Semester no more

Sista dagen i frihet innan jag återgår som jobbslav. Eller, hela den här sista helgen, kanske hela sista veckan, har enbart handlat om förberedelser inför arbetsstart. Jag har senaste två veckorna varit enormt jagad trots att det är pågående semesterperiod för majoriteten. Ändå verkar många ha lagt sin semester lite hur som helst, och haft svårt för att respektera den fasta semesterperiod som borde låtit mig vara ostörd. Hade jag kunnat ignorerat? Nja. Min tid på jobbet är så överbokad att jag måste bli av med sådant som tillkommer. Genom att besvara och fixa. Allt är alltid akut, inget kan vänta så länge som 24 timmar, än mindre tills jag behagar vara i tjänst.

Och där är så mycket annat att tänka på innan man går i arbete. Boka flärdtjänst. Se till att man har vettiga kläder igen när man åter ska bli mötesmänniska. Hitta läsglasögon och linser (som jag inte rört på fyra veckor). Ladda med snus. Se över skäggattiraljerna (välfyllt lager med oljor). Packa väskorna. Raka huvudet (så man ser respektabel ut). Gå igenom arbetskalendern och memorera kommande veckas alla måsten och tidsbestämma det. Får med sig behörighetskort och flärdtjänstbevis. Ladda jobbmobilen och frikoppla den. Och ta med sig arbetsbibeln (klassifikationsboken). Frågan är – har jag tänkt på allt? Jag borde laddat upp kylskåpet hemma, men tror jag får använda mig av Pressbyrån på jobbet hela veckan. Vilket inte är så omfattande eftersom jag nu åter får börja leva på pulverdieter (har jag packat dem?).

Ändå är jag inte redo. Jag vill inte tillbaka till jobbet. Inget i tanken på jobbet är tilltalande. Ärligt har jag aldrig varit med om någon värre organisatorisk katastrof än den jag nu upplever för egen del men också för kollegors del. Jag kommer inte att skräda orden på tisdag när vi har första samverkansmötet mellan arbetsgivare och fack. Jag har haft fyra veckor på mig att elda upp mig. Är det därför jag inte känner mig utvilad?