Instavisdom

Visdom finns det gott om på Instagram. När jag finner något intressant och livsavgörande så brukar jag delge detta i en annan kanal; Facebook. Här är ett urval på 60 bilder.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Lugnet

Min ovilja till långledighet har gjort att jag inte varit ledig när andra haft långhelg fyra dagar i vår. Det kompenserar jag med att spara timmar/dagar och istället ta mikrolånghelg (tre dagar). Som i dag. Fyra dagar bort från jobbet och jag börjar klättra på väggarna. Eftersom jag vet att jag inte har tid med att vara ledig, egentligen. Men nu börjar det lugna ner sig på jobbet och är inte lika hysteriskt. Kanske beroende på att fler och fler arbetsuppgifter ÄNTLIGEN förs över på andra. Snart är jag nere på motsvarande tre heltidstjänster! Det betyder också att jag har överblick och kommit bättre i fas, kan lägga ner mer tid på att göra ett gott arbete (istället för bara arbete).

Det enda tråkiga är migrän dag 3. Då kvittar det om jag jobbar eller är ledig. Nej, jag blir inte sängliggande av migrän. Det bästa med i dag är att solen åtminstone inte visar sig, och då är det mindre plågsamt med migrän.

Den här helgen måste jag ta itu med att hitta alla ställen på nätet där jag registrerat mig med min Telia-mejl så jag till månadsskiftet kan säga upp mitt abonnemang. Det finns inga ursäkter att ha dubbla abonnemang hemtelefoni och bredband.

Surtant

Kraftpaketet har migrän dag 2. Fick ändå höra av kollega att jag såg väldigt frisk och pigg ut. Jo, men nu är jag hemma efter jobbet och tänker dra täcket över huvudet. För jag känner mig inte som jag tydligen ser ut.

Kraftpaket

Nu är jag kanske lite tjatig, men det finns något terapeutiskt att återupprepa sådant jag skrivit om tidigare. Anledningen till att jag återkommer i vissa ämnen beror på att jag är förundrad, inte förstår, försöker komma underfund med…

På jobbet i går pratade vi om Göteborgsvarvet och jag nämnde det min sjukgymnast sagt om att jag borde ställa upp. Jag går snabbare än de som joggar/halvspringer. I Göteborgsvarvet skulle jag få en bättre gångtid än de som joggar loppet. Enligt sjukgymnasten. Något som de också på jobbet nu höll med om, för de brukar väldigt ofta kommentera detta att jag går så himla fort (de kan inte haka på mig). Till och med ömma modern brukar få säga till mig att antingen sakta ner eller gå i förväg och vänta längre fram. Nej, jag kan inte gå långsamt, för då kan jag inte hålla balansen. Men jag har nog alltid gått fort.

Det som också diskuterades i går är att jag är så stark även i överkroppen trots att jag inte har ett arbete som är muskeluppbyggande. Sjukgymnasten säger ju också att jag har starka armmuskler. Själv kan jag inte avgöra det eftersom jag inte har något att jämföra mig med. Vad är normalt? Ingen aning. Jag minns själv min mönstring som 17-åring där jag var fruktansvärt svag i armtest. Så hur kan jag ha blivit starkare efter 30 år? Ingen aning.

Möjligen finns en delförklaring i det svar jag fick i går när jag diskuterade ovan på jobbet. Genetiskt har jag muskelmassan och behöver inte träna som så många andra människor. Hade jag inte haft min övervikt eller ms skulle jag ha en naturlig atletkropp, fick jag höra. Japp, det är detta som gör mig så förundrad att jag stannar upp för att försöka analysera och förstå. Jag har alltid sett mig som fysiskt svag, förutom gällande benen som jag trott var starka på grund av övervikten. Men kanske inte? Redan i 10-årsåldern fick jag höra att jag cyklade som en galning uppför backar där andra fick gå och leda cykeln. Och då var jag ändå ganska otränad och lat redan då. Men muskelkraften fanns där. För att stärka benmuskelmassa vid övervikt kräver det också att man måste röra på sig ganska mycket för att öka den, men jag har aldrig varit någon friskus.

Ja, kanske det stämmer? Genetik. Jag är stark, seg och uthållig. Så… märkligt.

Men jag tänker tusan i mig inte ställa upp i Göteborgsvarvet! Det verkar vara för simpelt för någon med min kapacitet. 😉

Handikappsovänligt

Tanken hann slå mig innan jag insåg det orimliga. Jag har fått min dvd jag beställde i helgen (Stargate) och tänkte nu ”dra ut telefonen ur jacket”. Nå, men… 1) Jag har ju tusen mobiltelefoner. 2) Ingen ringer mig någonsin. Vilket alltså förklarar hur jag hinner se så jäkla mycket på tv!

