Lite positivt, väl dolt

Jo, men jag har mått riktigt uruselt i nio dagar. Migrän. Riktigt illa. I dag har jag inte känt något men börjar nu så smått få huvudvärk. Ganska skönt att jag kunnat hålla upp värktabletter under ett dygn, så jag kan byta till den sort som hjälper. Tandeländet gjorde att jag fick ta annan sorts värktabletter som jag fick fortsätta med när migränen kom. Men nu är jag nästan avgiftad och redo för lite potenta läkemedel.

Skägget? Jag vet inte. Det sköter sig självt. Däremot så får jag lägga enormt mycket tid på att vara aktiv i skäggchatten eftersom jag ännu inte är medlem. Där är kö. Tre per vecka initieras och slussas vidare efter ett par veckor. Något har hänt på Europanivå, så nu är vi 17 stycken som fastnat i kön. Jag hoppas något händer i helgen.

Det är en arbetshelg. Måste säga att det är mer eller mindre katastrof, jag ligger så enormt back och det beror på inflödet av jobb och inte på att jag skulle vara lat och ineffektiv. Men jag har blivit en hemsk människa på jobbet igen, stänger in mig och exploderar om någon vågar störa mig. Nu när bokslut närmar sig skriker alla i högan sky, men deadline är inte förrän 3 januari, så de får lugna sig. Om jag inte utför det jobb som ligger på mitt skrivbord så kommer X antal patienter att dö. Vilket är hemskt på ett annat sätt; ingen – absolut ingen – kan ersätta mig. Chefer lite högre upp har därför kritiserat min chef som inte anställer trots 5-6 vakanta tjänster som vi också har budget för. Svaret är att någon mer kanske ska läras upp i framtiden. Lite lagom vagt och kommer aldrig verkställas. På grund av att ingen kan lära sig jobbet då ingen kan förstå då de har för låg utbildningsnivå och inte ser helheten hur man än försöker visa och förklara. Been there, done that, så jag vet. Suck! Fördelen med helgarbete är att jag får jobba ostört. Nästan. Antingen får jag lära upp någon helg för jobb som jag inte utför, eller så måste jag ersätta vakant tjänst och där kan ibland vara kaos. I dag har varit kaos. Jag tror inte där är någon som gör så många anmälningar som jag. Inkompetens gör mig aggressiv. Ändå har jag inte samma krav på andra som på mig själv, men jag har minimikrav som nästan aldrig uppfylls. Illa.

Men skägget växer!

2016-10-29-17-48-24

(Untitled)

Egentligen kan jag åter börja skriva i bloggen på en daglig basis, men jag hinner inte/glömmer. Och i slutändan så finns det bara en sak att avhandla – skägget, och det blir tröttsamt för andra.

Det har varit en skitjobbig vecka. Migrän sex av sju dagar (fyra migränanfall). Varför vet jag inte, men det sker ju lite periodvis typ en gång per årstid, att jag får längre och frekventare migränanfall under ett par veckors tid. Frågan jag brukar få är hur jag ens kan gå ur sängen och dessutom vara på jobbet som om ingenting pågick. Nå, jag har ju alltid pressat tillbaka allt som är fysiska besvär, då det inte hjälper att ligga nerbäddad.

Tanden drogs aldrig ut. Tandläkaren ändrade sig i sista sekund och byggde upp tanden för tredje gången, men det kommer inte hålla. Under tiden har jag åtminstone åter en tuggyta men får inte bita i något hårt.

Nu har det gått en vecka sedan jag hissade flaggan. Spännande. När kommer jag gå vidare i organisationen?

 

(Untitled)

Det börjar kännas som om jag aldrig är på jobbet. Just nu är det enbart 1-2 dagar per vecka även om jag faktiskt fortfarande jobbar mina 3-5 dagar per vecka. Det är bara det att jag inte är fysiskt på jobbet. Så är det när man går på konferens utanför jobbet samt distansarbetar. Och jag kan bli galen på jobbmejlen där man kräver så mycket, att jag ska finnas fysiskt tillgänglig trots att de inte ska vara i kontakt med mig alls då andra ska sköta just de arbetsuppgifterna. I dag fick jag något surt mejl om att nu var det minsann bråttom och att jag inte gjorde mitt jobb. Skit ner dig, tänkte jag och ignorerade mejlet.

