med chefer som är på tre (av fem) nivåer ovanför mig. Och att jag rör mig mellan alla personalkategorier, verksamheter och städer. Hur det blivit så är lite oklart, men där är alltid någon som känner någon som vet vem jag är och då får jag en massa inbjudningar till möten, samtal, mejl och så vidare som jag nappar på. Mitt kontaktnät är enormt. Plus att jag arbetar med så många saker. Det är sånt som sammantaget ökat på mina kunskaper och som också gör att jag är med överallt och kan ta diskussioner med chefer utan att gå i egen chefslinje. Jag kan komma in från sidan.

I förra veckan träffade jag min elevs lärare där jag fick höra att på skolan så var mitt namn väldigt ofta förekommande i uppsatser, att jag var källhänvisning till det mesta som studenterna skrev om i sina examensarbeten. Åh?

Ibland skulle man kunna tro att jag är en kändis.

Hybris.

Mycket nu #392

Tur man har kamrater på jobbet. Vi tog ett nytt blodtryck i dag – i vila. Resultatet blev 130/85. Långt ifrån skrämselvärdet 140/105 från i går. Men oron har ändå gjort att jag inte kunnat sova i natt och därmed varit extrem trött i dag med huvudvärk.

Morgonen var snärjig. Fönsterputsare skulle komma innan jag skulle till jobbet, det var jag lovad. Jo, de kom 20 minuter innan jag skulle åka till jobbet, så det var med nöd och näppe det hanns med. Och jag fick börja morgonen med att flytta undan alla krukväxter. Som jag alltså inte hann sätta tillbaka förrän efter jobbet. Gud, vad jag är trött!

Och så gick jag in på apoteket för att lösa ut mina nya läkemedel som jag ordinerades i går. Självklart fanns inte dessa mediciner hemma och har fått beställas. Kanske i morgon kväll.

Som sagt har jag en stressvecka nu. Det har inte med jul eller ledighet att gör – det är bara mycket just nu. I morgon ska jag… sjukgymnastik, möte, utbilda – och kanske få leverans av läkemedel. Samt hur osannolikt det än låter – jobba.

Samarbete #391

Kära, presumtiva samarbetspartner! Det har kanske helt gått er förbi, trots att ni säger er ha funnit min blogg som väldigt intressant, att jag har en liten länk överst till höger på sidan? Tyvärr kan jag inte peka, men kanske denna demonstrativa skärmdump av denna sida du är inne på kan underlätta?

 

Ja, där ovanför sidhuvudet. ”SPONSOR?” För att förenkla ännu mer, så kommer här innehållet på sidan.

Detta är en privat och personlig blogg där jag redan vid starten 1999 bestämt att inte acceptera reklam eller sponsorer. Jag svarar inte på förfrågningar om utbyte av länkar i syfte att värva konsumenter, medlemmar eller läsare. Om – big if – jag skulle vara intresserad av ett sådant utbyte, så är det jag som tar initiativet.

Det betyder naturligtvis att jag inte besvarar förfrågningar eller godkänner något som helst utbyte av ”information”. Reklam… Sponsorer… Samarbete… Informationsutbyte… Länkutbyte… Recensioner av varor/produkter… Mot betalning… Ideellt… Av godhet… Oavsett vad man kallar det för så ändrar jag inte inställning. Och skicka absolut heller inga påminnelser om att jag inte hört av mig. Svaret och anledningen finns klart och tydligt på min sida. Acceptera! Uppträd lite seriöst!

Pillertrillare #390

I tre år har jag haft helvetesmedicinen på grund av neurogen smärta. När jag före sommaren försökte sätta ut helvetesmedicineringen då smärtan inte finns kvar, så gick det inte eftersom jag fick lufthunger (inte kunna djupandas, kvävningskänsla) som min neurolog tolkade som att panikångest kommer till ytan. Därför skickades remiss till psykiatriker eftersom neurolog inte vågar sätta in annan behandling under pågående medicinering. Jag behöver ett ersättningspreparat som kan tas parallellt.