I dag skulle jag till vårdinrättning som patient. Med andan i halsen (tidsmässigt plus taxihysterisk chaufför) tog det stopp vid hissen. Jag skulle till fjärde våningen med min rollator, men hissen var avstängd på grund av reparation. Öh… En vårdinrättning med sex våningsplan där det bara finns en (1) hiss?! På markplan fanns endast en privat restaurang så jag traskade in där för att fråga om det fanns fler hissar någonstans. Nej, inte vad de kände till. Så hur skulle jag nå vårdinrättningen? Telefonledes? Jag fick ringa till de som bokat mig (centralt nummer, inte där vårdinrättningen finns). Lyckligtvis svarade man där, vilket de inte är kända för. De i sin tur ringde vårdinrättningen som fanns över mig. Efter en stund kom personal ner. Sedan fick jag gå i trappor och de bar rollatorn åt mig. Jag tycker det är sanslöst. Hur hade de gjort om jag suttit i rullstol? Men alltså… En hiss?! Och när jag var klar fick jag går nedför trapporna och rollatorn fick bäras ner.

Efter detta äventyr åkte jag till jobbet och till Pressbyrån. De sistnämnda efterlyste i går enkronor. I dag överlämnade jag 350 enkronor och fick motsvarande tillbaka i sedlar. Jag har nog aldrig sett sådan lycka eller fått så många tack tidigare. Kan tänka mig att det motsvarade samma uppskattning som om jag räddat någons nyfödde ur en krokodils käftar, eller nåt.

Arbete? Jo, min arbetstid i dag har varit att sitta på ett möte i drygt 3 timmar. Givande? Nja, både och. Vem bryr sig. Nu ska jag titta på Stargate!

…helvete!

Ruelse. I dag fick jag åter be om ursäkt för att jag lägger mig i, kommenterar, är nyfiken, ifrågasätter och så vidare. Själv tycker jag att jag är jättejobbig, men samtidigt är där aldrig någon som sätter mig på plats. Bättre att förekomma. Men som svar fick jag i dag att det är precis det man värdesätter hos mig, att jag vill ha förändring, vill göra förbättringar och att det är syftet med att jag lägger mig i. Vilket får mig att nästan må än sämre, eftersom det då verkar som om jag fiskar efter uppmärksamhet och bekräftelse. Nå, men det verkar lugnt åtminstone att jag är så tjatig om sådant som kanske inte angår mig (eller om det gör det?).

Det är tveeggat. Chefer tycker att jag är jobbig eftersom jag är en blåslampa i arslet på dem, samtidigt som de då alltså (se ovan) uppskattar mitt engagemang. För jag är också driftig och genomför förändring som utlovat (med deras godkännande i förväg, naturligtvis). Men hur reagerar kollegor? Jo, de värdesätter väl att ha mig att vända sig till, men de tycker att jag är skitjobbig när jag förmanar dem att rätta in i sig i ledet och följa rutiner. Det får jag höra ganska tydligt och relativt ofta. Ja, både det positiva och det negativa. Kanske det är pikarna och gnället som får mig att ifrågasätta mig själv.

Ärligt så förstår jag inte det där med att det ska vara så svårt att följa rutiner och arbeta enhetligt. Om jag kan lära mig något utantill, varför kan då de inte ens läsa innantill? Informationen jag delger är regelbundet repetitivt och muntligt, samt skriftligt. Det är ett underbetyg i mina ögon att vara så ignorant, en form av arbetsvägran. Jag som är superstressad, splittrad, har kognitiva problem, har däremot inga problem utan komma ihåg eller följa rutiner. Hur kan man vara så ointresserad av det som är ens arbetsuppgifter? Hela problematiken dryftar jag ofta med cheferna och de är på min sida. Men kan ingenting göra. Inga repressalier finns att utdela. Som jag ser det är detta ett arbetsmiljöproblem. Trots att jag är skyddsombud så kan jag inte göra mycket ur den aspekten, för det är lite svårt att ta upp frågan med sig själv.

Min huvudarbetsuppgift sedan årsskiftet, och den enda arbetsuppgift jag just nu har, är att rätta andras fel. Då är något åt…

Helgslutet

Måndag och ny vecka står på tur efter en slapparhelg. Just nu känner jag ett stort behov av ledighet, tillfälle till att dra mig undan världen, bara få ägna mig åt egots behov av annat än arbete/vila. Men det är bara att föröka uthärda tills sommarsemestern kommer. Det är bara om en månad. Egentligen hade jag kunnat ta en semestervecka redan nu, för dagar har jag så det räcker och blir över. Mitt semesterberg är relativt stort. Problemet är att jag inte har tid att vara ledig från jobbet. Så, det är bara att bita ihop och ge sig i kast med vardagen ett tag till. Men vad jag känner inför måndagen….

