Dag: 15 februari, 2015

Melodifestivalen. Hur såg de ut? Vad hade de på sig? Vad sjöng de? Snabbreprisen… Men den här gången tar jag också med några kommentarer som jag lade ut på Facebook.

Lönnfet skåning med bra Kempe-låt men förstörs av sura toner. Linus iklädd tjurring i näsa, tatueringar och svarta myskläder.

 

Emile också svartklädd, ser intoxikerat trött ut och sjunger vackert uttråkad ett sömnpiller.

 

Barnlåt, stämsång, extremt falskt, leksaksklossar på scen. Jojkar eller nåt. Oj, oj, oj, oj, oj, oj, oj, oj. Han och hon och hen. Vi ska ta en groupie ikväll. (PS! Enligt GP:s rescension: en selfiepinne upp i röven).

 

Sångare med knullrufs, sjunger yrvaket och smått falskt. Värdelös låt, lite the Ark-varning. Innehåller de Forrest-flöjten från Danmark. (Min kommentar nu: De är två sångare, men lead hade ingen utstrålning så jag placerar honom längst till höger i bild, lite utanför).

 

Blonderade rockkärringar sjunger vaggvisa och visar hur man håller ton och sjunger stämma. Gamla och trötta, sitter i soffa på scen. Nu reste de sig. Sjunger broken hips, flåt, broken grace.

 

Alltid denna svarta kostym. Discodunk men låter som uppdaterad Dansa i neon. Vers bättre än refräng. Håller inte vad den lovar riktigt.

 

Domedagslåt med pipig röst. Kvällens modernaste låt, men inte så bra. Hade den varit det så hade Miss Li själv framfört sin låt. Tonartshöjningen låter malplacerad. Njä.

 

||||| 0 I Like It! |||||

Bitstrips Schlagermassaker

Varje år framhåller jag bloggens födelsedag. Det är inte antalet år som är intressant, utan detta att jag inte verkar kunna sluta trots att jag i början bara hade målet att blogga i ett helt halvår. Men något hände med det där målet. Det skjuts framför mig. I dag har bloggen (eller Dagbok på nätet) hunnit fylla 16 år och snart har jag väl bloggat längre än mina läkarkandidater är gamla (okej, ge det ett par år till). Det är märkligt hur produktiv man kan vara på nätet, men inte irl.

Varför lade jag inte av med bloggen efter ett halvår? Jag läste andras bloggar. Jag skrev min egen blogg. Där kunde det stannat och då hade jag nog tröttnat efter ett tag. Det som hände var att vi med html-knackad dagbok hade gästböcker. Vi började kommentera varandras texter. Vi hade inga filter (kunde vara mer privata än i dag) och grupperingar uppstod. Ett år senare bestämde vi oss för att träffas, vilket blev första dagboksträffen som skedde på försommaren 2000 i Peking (Norrköping). Japp, jag har fortfarande kontakt med samtliga från den tiden. Få har fortsatt blogga, men vi finns på Facebook. Alla är vi inte ”vänner” på Facebook, men vi har ett slutet forum på Facebook där alla är med.

Det var fortfarande suspekt och lite farligt att träffa främmande människor via nätet vid den här tidpunkten. Men vi fann varandra och gemenskapen finns kvar. Och jag fortsätter blogga.

Jag började blogga innan det blev modernt. Jag har fortsatt blogga efter att det blev omodernt. Jag förstår inte hur det kunnat gå så många år. Att dagligen sätta sig vid datorn och skriva en dagbokstext i sexton år är att vara konsekvent. Det är en rutin. Det är ett måste. En nödvändighet.

Det kusliga är när jag ser årtalen framför mig. Alla åren…

  1. 1999
  2. 2000
  3. 2001
  4. 2002
  5. 2003
  6. 2004
  7. 2005
  8. 2006
  9. 2007
  10. 2008
  11. 2009
  12. 2010
  13. 2011
  14. 2012
  15. 2013
  16. 2014
  17. 2015

För då blir det plötsligt sjuttonde året jag nu påbörjar. Men jag ser också att mellan år 1 och år 2 hände allt. Mycket tack vare bloggen. Jag vågade mer. Jag var peppad av andra bloggare. Det var då jag sade upp mig från jobbet och flyttade 30 mil. Otänkbart före bloggens tid. Så på ett personligt plan har bloggen haft enorm genomslagskraft. Nätet har raserat murar. Kanske det är av tacksamhet jag fortsätter klänga mig fast vid bloggen?

||||| 0 I Like It! |||||

Fundering Minne

Comments closed