Så, efter sex månaders väntan fick jag mitt besök till psykiatriker. Därför får jag nu ett annat helvetespreparat som jag ska ta samtidigt som helvetesmedicineringen. Tjohoo? Ett preparat som har syftet att dämpa panikångest och som ska göra mig lugn i stressfulla situationer. Egentligen är det mot depression och social fobi, vilket jag inte alls känner igen som något jag lider av. Dessutom blev det ett läkemedel som nästan inte skrivs ut i Sverige, och syftet med detta är att vanliga antidepressiva leder till viktuppgång, men inte detta.

Dessutom fick jag tabletter mot B-vitaminbrist. Som ska öka på ämnesomsättningen. Jag börjar misstänka att doktorn ville att jag skulle gå ner i vikt?

Ett blodtryck togs. Jag som alltid legat på gränsen till för lågt blodtryck, hade nu ett alltför högt undertryck. 140/105. Något utredning för detta var det inte tal om. Men jag blir lite orolig om det är ett konstant undertryck. Kanske jag själv börjar kontrollera på jobbet och tar kontakt med vårdcentralen? Normalt blodtryck är 140/90, helst lägre, gärna med undertryck 80. Jag vill inte börja med blodtrycksmedicinering också, helst inte som jag inte tål betablockad som är förstaval vid hypertoni.

Jag är väldigt läkemedelskänslig. Tål knappt halva doseringar och får biverkningar av allting. Trött på läkemedel och är skeptisk. Men måste medicinera. Förutom att jag nu blir av med min piggelintablett som inte får tas med nya helvetespreparatet.

Suck och pust och stön #389

Dagens hets gjorde att jag inte hann det jag skulle. Så ser de flesta dagar ut. Jag lämnade elev vind för våg. Hann inte det jag skulle göra inför deadline årskifte. Vattnade aldrig krukväxterna på jobbet. Missade eftermiddagsfika. Skulle skrivit ihop en checklista som skulle mejlats ut i dag. Nej, bättre lycka en annan dag.

Eftersom jag ska till doktorn i morgon så fick jag beställa sjukresa via Moldavien. Frågan är om de förstod mig och den adress jag skulle till. Kan bli väldigt ospännande. Tror jag tar ut ilskan i förväg genom att ligga vaken hela natten och gnissla tänder.

På tal om den märkligt kvinnan från gårdagen… I dag har bostadsvärden gått ut med varning om att det rör sig märkliga personer i området som stjäl där de kommer in, så vi får inte släppa in någon i trapphus och okända som ringer på dörren ska vi verkligen vara observanta mot. Alltså måste jag porta hämndtjänsten.

40 år senare #388

Existens är konstigt. Det känns så overkligt att veta att platser jag inte besökt på över 40 år finns kvar i stort sett oförändrat.

Jag hörde om platsen där jag växte upp ute på landet. En plats vi flyttade ifrån när jag var sex år gammal. Där har inte hänt så mycket. Samma hus står kvar, även om ett hus byggts ut och ett har tillkommit. Annars är det samma åkermarker. Människorna som bodde där (då, i början av 70-talet) är sedan länge borta. I husen bor det nya människor – av någon anledning barnbarn till de ursprungliga. Och det är det jag finner så konstigt. Jag har flyttat runt genom åren, har ingen förankring till fysisk plats. Men där finns de som stannar kvar i genpoolen ur flera perspektiv. Varför gör man det? Varför vill man leva sina liv med så lite nytt som möjligt? Vilken tillfredsställelse ger det? Hur vidgar de sina vyer? Hur och när träffar de nya människor?

En släng av nostalgi kom över mig när jag hörde om platsen. Gårdarna, grusvägarna och åkrarna finns kvar. Platsen där jag som 4-åring provhånglade finns alltså kvar. Som om tiden stått still eftersom platsen i sig inte förändrats. Och det vet jag utan att ha varit där – det räcker med andras beskrivning. Hm. Undrar om Google Earth har dokumenterat platsen?

Jo…

Där bortanför trädet. Ute på åkern där det vid tillfället var högt av sädeslag. Gula byggnaden är en svinstia. I ryggen från bildens perspektiv bodde jag. Så det var ganska vågat att gå över landsvägen och ut på åkern, och vi blev påkomna (och jag hemskickad).

Så lite allt förändras. Trots avståndet i tid och plats. Ibland får man en illusion av att platser inte existerar bara för att man inte vistas där längre i praktiken. Märkligt.