 

Lite tv, mycket film, men helst tv

Ända fram till första reklaminslaget orkade jag se. Förmodligen spelar jag in hela serien Wayward Pines och tittar kanske när höststormarna kommer. Om det var bra vet jag inte, men där är nästan för mycket referenser till Lost. När det hela blir en kopia så känner jag mig… lost. För vill jag verkligen se på något som redan gjorts? Jag avvaktar också lite reaktioner på nätet om serien.

I kväll visar elvan Poltergeist. Jag känner mig här lite frestad att återuppleva filmen även om det bara var ett par år sedan jag såg den senast. Den kom när jag gick på mellanstadiet och jag såg den på VHS. Efteråt var den en snackis i skolan. För en 12-åring var den otäck på ett sådant där kittlande sätt. I dag kan jag inte påstå att jag kan uppleva samma känsla ens för något nytt. Eller ska jag hoppas på sommarens nyinspelning av Poltergeist? Kanske riktig skräckfilm bara kan upplevas korrekt av en prepubertal yngling? Vid min ålder blir jag mest bara otålig, gäspar och lägger mig. Men eftersom jag är tv-serienörd, så hoppas jag alltid på något – bra eller dåligt – som har förmågan att trollbinda. Och gärna med en krydda av fjärilar i magen. Långfilmer är som bekant egentligen inte min grej eftersom tiden på 1½ timme inte räcker till för att ge djup åt karaktärer. För mig är det det viktigaste. Jo, jag kommer nog att se Poltergeist igen. Synd att det är en reklamkanal med sina omotiverade avbrott. Poltergeist är kvalitet karaktärsmässigt, intressant story med oväntad vändning och i dag urusla specialeffekter. Förmodligen kan Poltergeist symbolisera min uppväxt och med distans ser jag gärna filmen igen.

En film jag i flera år hoppats få se på tv, Netflix eller Viaplay verkar aldrig dyka upp. Därför beställde jag i dag dvd:n för Stargate. Just nu ser jag om tv-serien SG-1 och har även sett serierna Universe och Atlantis samt någon fristående film för SG-1. Med tanke på att de ständigt rullar i tv och på Netflix, så är det märkligt att just ursprungsfilmen inte visas. Men serien SG-1 är trots allt bäst, för där fanns en utveckling i händelseförlopp, särskilt sista säsongerna av serien. Synd att varken Atlantis eller Universe byggde vidare på det. Men vi är några (miljoner?) fans som hoppas på att Stargate kommer tillbaka som tv-serie i någon form. Det som gör denna scifi så bra är att den är förlagd till nutid och vår verklighet. Och att den knyter an till vår egyptiska mytologi.

Men nu är det lördag och före Poltergeist kommer veckans höjdpunkt i form av Supernatural.

Den ljusnande framtid…

Ute är det ljust länge om kvällarna. Riktigt varmt är det inte, men även om temperaturen är den samma som på vintern är det inte samma råa luft. Det är långhelg för många. Sammantaget kan detta bara betyda en sak – gap och skrik utanför balkongen nätter fredag och lördag. Kombinationen av torg, spårvagnshållplats och pub med uteservering gör det än mer övertydligt. Numera är det dessutom bara en tidsfråga innan skjutningarna även kommer till min stadsdel. Tiden är också förbi för skjutningar likasinnade (kriminellt drägg) emellan. Det går heller inte att säga att man är på fel plats vid fel tillfälle när men bor på platsen. Jag är på rätt plats vid rätt tillfälle. Det är de skjutglada hämndgängen som är på fel plats vid fel tillfälle. Självklart drabbas gemene man. Men är jag orolig? Inte speciellt. Jag gillar bara inte dessa arslen och deras vanföreställningar om heder. GP har den senaste tiden skrivit om motsvarande problematik i USA och hur de där lyckats vända trenden i vissa områden av gängkriminalitet. Slutsatsen är jag tveksam över. Att allt beror på att ungdomar är arbetslösa. Jag köper inte det som en ursäkt. Att de saknar aktivitet är dessutom ett egenansvar. Arbete eller inte, aktivitet kan man alltid finna. Förutom håglösa barnrumpor som hoppat av skola och som inte har egen fri vilja då de färdas i flock. Är det ett samhälls- eller ett föräldraansvar? Inget av det. Det är fortfarande individuella beslut, men nog har de fått dålig uppfostran. Så löser man problemen med arbete åt unga? Nej, jag tror inte det heller. Det kan bryta en trend hos dem som vill lämna kriminalitet, men då behöver de även geografiskt avskärma sig.

Några lösningar har jag inte. Ett större problem är att polisen inte kan tränga igenom murarna av tystnad och skydd som råder i gängen. Polisen vet vilka personerna är men saknar bevis. Nå, men kan de inte frihetsberöva dräggen? Nej, lagen ger inte medhåll. Trots att polisen huvuduppgift är att 1) skydda befolkning och 2) jaga förbrytare. Mitt tips till polisen är att göra det obekvämt och synligt hänga på dräggen i hasorna. Kanske de redan gör det, men det har inte haft någon effekt. Och om de gjorde detta, så borde de kunna finna bevis för brott redan vid nästa skjutning.

