Månad: <span>december 2014</span>


Warning: count(): Parameter must be an array or an object that implements Countable in /var/www/jontas.com/public_html/wp-content/plugins/kk-i-like-it/kkDataBase.class.php on line 107

Kära, presumtiva samarbetspartner! Det har kanske helt gått er förbi, trots att ni säger er ha funnit min blogg som väldigt intressant, att jag har en liten länk överst till höger på sidan? Tyvärr kan jag inte peka, men kanske denna demonstrativa skärmdump av denna sida du är inne på kan underlätta?

 

Ja, där ovanför sidhuvudet. ”SPONSOR?” För att förenkla ännu mer, så kommer här innehållet på sidan.

Detta är en privat och personlig blogg där jag redan vid starten 1999 bestämt att inte acceptera reklam eller sponsorer. Jag svarar inte på förfrågningar om utbyte av länkar i syfte att värva konsumenter, medlemmar eller läsare. Om – big if – jag skulle vara intresserad av ett sådant utbyte, så är det jag som tar initiativet.

Det betyder naturligtvis att jag inte besvarar förfrågningar eller godkänner något som helst utbyte av ”information”. Reklam… Sponsorer… Samarbete… Informationsutbyte… Länkutbyte… Recensioner av varor/produkter… Mot betalning… Ideellt… Av godhet… Oavsett vad man kallar det för så ändrar jag inte inställning. Och skicka absolut heller inga påminnelser om att jag inte hört av mig. Svaret och anledningen finns klart och tydligt på min sida. Acceptera! Uppträd lite seriöst!

||||| 0 I Like It! |||||

Skärmdump Skräp

Kommentarer stängda

I tre år har jag haft helvetesmedicinen på grund av neurogen smärta. När jag före sommaren försökte sätta ut helvetesmedicineringen då smärtan inte finns kvar, så gick det inte eftersom jag fick lufthunger (inte kunna djupandas, kvävningskänsla) som min neurolog tolkade som att panikångest kommer till ytan. Därför skickades remiss till psykiatriker eftersom neurolog inte vågar sätta in annan behandling under pågående medicinering. Jag behöver ett ersättningspreparat som kan tas parallellt.

Så, efter sex månaders väntan fick jag mitt besök till psykiatriker. Därför får jag nu ett annat helvetespreparat som jag ska ta samtidigt som helvetesmedicineringen. Tjohoo? Ett preparat som har syftet att dämpa panikångest och som ska göra mig lugn i stressfulla situationer. Egentligen är det mot depression och social fobi, vilket jag inte alls känner igen som något jag lider av. Dessutom blev det ett läkemedel som nästan inte skrivs ut i Sverige, och syftet med detta är att vanliga antidepressiva leder till viktuppgång, men inte detta.

Dessutom fick jag tabletter mot B-vitaminbrist. Som ska öka på ämnesomsättningen. Jag börjar misstänka att doktorn ville att jag skulle gå ner i vikt?

Ett blodtryck togs. Jag som alltid legat på gränsen till för lågt blodtryck, hade nu ett alltför högt undertryck. 140/105. Något utredning för detta var det inte tal om. Men jag blir lite orolig om det är ett konstant undertryck. Kanske jag själv börjar kontrollera på jobbet och tar kontakt med vårdcentralen? Normalt blodtryck är 140/90, helst lägre, gärna med undertryck 80. Jag vill inte börja med blodtrycksmedicinering också, helst inte som jag inte tål betablockad som är förstaval vid hypertoni.

Jag är väldigt läkemedelskänslig. Tål knappt halva doseringar och får biverkningar av allting. Trött på läkemedel och är skeptisk. Men måste medicinera. Förutom att jag nu blir av med min piggelintablett som inte får tas med nya helvetespreparatet.

||||| 0 I Like It! |||||

Blogg Hälso- och sjukvård Medicinering Multipel skleros (ms)

Kommentarer stängda

Dagens hets gjorde att jag inte hann det jag skulle. Så ser de flesta dagar ut. Jag lämnade elev vind för våg. Hann inte det jag skulle göra inför deadline årskifte. Vattnade aldrig krukväxterna på jobbet. Missade eftermiddagsfika. Skulle skrivit ihop en checklista som skulle mejlats ut i dag. Nej, bättre lycka en annan dag.

Eftersom jag ska till doktorn i morgon så fick jag beställa sjukresa via Moldavien. Frågan är om de förstod mig och den adress jag skulle till. Kan bli väldigt ospännande. Tror jag tar ut ilskan i förväg genom att ligga vaken hela natten och gnissla tänder.

