Rörigt

  • Fundering
  • Jobbet
  • Student
  • Spårvagn
  • Pojkvän

Inledande punkter är för att jag ska komma ihåg vad jag nu ska skriva om. Just nu är det lite virrvarr av allt möjligt.

Fundering

De senaste månaderna har jag fått höra på jobbet att ”de två är så olika, det kommer aldrig att fungera”. Och så har alla nickat instämmande. Utom jag, som inte förstår ett smack. Jag inbillar mig att jag fungerar med alla människor, så kanske det är därför jag har så svårt för att förstå varför vuxna människor inte skulle fungera tillsammans i arbetslivet i en yrkesroll? När jag försöker dra mig till minnes alla konflikter jag varit med om genom åren, så har jag agerat på två sätt. Antingen låtsas jag som ingenting och vi fortsätter jobba tillsammans utan att låta mig dras in i personliga åsikter. Eller så har jag sagt ifrån på skarpen, och så har vi fortsatt jobba tillsammans utan några problem. Kanske jag också är väldigt förlåtande och inser att vi alla har olika preferenser, men ändå måste hitta en gemensam värdegrund att stå på tillsammans för att vara professionella på alla plan. Om man nu ser två personer som inte drar jämt – ska man låta det bero? Ska man medla? Jag tror inte på att medla i konflikter då det förvärrar allt om man kallar någons erfarenhet för att misstolkar eller missuppfattar situationen, för den subjektiva sanningen (personlig erfarenhet och uppfattning) skulle vara kränkande att kalla för feltolkning. Ibland kanske man kan försöka framföra en objektiv uppfattning, men krockar den med den subjektiva, så har man inte kommit någonstans. Nej, belys bådas ståndpunkt och hitta gemensam grund och acceptans. Kanske det också är att medla, men dra aldrig fram vad som är sant och falskt sett utifrån som en tredje part. Och vänta inte på att någon ska må så dåligt att den väljer att sluta sin tjänst. För detta är ett arbetsmiljöproblem som involverar inte bara de i konflikt, utan en hel arbetsplats. Jag känner mig inte alls nöjd med att man accepterar konflikter som ”olika personligheter”. Alla människor ska kunna samverka, och det går om vilja finns och om ego lämnas utanför arbetsplatsen.

Jobbet

Semestern är över och jag är lika stressad som någonsin på jobbet. Och min domedagskänsla skrev jag om redan i början av sommaren, och den har infriats. Det är verkligen så där organisatoriskt kaotiskt som jag förutsatte att hösten skulle bli. Men jag trodde nog att det skulle komma smygande och accelerera om kanske en månad. Tyvärr sitt vi nu i kaklet och skiten och alla andra möjliga paralleller till skärseld och helvete. Den enda ljusglimt jag kan skönja är den eventuella rumsflytten under hösten som kommer att göra att jag inte dras in i allt, utan kanske kan sitta och jobba med min arbetsuppgifter.

Student

Mitt i jobbkaoset så är jag åter med student som innebär att jag måste släppa precis alla arbetsuppgifter jag har. Sånt får jag fixa på min fritid. Men numera är jag hård. Utan att be om lov i förväg, så lämnar jag i efterhand in timmarna jag lagt på jobb hemma. Det blir komptimmar. Men det är inte bara detta med att ha student. Vi är många som ska ha ansvar för studenter, men eftersom jag ännu inte fått nytt rum, så finns det bara en extra arbetsplats på mitt rum. Så jag kommer aldrig undan. Någonsin. Trots att jag aldrig ska ha student. Det som är ungefär samma som att ha student, är att lära upp nyanställd personal, extrapersonal och andra yrkeskategorier. Gissa vem det hamnat på? Eftersom jag kan verksamheten och har erfarenhet av att utbilda och undervisa. Även om jag är irriterad, så är jag inte det på studenterna. De är viktiga. De är framtida kollegor. Vi i arbetslivet har skrivit avtal med skolor och måste (och ska) ta emot studenter. Därför släpper jag alla arbetsuppgifter. Jag skulle kunna vara vresig mot studenter och ignorera dem, men det ligger inte för mig. Ska man nu prioritera något i en hopplös arbetssituation, så är det studenter som är utelämnade åt vår välvilja. Teoretiskt sett skulle andra kunna utföra de arbetsuppgifter jag bara fått släppa, men det lär aldrig hända.

Spårvagn

Ansvarig människa från flärdtjänsten ringde mig och var lite upprörd å mina vägnar efter min anmälan beträffande olyckstillfället mellan spårvagn och taxibil. Och så ville de höra hur jag mådde. Tack! Och taxibolaget har anmälts. Och taxibolagets trafikskadeförsäkring måste också kontakta mig. Samt att jag nu lämnat in anmälan om arbetsolycka till arbetsgivaren för vidare befordran till Försäkringskassan. Allt är en formalitet om jag skulle få framtida besvär. Det jag är mest förbannad över i dag, är alla blanketter och hopplösa formuleringar som står på dem. Alla dessa timmar man får lägga ner på att skriva anmälningar! När jag inte ens i skrivande stund, drygt 50 timmar senare, inte har några besvär.

Pojkvän

Jag har jätteångest. Riktig. På riktigt. Varför? Därför jag aldrig i bloggen (eller Facebook, eller Twitter) någonsin skrivit svart på vitt vilka preferenser jag har, även om det knappast varit någon hemlighet. Men för bloggens del känns det ändå stort, som att komma ut. Vilket jag gör ständigt och jämt, särskilt på jobbet när rättvisemänniskan i mig känner sig trampad på. För jag accepterar inte skitsnack eller fördomar. Sedan kvittar sammanhanget – om det handlar om människors härkomst, ålder, religion eller sexualitet. Mitt fokus ligger på att det inte är accepterat med diskriminering i arbetslivet, men vi har faktiskt också lagar där detta också regleras för alla medborgare oavsett om de befinner sig i yrkeslivet eller ej. Frågan är om jag har någon pojkvän. Kanske. Vi har ändå valt att göra det officiellt. Problemet är att vi inte riktigt vet hur framtiden ska se ut. Tre alternativ finns, och jag vet inte vilket som är troligast. Han flyttar till Sverige. Jag flyttar till Turkiet. Vi hittar ett tredje land, typ England, Frankrike eller Tyskland (mest logiskt, även om jag föredrar 1) Sverige, 2) England eller 3) Frankrike, i den rangordningen. Ser man till yrke så fungerar allt för honom, men för mig fungerar det egentligen bara i Sverige… och Australien. Min kompetens fungerar bara i båda dessa länder, men i Australien hade jag behövt validera om praktisk kompetens och få officiella australienska betyg. Men detta är bara spekulationer. Det är därför jag säger att vi tar det lugnt och går sakta fram. Och kanske vi inte kan lösa det, vilket är lite sorgligt. Den som har svårast att anpassa sig, är nog jag. Jag är 21 år äldre. (Och här skrek alla ”barnarov”, men i vår värld är det vanligt med åldersskillnad med tanke på att jag är daddy/bear).

||||| 0 I Like It! |||||