En skjutning i veckan. Få stadsdelar är skonade. Ingen, om man ser till andra vapen.

I Göteborg går man inte ut när det blivit mörkt. Det är förenat med livsfara.

Seg dags färd mot kväll

Självklart arbetade jag klämdagen. En av väldigt få, lät jag ganska snart förstå. Ingen trafik i morse och inga chefer på jobbet. Nästan tyst, nästan lugnt. Jag hann med det jag skulle (förutom intranätet). Därmed är jag värd min helgledighet.

Reflektera mera

I kväll är det världspremiär på nya tv-serien Wayward Pines. I Sverige kl. 21.55 på Fox. Frågan är om det bara är en hype? På IMDb har serien redan fått 8,9 i betyg, trots att serien (miniserien?) ännu inte fått premiär. De små påannonseringar Fox gett i två månaders tid, har mest bara varit märkliga, ibland lite fjantigt övertydliga. Jag får väl ta och skaffa mig ett eget omdöme genom att åtminstone se första delen i kväll. Annars är jag ganska nöjd med att de flesta tv-serier nu börjar gå mot sommaruppehåll så jag hinner… läsa. Böcker. Kanske.

Tänk, om en dryg månad är det midsommar och därefter sommarsemester i sju veckor?! På väg hem från jobbet för någon dag sedan slog det mig att jag verkligen aldrig är ledig, inte ens för sjukdom. Jag arbetar alltid. Semester är något jag tar ut på sommaren, aldrig några strödagar i övrigt (möjligen kring jul, men helst inte). Sjukskrivning har jag inte haft de senaste två åren och som vanligt var det vid ett ms-skov. I höstas var jag genomförkyld och hade feber, men kan inte komma ihåg att jag var hemma för det då det sammanföll med fridag/helg. Jo, jag har tveksam till om jag ens var sjukskriven för två år sedan, eller om det var sommarsemestern som fick agera sjukperiod.

Klämdagen är jag ledig enligt schema men ska arbeta fulldag ändå. Varför? Jo, jag behöver timmarna på flex för att nästa vecka kunna tar lite strötimmar ledigt. Ska få sjukvårdande behandling (säger inget mer) och tänkte ta långhelg nästa helg istället. Självklart arbetar jag in tid i förväg om jag ska vara ledig. Arbetstiden måste gå ihop.

En annan reflektion jag hade i går var att jag är ganska nöjd med arbetet just nu och att det helt är kopplat till vad jag har i lön. Senaste löneförhöjningen var god, även om jag kanske inte egentligen är nöjd (saknar fortfarande några tusen för att motsvara det jag utför). Men acceptabelt, då? Samtidigt tycker jag nästan synd om arbetskamrater som ligger mellan 5-10 000 kronor under mig. Kanske det inte är så mycket kopplat till ansvarsområden, som till prestation. De får helt enkelt ta och prestera bättre! Och visa sin kompetens. Utan att gnälla och orättvisor.

På tal om det har jag nu nästan bestämt mig för att avsäga mig uppdraget som fackligt ombud från och med årsskiftet. Andra står nu redo att ta över stafettpinnen.

Som alltid

Min vardag är väldigt begränsad till att följa samma mönster dag efter dag. Alltså arbetat. Alltså snurrat runt i timmar med flärdtjänst. Alltså varit på gympa. Utöver det hinner jag inte så mycket mer under en dag.

På jobbet har jag tagit itu med att göra en statistisk uträkning jag tänkt göra i två års tid men aldrig haft tid till. Därför satt jag med stängd dörr, fördragna fönster och med notifikationen ”mattestuga – räknar” på dörren. Ändå kom X antal personer bara springandes rakt in på mitt rum för att fråga om jag verkligen inte ville bli störd. Fortfarande blir jag förbannad över bristen på respekt som jag aldrig verkar kunna få. Bredvid mig sitter chefen som också brukar stänga dörren och dra för sina fönster. Där tvärnitar folk och säger ”nej, upptagen, bäst inte störa”. Vad är skillnaden? Titeln? För utifrån hur vi reagerar när vi blir störda så borde folk vara skiträdda för att ens hälsa på mig då jag exploderar (när jag blir störd, inte att någon hälsar på mig). Därför måste det bero på titeln. Chef = viktigt, stör inte. Jag = oviktig, stör. Särskilt märkligt blir det när folk faktiskt har en anledning till att får tag på chefen, men ingen har anledning till att prata med mig då jag har eget avgränsat ansvarsområde på jobbet som inte inkluderar de personer som hela tiden stör mig.