På tal om den märkligt kvinnan från gårdagen… I dag har bostadsvärden gått ut med varning om att det rör sig märkliga personer i området som stjäl där de kommer in, så vi får inte släppa in någon i trapphus och okända som ringer på dörren ska vi verkligen vara observanta mot. Alltså måste jag porta hämndtjänsten.

||||| 0 I Like It! |||||

Blogg

Kommentarer stängda

Existens är konstigt. Det känns så overkligt att veta att platser jag inte besökt på över 40 år finns kvar i stort sett oförändrat.

Jag hörde om platsen där jag växte upp ute på landet. En plats vi flyttade ifrån när jag var sex år gammal. Där har inte hänt så mycket. Samma hus står kvar, även om ett hus byggts ut och ett har tillkommit. Annars är det samma åkermarker. Människorna som bodde där (då, i början av 70-talet) är sedan länge borta. I husen bor det nya människor – av någon anledning barnbarn till de ursprungliga. Och det är det jag finner så konstigt. Jag har flyttat runt genom åren, har ingen förankring till fysisk plats. Men där finns de som stannar kvar i genpoolen ur flera perspektiv. Varför gör man det? Varför vill man leva sina liv med så lite nytt som möjligt? Vilken tillfredsställelse ger det? Hur vidgar de sina vyer? Hur och när träffar de nya människor?

En släng av nostalgi kom över mig när jag hörde om platsen. Gårdarna, grusvägarna och åkrarna finns kvar. Platsen där jag som 4-åring provhånglade finns alltså kvar. Som om tiden stått still eftersom platsen i sig inte förändrats. Och det vet jag utan att ha varit där – det räcker med andras beskrivning. Hm. Undrar om Google Earth har dokumenterat platsen?

Jo…

Där bortanför trädet. Ute på åkern där det vid tillfället var högt av sädeslag. Gula byggnaden är en svinstia. I ryggen från bildens perspektiv bodde jag. Så det var ganska vågat att gå över landsvägen och ut på åkern, och vi blev påkomna (och jag hemskickad).

Så lite allt förändras. Trots avståndet i tid och plats. Ibland får man en illusion av att platser inte existerar bara för att man inte vistas där längre i praktiken. Märkligt.

||||| 0 I Like It! |||||

Minne

Kommentarer stängda

Sopslängarsöndag (SSS) gick väl rätt hyfsat fram tills jag gick ifrån soprummet. Då mötte jag en kvinna på gården som undrade om jag hade nycklar till husen. Öh, va? Nå, hon påstod att hon tappat sina nycklar, kanske i soprummet, om jag vill låsa upp. Jo, det gjorde jag. Hon undrade om jag inte ville följa med henne in i soprummet för att leta nycklar, men jag avböjde och gick. Efter en stund sprang hon ifatt mig på gården och visade att nycklarna var hittade. Jag fortsatte att gå, men hon följde efter mig. Jag går inte in på vad hon sa, men till sist skildes våra vägar och jag gick till affären. Vem sprang jag på inne i affären som började prata med mig? Jag har inget emot självmedicinering om det är jag som sköter den, om vi säger så. Nå, jag kunde åtminstone ta mig hem utan sällskap.

Veckan som kommer är lite omkastad. Min lediga dag har flyttats eftersom jag ska till farbror doktorn (besök nr 1 – jag har väntat i 3½ år, beroende på hur man räknar). Och det är fortsatt rehab-träning. Och flera möten. Och handledning. Och… och… fönsterputs! Tre månader försenade kommer fönsterputs årets mest bråda vecka och jag måste nu ta ner advent, gardiner och så vidare. Och det blir ett pusslande då det är en arbetsdag då jag inte kan vara hemma. Logistiken måste ske i samarbete med hämndtjänsten och jag måste eventuellt lämna ut bostadsnycklar. Gillar det inte, men det får bli hur jäktigt som helst i veckan – den måste gå ihop.

Alla som ber mig göra saker innan sportlovet får nu ett konsekvent nej av mig. Jag. Har. Inte. Tid. Dessutom brukar tandläkaren höra av sig i december/januari. Nej, tandläkare hinner jag inte förrän i april enligt min kalender som är fylld fram till midsommar.

Jag blir stressad bara av att skriva om alla måsten. Tur jag inte har ett julfirar-måste också.

||||| 0 I Like It! |||||

Blogg

Kommentarer stängda

Femton år sedan jag lämnade Skåne och jag har kanske varit på besök fem gånger. Ändå får jag väldigt, väldigt ofta höra att man frågat efter mig. Nej, jag känner inte igen namnen på de som frågat om mig, men jag har tydligen lämnat både avtryck och intryck? När jag försöker luska lite mer om vilka personer det är som frågat efter mig, så är det från två grupper kan man säga.