Det där med tandhelvetet tär verkligen på psyket. På tisdag morgon ska den väck. Äntligen! 11 månader av dagliga värktabletter som jag egentligen inte får ta på grund av levern och blödningsriskerna.

Så nu fick jag äntligen hissa flaggan. Det enda jag behövde göra vara att vara mig själv i 39 dagar. Jag har med detta blivit sedd av människor från hela världen som gjort en bedömning av mitt skägg och godkänt det. Nu väntar jag bara på medlemskap och då krävs det att presidenten uppmärksammar mig. Bland alla tusentals människor som på Instagram stoltserar med sina skägg.

Vad lägger jag min tid på? Chattrummet. Dygnet runt. Jag är aktiv, måste vara aktiv, som ett led mot medlemskap. Och det är skitkul. Många nya vänner, alla straighta karlar. Som accepterar mig rakt av. Det är en märklig och mäktig känsla eftersom jag in real life har så dålig (obefintlig) kontakt med straighta karlar. Jag har i så många år varit alienerad. Känt mig vara mindre värd. Som en defekt. Men här är det på lika villkor och alla har samma möjligheter och rättigheter. Och vi älskar varandra som medmänniskor.

Irriterad

Det händer inget/massor.

Mitt lilla utbrott på jobbet för ett par veckor sedan ledde till att jag i fredags fick byta tillbaka till mitt gamla rum för att få sitta ensam, men inte ostörd. Om det gör någon skillnad alls vet jag inte, för jag är så sällan på jobbet. När jag väl är där känner jag mig som älg under jaktsäsong.

I dag har jag haft migrän from hell, som om inte tandvärken vore nog (bara 8 dagar kvar till extraktion). Ändå arbetade jag nästan hela dagen och kräktes bara två gånger. Som det är nu är jag bara på jobbet en dag per vecka då jag är så uppbokad. Den här veckan har jag en facklig konferens att närvara vid och nästa vecka kommer jag att arbeta en del på distans hemifrån eftersom tanden ska bort och jag tror inte jag klarar sitta på jobbet om det nu blir ett så komplicerat ingrepp som de påstår.

Årets utvecklingssamtal är också avklarat. Jag har inte längre några drömmar. Det är väl vad vi kom fram till. Jag har så mycket och det är så rörigt att jag inte ens vet vad bland alla tusen arbetsuppgifter som jag tycker är roligt. Någon utveckling eller karriärsmöjligheter ser jag inte heller. Däremot så kanske jag fick en liten öppning till en förändring. Arbetsledning, inte chefskap men arbetsledning. Men det förutsätter så mycket och så långt in i framtiden att det inte går att planera efter och hörde egentligen inte hemma i det här samtalet.

Sammanfattningsvis måste jag säga att jag just nu är en väldigt missnöjd människa. Tror det är tanden som gör att jag inte kan fokusera eller höja blicken. Elva månader av tandsmärta och värktabletter. Jag slår till höger och vänster.

2016-10-17-19-03-14

Surt

Ändå har jag inte nämnt det som påverkar mig mest.

I oktober förra året gick en tand sönder. Den är sedan tidigare rotfylld (ett par år sedan) efter att ha blivit skadad efter att man dragit en bredvidliggande visdomstand. Tanden består alltså enbart av lagningar och rotfyllningar, det enda som finns kvar är en tandsida. När så denna tand gick i sönder för ett år sedan, lyckades de laga den provisoriskt. Med uppmaning att låta min ordinarie tandläkare snarast dra ut hela tanden.

Som om min tandläkare brydde sig att ens ta emot mig…

I nyårshelgen så gick så den provisoriska tanden sönder. Ringde tandläkaren. Nej, jag kunde få en bedömningstid tre veckor senare. Nej, tack, sa jag.

Sedan fick jag ont under våren. Och lyckades komma till min tandläkare på en akuttid. ”Äh, det är bara en flisa, jag gör inget”. Alltså har jag sedan i stort sett nyårshelgen gått på värktabletter på grund av tanden.

I helgen föll det enda som var emalj av från tanden. Ett jättehål och ännu värre smärta. Jag fick en bedömningstid redan efter 48 timmar. Tanden är nu bortom all räddning och den ska dras ut. Om femton dagar. För det var när min tandläkare hade tid. Fram till dess kan jag inte äta, har outhärdlig smärta, tar massor massor massor av värktabletter, för de bryr sig verkligen inte. Alltså ska det ta elva månader från dess att tanden åter gick sönder, och mig ätandes värktabletter, tills de tänker göra det som beslutades för då över ett år sedan. Jag går och betalar en försäkring för fri tandvård. Ja, den är ”gratis” (försäkringen kostar pengar) men inte tillgängligheten. Jag är totalt låst i smärta och kan inte äta. Frisktandvård det, enligt Folktandvården i Göteborg.

