Lugnt, ibland

Den helvetiska måndagen blev trots allt ganska bra. Kanske för att jag tog mig tid att prata med folk. Okej, det gör jag alltid när jag är i tjänst – pratar i det oändliga. Men det var givande samtal där jag slapp vara taskmört. Är det ett svenskt ord, eller skånska – taskmört? Nå, men jag kunde föra dialog utan att behöva hävda min ståndpunkt, vilket brukar resultera i att jag känner mig som en dålig människa. Jag är ganska kategorisk när jag pratar, allt är svart eller vitt när jag framför synpunkter. Varför jag var så medgörlig i dag förstår jag väl kan inte fullt ut. Eller, om det handlar om hur jag blir bemött när jag framför en frågeställning. Jag ifrågasätter precis allt.

Det som också känns bra, är att min vecka ser ut att följa mitt planerade schema. Andra har inte så stor möjlighet att slita och dra i mig, för jag är så uppbokad att de inte får tag i mig.

Fritiden. Tiden efter jobbet. Det är inte mycket tid när man ser till min ”balans” mellan arbete och sömn. Men jag försöker att varje dag se ett par gamla avsnitt av Doctor Who. Det är rogivande, avslappnande.

Och när jag skriver detta, precis före sänggående, så hör jag explosioner. I Göteb0rg? Tänka sig. Jag vet inte om det är fyrverkeri, åska eller handgranater. Förmodligen smällare. Men här vet man aldrig. Precis som de skriver i media – och som jag bara läser om – så är här mycket skottlossning, men i ytterområdena. Jag har funderat på det. Vet jag ens hur vapen låter? Jag är inte så säker på det. Och skakar huset så beror det oftast på grund av spårvagnar eller jordbävningar. Om jag är rädd för skjutvapen i mitt närområde, eller att det förekommer så frekvent i stan? Nej, inte egentligen. Jag kan knappast freda mig mot andras nyckfullhet, om de använder vapen offentligt bland civila. Däremot är jag väldigt vaksam när jag är på jobbet, då gängen brukar dra dit sina hämndaktioner eftersom vänner/bekanta/släktingar förr eller senare brukar hamna där efter att ha blivit utsatta för olika våldshandlingar som brukar inkludera skjutvapen. På grund av den där märkliga organisationen som terroriserar världen just nu, så har vi dock alltid vakter på jobbet. Dygnet runt går det vakter överallt på jobbet. Om det egentligen hjälper vet jag inte, för vad kan två vakter göra? De har inga vapen. Och det är kanske inte något jag vill ha närvarande på jobbet.

Och det verkar verkligen vara smällare som just nu låter, men det verkar aldrig sluta. Jag tror att slyngel gör detta för att skrämmas, piska upp rädslan i stan. De enda de skrämmer är gamla och flyktingar. Även om det får alla att spetsa öronen för att försöka utröna vad det är för smällar. Om man ska söka skydd, ringa polisen eller bara skita i det. Jag är nog mer orolig över vattentäkterna och dricksvattnet. Just nu verkar det vara mer samhällsfarligt (potentiellt) om man vill ställa till mycket elände för många människor. Och så blir man van. I år är det 15 år sedan Göteborgskravallerna. Och ett par år tidigare Diskoteksbranden. Men det var med kravallerna som våldet bredde ut sig. Som om alla spärrar bara försvann. Samtidigt ser jag ingen säker plats någonstans i världen. Våld förekommer överallt numera. Grövre. Utan urskiljning. Varför vet jag inte riktigt. Vad har ändrats? Jag kan förstå lokala företeelser, men det förekommer precis överallt?

Min lösning i närtid är att jag går och lägger mig. Måste var pigg i morgon, för då är det jobb igen. Men vakter som övervakar oss och vår säkerhet.

||||| 0 I Like It! |||||