1) Bekanta till min far. Han pratade mycket med folk överallt i tid och otid. Vid dessa tillfällen har han nämnt om mig. Och eftersom han är borta sedan snart nio år, så får de inga uppdateringar om mig längre.

2) När jag mellan 1988-1989 jobbade i det privata företaget, så satt jag väldigt ofta i telefonväxel/reception och träffade då alla de 300 som var anställda. Men jag minns ingen, bara de 30 tjänstemän som jobbade inne på kontoret. Resterande 90 % kände jag varken till namn eller utseende, men tydligen kommer de fortfarande ihåg mig. Och ja, de tjänstemän jag jobbade med för mer än 25 år sedan frågar varje vecka efter mig. Som jag förstår det så saknar de mig och tycker det är hemskt att jag slutade.

Jag blir förvånad när man frågar efter mig. Jag lämnade Skåne för att jag inte längre kände någon anknytning. Men tydligen är jag ihågkommen ändå. Det jag inte kan förstå är vad jag har gjort för att bli ihågkommen. Jag är ju inte ens någon kändis.

||||| 0 I Like It! |||||

Fundering

Kommentarer stängda

Ah, lite bättre! Med förkylningen alltså. Så nu har jag inget att klaga på. Tusan!

Förutom ponnyridning. Nåt måste jag få klaga på. Varför då inte ponnyridning? Utan för min balkong på torget har det nu tre lördagar varit… julmarknad? De säljer julgranar, men det gör de veckans alla dagar från förste advent. Så den enda skillnaden – det som gör det till en julmarknad – är att de har ponnyridning på torget. Märkligt nog har jag själv aldrig sett hamburgaren, men jag har hört klövarna. Hovarna, menar jag… Mot kullersten, timme in, timme ut. Varför jag inte gillar det? Nej, jag har ingen anledning. Mer än att jag vill ha något att klaga på. Förmodar att ponnyridning inkluderar barn och då gör jag ju rätt i att klaga, för barn är onda tingestar. Det har jag läst i skräcknoveller.

Åh, feberyrar jag fortfarande?

||||| 0 I Like It! |||||

Dravel

Även om det återstår ett par veckor av året, så tänkte jag redan nu titta i backspegeln. Året som gått.

Del 1

Har du träffat några nya personer? 
Ja, men mest i tjänsten. Eftersom jag tvingades utbilda väldigt mycket personal i januari och februari. I min vardag betyder det inte att jag pratar med fler människor på jobbet, men det är något fler som jag hejar på när vi möts. Men nya personer? Varje dag möter jag människor jag aldrig tidigare mött. Isolerar man sig inte, så händer det ständigt.

Har de påverkat dig positivt/negativt?
Varken eller. Ofta är det en interaktion som resulterar att vi kommunicerar på ett sätt så vi kan gå vidare och utföra stordåd var för sig. Typ.

Har du gjort någonting i år som du inte gjort förut? 
Hävdat mig själv.

Hade du några nyårslöften? Höll du dem?
Nej, men däremot så lovade jag mig själv att se till att skala bort allt som varit för mycket på jobbet och som stressat mig. Nu i december har jag nått dit. Istället stressas jag av att hinna med både rehab-träning och fritid (vila/återhämtning). Men bromsen på jobbet tog 10 månader innan jag nådde fram.

Någonting/någon du saknar 2014 och vill ha 2015? 
Hälsa, ork och social samvaro på fritiden. Det är dags nu.

Det bästa du har gjort i år?
Tagit initiativ till förändringar.

Ditt största misstag?
Hävdat mig själv. Bra för mig, väcker ont blod hos andra.

Hur har du firat jul i år? 
Vi är inte där än. Men jag ska åtminstone inte arbeta. Så det blir kanske Kalle Anka på julafton för första gången på… på… 15 år.

Vilka datum från 2014 kommer du alltid att minnas? 
Specifika datum minns jag aldrig, men jag minns speciella saker från året 2014.

Låtar som alltid kommer påminna dig om 2014?
Många bra låtar, men för att kunna förknippa dem med ett årtal måste också en händelse finnas som jag kan associera till. Vilket jag inte tror finns.

Vad önskar du att du hade gjort mer? 
Jag vet inte. Jag har ångest över att både jag och andra inte tar kontakt med varandra. Dödläge.

Vad önskar du att du hade gjort mindre? 
Jag vet inte. Jag har verkligen försökt göra så gott jag kunnat med de förutsättningar jag haft i år.

Vad är det pinsammaste du gjort i år?
Lite dumt, men jag tycker det är pinsamt att gå med rollator. En tröskel jag nu 1½ år senare håller på att komma över.

Blev du kär under 2014?
Orkar inte.

