Smocka

Det tar några månader till, sedan är jag skäggmedlem i välgörenhetsorganiationen som enbart består av skäggiga karlar. I väntan på medlemskap så är vi drygt 40 som väntar på godkännande (man kontrollerar att vi är karlar som är sociala, trevliga och aktiva). Dessa har på tre veckor lyckats bli vänner till mig via chatt dygnet runt.

På jobbet är det lika muntert som för ett år sedan. Redan då drog man mig i skägget. Våldsamt. Samma sak gäller kommentarerna kring mitt skägg – positiva liksom kränkande kommentarer. Senast i går ryckte man hårt i skägget upprepade gånger. Det är trakasserier och är anmälningsbart. När jag påtalar detta som ett arbetsmiljöproblem så skrattar man bara åt mig. Som om det är andra som ska avgöra om jag ska uppfatta det som kränkande eller fysiskt smärtsamt.

Mina skäggvänner har aldrig någonsin varit med om något liknande själva. De tycker det är helt ofattbart och kan inte förstå varför jag råkar ut för detta precis hela tiden. De är lika upprörda som jag. De är på väg hit från hela landet, en hel skäggdelegation. För ett studiebesök på mitt jobb. Dels för att visa mig stöttning, men också för att läsa lusen av mina arbetskamrater. Nå, det är tanken som räknas. Jag känner stöttningen. Men det hjälper inte om okända karlar travar in på jobbet och går på mina arbetskamrater som jag ska jobba kvar med.

Men jag förstår verkligen inte! Småbarn kanske i sandlådan rycker varandra i håret, men vuxna människor som går fram till någon och bara rycker i skägget? Jag blir arg. Jag säger ifrån. Ändå fortsätter det. Jag ser ingen lösning på problemet. Att raka sig är inget alternativ. Det ska man inte behöva göra heller.

Så vilka är det som drar mig i skägget? Den enda gemensamma nämnare är att det är kvinnor +50 år.

Om nu detta var det negativa. Vilken positiva respons får jag? Den kommer enbart från andra karlar. Så gott som alla karlar jag möter säger något positivt om mitt skägg, även om vi aldrig pratat tidigare med varandra. De är nyfikna och avundsjuka. De vill veta allt! På min arbetsplats är vi cirka 80 karlar (och 200 kvinnor), varav vi är 3 som har skägg. Men det är bara jag som har ett riktigt skägg (över 4 cm långt) med mina 20 cm. Karlar blir överlyckliga när de ser mitt skägg. På riktigt. De rodnar och nästan dreglar. De berättar om sina skäggdrömmar och varför de inte kan skaffa skägg. Omständigheterna beror oftast på att de inte vet hur de praktiskt ska gå tillväga (skäggvård), eller då arbetet ”inte tillåter”. Självklart får man ha skägg! Det är på intet sätt olagligt att vara naturlig. Att raka sig är onaturligt och ett modernt påfund. Nej, anledningen till att de ”inte får” beror på att de antingen vill se vårdade ut utifrån sin chefsposition (skägg ser emellanåt för jäkligt ut innan det vuxit ut och det tar tid, typ ett halvår), eller så befinner man sig i vårdande miljöer (t.ex. operationssalar) där de av hygienskäl skulle behöva stå med skäggskydd åtta timmar per dag. Det blir varmt att ha skäggskydd, väldigt instängt. Så…

…jag har upptäckt att vissa karlar som jag bara träffat sporadiskt genom åren på jobbet, plötsligt har ärenden till där jag sitter. De söker upp mig av en anledning – få prata om och beundra mitt skägg. Utan att rycka i det. Inte ens på uppmaning skulle de gå fram för att försiktigt känna på mitt skägg. Det där med spärrar. Kanske karlar tycker det är sexuellt laddat att ta på en annan mans skägg. Varför kvinnor saknar spärr vet jag inte, det har inga sexuella undertoner. Irritation? Skämt överstyr? Kan inte relatera till skägg?

Så hur är det när jag träffar män och kvinnor utanför jobbet? Där förekommer bara en typ av reaktion. Karlar med skägg som möts tar ögonkontakt, ler, nickar beundrande, och går vidare. Skägg förbrödrar. Även om jag råkar illa ut fysiskt, så har vi det gemensamma att vi får utstå glåpord från mindre begåvade personer.

2016-09-29-19-07-20

||||| 0 I Like It! |||||