2016-10-08-20-17-27

Ansträngt

I dag är jag väldigt… Hur ska jag beskriva det… Påverkad? Balansen är ganska påverkad och det är inte enbart min kroniska yrsel som ställer till det. Jag har värk överallt och känner inte benen när jag går, så det är lite ostadigt. Varför? Jo…

I går tillbringade jag tre timmar på Mio med att shoppa. Man skulle ju kunna tro att alla stolar där skulle vara till någon avlastning, men nä… Jag sprang runt och provsatt och provlåg det mesta. Det blev ny soffa och ny säng. Trots att nuvarande säng och soffa är hela och fungerande. Men de är obekväma och jag får konstant ont i ryggen.

Problemet som uppstod är att vid leverans och montering så tar de inte med sig det jag har hemma. Jag får hoppas på att jag får tag i någon organisation som känner för att forsla bort det gamla. Vilket betyder att jag under X antal dagar kommer att vara utan både säng och soffa. Kvar har jag en fåtölj (soffsubstitut) och några madrasser att lägga på golvet (sängsubstitut). Vill inte tänka mer på detta, får ångest. Har några veckor på mig att lösa eländet.

I dag har jag semester, liksom i morgon. Ömma modern var här på snabbvisit och nu får jag ta igen mig innan veckans enda arbetsdag. En trevlig arbetsdag då jag ska byta arbetsrum. Till det jag hade för tre år sedan. Det innebär inte en lugnare arbetsmiljö då det är två meter jag ska flytta. Enda enda fördelen är att rummet är så litet att de inte kan ha någon extra arbetsplats där, så som jag har i dag. Jag blir galen på att ständigt dela rum med någon. Och det är synd om den jag delar rum med då jag blir avbruten hela tiden. Men någonstans i bakhuvudet har jag fortfarande planer på att säga upp mig. Detta är konstgjord andning.

Gränsen

Allt är en kamp just nu. Vänner som försöker hitta jobb åt mig någon annanstans bara för att komma bort. Jag vet inte.

2016-10-03-15-13-06

Utstå

Senaste året har varit oförändrat vad gäller antalet besökare här. Cirka 500 per dag, och jag tolkar det som att det enbart är robotar som går igenom bloggen. Inga verkliga personer som läser. Ändå fortsätter jag skriva, dumt nog. Under september månad var där ingen som kommenterade någonting här. Och jag är okej med det. För tio år sedan hade jag fått prestationsångest om jag inte fått kommentarer, men bloggen betydde något annat då. I dag är det bara ett sätt för mig att fokusera och få ur mig sådant som gnager.

Egentligen är det väl samma historia som upprepar sig om och om igen. Just nu handlar allt skägget och hur det snart kommer att få ett eget medlemskap. Det svåra är att städa upp på Instagram. Jag har publicerat så mycket skit där som måste bort för att jag ska kunna bli medlem. Instagram har svårt att ladda in 5000 bilder, men jag har lyckats radera +1000 hittills. Men varje gång jag går in så hittar jag något nytt att radera, som aldrig laddats in senast jag var inne. Senaste nio månaderna är ganska rena nu på Instagram. Tyvärr betyder det att jag nästan bara har en jäkla massa selfies där. Nå, men de ska också gallras när jag får tid. Bara det bästa får finnas kvar. När jag nu ser hur mycket selfies där är, så inser jag att det är mitt syfte med Instagram.

Men selfies är tråkiga även om man över tid ser skäggets progress. Därför har jag nu börjat med selfies som är väldigt tunga med filter. Jag kan inte påstå att de är konstnärliga, men det har blivit ett tema. Filterselfies av skägget. Men vissa bilder måste fortsatt vara rena för att man ska kunna se skägget intakt och därmed göra mig till medlem.

Varför vill jag bli medlem? Syftet varierar lite, men just nu är det gemenskapen och stöttningen jag får med tanke på hur mycket jag får utstå av glåpord och fysisk misshandel av skägget. Näthat hade jag kunnat ta, men detta rör sig om ett arbetsmiljöproblem som jag inte får gehör för. Även om andra skägg inte får utstå det här, så förstår de mig. De är min familj. De har blivit det.