Har du legat på sjukhus under 2014?
Äh, där finns ändå inga vårdplatser. Nej, jag har inte haft anledning. Har inte ens sökt på vårdcentralen eller akuten.

Skadat dig eller varit allvarligt sjuk?
Nej, same same no difference.

Hur många one night stands? 
Jag tycker frågan är oförskämd, faktiskt.

Vad gjorde du på din födelsedag 2014?
Inget, det var en söndag. Tror jag på måndagen fick en liten blomma på jobbet.

Vem fick dig att må bra?
Indirekt – sjukgymnasten.

Har du förlorat någon vän i år?
Det undrar jag också. Folk har försvunnit på Facebook. Riktiga vänner, inte nätvänner. Bara poof, så där.

Vem saknade du?
Ingen speciell. Alla.

Har du flyttat under 2014?
Bara möbler.

Har du varit full 2014?
Alkoholförbud på grund antiepilepsimedicinering.

Vad ska du göra nu på jullovet?
Sånt har man inte som löneslav. Men de dagar jag är ledig under julhelgen innebär fortsatt rehab-träning ute hemmavid. Om det inte blir halka och snö. Troligt?

Har du varit gladare eller ledsnare i år jämfört med förra året?
Mentalt tröttare. Känns som om jag gjorde halt för fyra år sedan när jag blev sjukare.

Vad ser du fram emot 2015?
Klarhet.

Del 2

Årets citat:
”F. Itta”.

Årets seger:
På försommaren gick jag i skogen utan gånghjälpmedel.

Årets största:
Löneökning bland kollegor. Tror jag.

Årets resa:
Det… Vet jag inte? Har jag rest? I tjänsten till grannkommunen. Det är nog det längsta. Men inget som är något att minnas.

Årets musketörer:
Nej, vadå?

Årets present:
Jag gav mig själv ett par läsglasögon?

Årets YES I CAN:
Efter tre år har jag börjat kunnat gå till Ica utan att behöva skicka hämndtjänsten.

Årets snabbmat:
Jag har blivit väldigt förtjust i Findus frysrätt med kyckling och röd curry.

Årets grönsak:
Röd spetspaprika.

Årets kärleksförklaring:
Det är långsökt – men det finns de som älskar mig. Åtminstone får jag uppskattning.

Årets fundering:
”Hur går jag vidare?”

Årets jobb:
Jag gör ständigt insatser i sådant som inte är mitt jobb, men där jag har kompetens och kunnande.

Årets sommarparadis:
Bara att vara ledig.

Årets sport:
Obegåvade människor sysslar med sport. Vad tycker jag då om de som intresserar sig för sport?

Årets film:
Få filmer. Jag orkar inte filmer. Tv-maraton däremot…

Årets ajfan:
Tänker jag hela tiden.

Årets bok:
Läser om Gabaldon. Inne på bok fem av åtta.

Årets skiva:
OneRepublic, Native.

Årets sång:
Det ändras hela tiden. Årets favoriter:

  • Sia, Chandelier
  • Sam Smith, I’m not the only one
  • OneRepublic, Love runs out
  • Hozier, Take me to church

Årets glädjeminne:
Jag har fått godkänt att åter få jobba helg och då med eget arbete utan att ersätta någon annans tjänst.

Årets dödsfall:
Många kändisar, vilket inte berör mig så starkt.

||||| 0 I Like It! |||||

Nätlista

Kommentarer stängda

Ännu en halvdag på jobbet då jag inte orkade mer på grund av förkylningen. Dessutom får jag väl säga att jag nu också blivit subfebril, på gränsen till feber. Jag har 36,8 i dag. Nu när jag köpt ny termometer så har jag några gånger testat (när jag varit frisk) för att se om min normaltemp ligger på simma nivå oavsett vilken termometer jag använder. Jo, jag har 36,2 som min normala och stadigvarande temperatur. Så +0,6 är nog feber. För ”normaltempade” är +0,4 subfebrilitet.

Och jag hade nöjet att börja dagen med att kräkas. Nattens snoruppsamling retade kräkreflexen. Därför har jag nu också whiskyröst. Och den där hostan som kom i går kväll… Och detta snytande… Och det halsonda…

Märkligt nog vänjer jag mig aldrig vid en förkylnings vedermödor. Det är lika hemskt och jobbigt varenda gång.

Helgvilan är här.

||||| 0 I Like It! |||||

Dravel

Kommentarer stängda

Äh. Orkade arbeta halva dagen innan förkylningen ledde mig hem till sängen. Men jag är optimist, testar alltid att gå till jobbet ändå, varje dag. Och en vacker dag orkar jag vara där en hel dag.

||||| 0 I Like It! |||||

Blogg

Kommentarer stängda