Sällsynt

Lyckan. Jag ser som bekant väääldigt många tv-serier, men där är speciellt tre som jag slaviskt följer. Ja, vad ska jag egentligen säga? Jag har spelat in på TiVo sedan oktober som jag först i påsk hann börja titta på. Minns ni Bron III? Tja, den såg jag i påsk. Men för tre veckor sedan började Kanal 11 ÄNTLIGEN visa säsong 11 av Supernatural. I fredags släppte Netflix ÄNTLIGEN säsong 9 av Doctor Who! Och om 20 dagar kommer säsong 6 av Games of Thrones på HBO Nordic! Jaja, jag får ju heller inte missa säsong 2 (HBO Nordic) av Outlander (Diana Gabaldon, Främlingen) som kommer i april. Och nog kommer väl också Penny Dreadful nu i april på HBO Nordic?

Men jag släpper inte mobiltelefonen trots alla tv-serier. Där är ju så många människor i världen att hålla kontakt med! Det har börjat släppa vad gäller svenska kontakter. Men det är genom helt andra vägar än via sociala medier. Det finns ju exklusiva betal-appar.

Annars jobbar jag på, eller försöker. Det är fortfarande hopplöst att försöka hinna med något då jag dras in i allt möjligt. I helgen var det en jättekonflikt mejlledes. I en ringhörna; läkare. I andra ringhörnan; jag och X antal chefer. I dag gick jag segrande ur striden med hjälp av cheferna. För att nämna något om dagen i dag, så var det åter dags för hemarbete. Det är lika stressigt som att vara på jobbet, även om jag inte störs av ovidkommande spontanbesök. Men den stora fördelen är att kunna sova längre, sätta sig direkt och börja jobba utan att behöva ta sig till/hem från jobbet. Så fort jag loggat ut ur datorn så är jag fri (att åter kunna lägga mig och sova). Det jag också tycker är bra, är att jag hemma hinner tänka samtidigt som jag jobbar. Tänka på jobbrelaterade saker, sånt jag ska uträtta men behöver få struktur på inför praktik. Simultanförmågan på jobbet sträcker sig till att jobba samtidigt som någon står bredvid mig och vill ha svar på frågor. Simultanförmågan hemma är att jobba samtidigt som jag tänker framåt för jobbets del. Jag är nog mest trött på konstgjord andning, som allt känns som där jag ska hinna så mycket men inte hinner någonting. Sedan i mars ska vi vara tre som delar på en arbetsuppgift jag egentligen inte ska ha men som ingen annan kan. Där har ännu ingenting hänt. Påminner om hur jag haft det i 16 år på jobbet. Vi börjar tröttna nu.

Det är en kostnadsfråga, men jag är nu verkligen redo att skaffa en väldigt stor tatuering axel/skuldra/överarm/underarm. Motivet är fortfarande lite höljt i dunkel, men jag lutar åt något i blått och grönt, drakfjällsaktigt, men kanske ett rytande björnhuvud på skuldran. På högersidan. Det jag måste tänka på när det gäller tatuering är konsekvenser som kan uppkomma på grund av ms (magnetkamera, kanyler). Men som är svårast är att hitta en tatueringsstudio som 1) är handikappsanpassat för rollator, 2) tatuerare som arbetar med färger och 3) som gör snygga jobb. Tatuering har kommit bli viktigt för mig. För att markera personlig utveckling, eller det jag varit med om senaste nio månaderna (förutom skägget då).

Jag arbetade i helgen, gick in på min gamla tjänst från 2004. Därför kommer jag ganska snart att ha en fyradagshelg. Igen trots att påskhelg nyligen varit. Lycka! Jag förstår inte hur jag ska orka arbeta tre månader till innan sommarsemestern. Så sliten!