Vin och tobak, men ändå inte

Efter att ha lämnat in 550 enkronor till Pressbyrån (mot sedlar), så fann jag ny ytterligare drygt 100 enkronor. Nej, jag har inte rånat någon tiggare, eller så. Inte heller någon parkeringsautomat, då de väl numera inte tar enkronor. Men jag har aldrig tyckt om mynt då plånboken blivit för tung. Därför har jag shoppat, främst på Pressbyrån, och fått mynt som växel för alla sedlar jag lämnat in de senaste 15 åren. Så vi byter bara tillbaka nu, kan man säga. Ändå har jag haft ännu fler enkronor, men några hundra har moderns sambo tagit hand om. Men nu ska enkronorna försvinna och jag vill gärna bli av med dem. Kronorna har varit bundna medel där jag gömt dem i diverse burkar hemma. Men no more! Numera använder jag aldrig kontanter! Förutom de sedlar jag får för mynten. Men de kan jag sätta in på mitt Ica-kort.

Trots att jag avskyr mynt och kontanter, så saknar jag – av nostalgiska skäl – femöring, tioöring och 25-öring. De var väldigt bra då de var små. Folk tappade dem. Åtminstone var det ens feta lycka när jag var liten. Jag och kompisar kunde gå utanför kiosk och affär för att leta tappade öringar (är det inte en fisk?). När vi lyckats få ihop 20-30 öre så kunde vi i leksaksaffären, eller i kiosken, köpa plockgodis. Vissa sorter kostade 5 öre styck, så då blev där några godisbitar för oss att dela på. Det är lustigt med minnen, för det här kommer jag ihåg. Men jag har inget minne av vad jag tyckte om för godis. Hade jag mycket pengar, så vet jag att jag köpte snusklubba, cowboysnus (det där starka pulvret som fanns i små miniatyrplastflaskor), lakritspipa eller chokladcigaretter.  Och då liksom nu, så avskydde/avskyr jag vingummi.

||||| 0 I Like It! |||||