Det som väntar

Att blicka ut över kommande vecka, känns inte så hoppfullt. För varje vecka som går, desto mer back kommer jag i jobbet på grund av studenthandledning. Men det rör sig inte om många timmar ändå, eftersom jag nu också är fullbokad med möten. Jag har lite olika roller när jag går på dessa möten. För kommande veckas fyra inplanerade möten, ska jag vara ordförande (jag måste läsa in mig på material, skapa arbetsstruktur för deltagarna, kunna svara på precis allt), skyddsombud (där jag sitter i möte med arbetsgivaren), systemadministratör (arbetsmöte med jämbördiga) och åhörare (obligatorisk föreläsning). Ser man till antal timmar, så kommer jag att vara mer på möten än något annat. Men den tid jag inte är på möten ska jag alltså undervisa. Alltså – jag kommer inte att göra något eget arbete alls kommande vecka, precis som veckan som varit. Detta är något chefen börjar se och bekymra sig över. Tror jag. Det är därför jag ska byta arbetsrum under hösten och helt separeras från verksamheten så jag inte är tillgänglig. För att få arbetsro. Jag blir då också av med student där enda anledningen till att jag fått lägga så mycket tid på det, beror på att jag i dag är den enda som har ett rum med extra arbetsplats. Där egentligen ingen någonsin får lov att sitta. Varför jag då har en extra arbetsplats? Jo, ibland måste jag ”tandemarbeta” med kollega där vi sitter vid varsin dator och utför arbete tillsammans.

Jag lever för lediga dagar. Som helgen som varit. Jag har sovit, och då menar jag sovit. Hela nätter, hela dagar. Det är verkligen så tufft på jobbet. Jag blir förbannad. Jag ska inte sova när jag är ledig. Syftet med min ledighet är vila och återhämtning, vilket inkluderar ett normalt liv av socialt umgänge. Det sistnämnda har jag inte haft på tio år, eller mer.

Arbete och sömn. Där finns inget annat.