Ilsken man

Varje dag startar jag nya projekt på jobbet. Jag slutför aldrig något av det jag påbörjat, utan det ligger sedan i högen ”att göra”. Först blir jag tilldelad och tillsagd att utföra uppgifterna, men när det sedan kommer till kritan så måste någon ta ett officiellt beslut om genomförandet och det är där det alltid blir halt. Ingen i beslutsfattande position vågar ta beslut, och då är det ju genast stopp för min del. Jag hade snabbt och enkelt kunna slutföra alla projekt om jag bara fick klartecken. Därför brukar jag också begära mandat för beslut, och det får jag, men sedan blir det ändå stopp i organisationen eftersom jag inte kan få mandat som en delegering. Ack, vad jag är trött på det här arbetssättet där jag aldrig får känna någon form av målgång! Värst är om många chefer är inblandade som ger motstridiga beslut. För man pratar inte med varandra.

Det jag inte heller gillar är när man får för sig att ta beslut baserade på felaktigheter där man tror att det ska förenkla för medarbetarna, där konsekvensen blir precis tvärtom. Därför är jag ständigt arg och höjer rösten för att försöka stoppa beslut. Jag presenterar fakta, uppvisar underlag, ger exempel och så vidare. I slutändan blir det ändå att beslutet går emot mig. Så går det någon vecka. Och kaos uppträder. Och jag får frågan hur det kunde hända. Ja, säg det? Vem som får reda ut felaktigheterna och skriva rutiner? Ja, gissa?

Jag skulle bli en utmärkt chef och ledare. Påstår andra, själv är jag tveksam och något ovillig. Men jag skulle vara fortsatt driftig och insatt, samt ta rätt beslut. Jag vill inte påstå att det är något jag upplevt i arbetslivet. Snarare att de som seglar uppåt i hierarkin slappnar av, inte bryr sig och vill ta populistiska beslut så inte personlig friktion uppstår.

Oavsett vilken position jag befinner mig i, så arbetar jag efter tesen ”rätt och riktigt”. Jag vill ha mer att säga till om. Utan att vara chef. För det skulle vara rätt och riktigt.

||||| 0 I Like It! |||||