2016-10-02-17-15-17

Smocka

Det tar några månader till, sedan är jag skäggmedlem i välgörenhetsorganiationen som enbart består av skäggiga karlar. I väntan på medlemskap så är vi drygt 40 som väntar på godkännande (man kontrollerar att vi är karlar som är sociala, trevliga och aktiva). Dessa har på tre veckor lyckats bli vänner till mig via chatt dygnet runt.

På jobbet är det lika muntert som för ett år sedan. Redan då drog man mig i skägget. Våldsamt. Samma sak gäller kommentarerna kring mitt skägg – positiva liksom kränkande kommentarer. Senast i går ryckte man hårt i skägget upprepade gånger. Det är trakasserier och är anmälningsbart. När jag påtalar detta som ett arbetsmiljöproblem så skrattar man bara åt mig. Som om det är andra som ska avgöra om jag ska uppfatta det som kränkande eller fysiskt smärtsamt.

Mina skäggvänner har aldrig någonsin varit med om något liknande själva. De tycker det är helt ofattbart och kan inte förstå varför jag råkar ut för detta precis hela tiden. De är lika upprörda som jag. De är på väg hit från hela landet, en hel skäggdelegation. För ett studiebesök på mitt jobb. Dels för att visa mig stöttning, men också för att läsa lusen av mina arbetskamrater. Nå, det är tanken som räknas. Jag känner stöttningen. Men det hjälper inte om okända karlar travar in på jobbet och går på mina arbetskamrater som jag ska jobba kvar med.

Men jag förstår verkligen inte! Småbarn kanske i sandlådan rycker varandra i håret, men vuxna människor som går fram till någon och bara rycker i skägget? Jag blir arg. Jag säger ifrån. Ändå fortsätter det. Jag ser ingen lösning på problemet. Att raka sig är inget alternativ. Det ska man inte behöva göra heller.

Så vilka är det som drar mig i skägget? Den enda gemensamma nämnare är att det är kvinnor +50 år.

Om nu detta var det negativa. Vilken positiva respons får jag? Den kommer enbart från andra karlar. Så gott som alla karlar jag möter säger något positivt om mitt skägg, även om vi aldrig pratat tidigare med varandra. De är nyfikna och avundsjuka. De vill veta allt! På min arbetsplats är vi cirka 80 karlar (och 200 kvinnor), varav vi är 3 som har skägg. Men det är bara jag som har ett riktigt skägg (över 4 cm långt) med mina 20 cm. Karlar blir överlyckliga när de ser mitt skägg. På riktigt. De rodnar och nästan dreglar. De berättar om sina skäggdrömmar och varför de inte kan skaffa skägg. Omständigheterna beror oftast på att de inte vet hur de praktiskt ska gå tillväga (skäggvård), eller då arbetet ”inte tillåter”. Självklart får man ha skägg! Det är på intet sätt olagligt att vara naturlig. Att raka sig är onaturligt och ett modernt påfund. Nej, anledningen till att de ”inte får” beror på att de antingen vill se vårdade ut utifrån sin chefsposition (skägg ser emellanåt för jäkligt ut innan det vuxit ut och det tar tid, typ ett halvår), eller så befinner man sig i vårdande miljöer (t.ex. operationssalar) där de av hygienskäl skulle behöva stå med skäggskydd åtta timmar per dag. Det blir varmt att ha skäggskydd, väldigt instängt. Så…

…jag har upptäckt att vissa karlar som jag bara träffat sporadiskt genom åren på jobbet, plötsligt har ärenden till där jag sitter. De söker upp mig av en anledning – få prata om och beundra mitt skägg. Utan att rycka i det. Inte ens på uppmaning skulle de gå fram för att försiktigt känna på mitt skägg. Det där med spärrar. Kanske karlar tycker det är sexuellt laddat att ta på en annan mans skägg. Varför kvinnor saknar spärr vet jag inte, det har inga sexuella undertoner. Irritation? Skämt överstyr? Kan inte relatera till skägg?

Så hur är det när jag träffar män och kvinnor utanför jobbet? Där förekommer bara en typ av reaktion. Karlar med skägg som möts tar ögonkontakt, ler, nickar beundrande, och går vidare. Skägg förbrödrar. Även om jag råkar illa ut fysiskt, så har vi det gemensamma att vi får utstå glåpord från mindre begåvade personer.

2016-09-29-19-07-20