Action man

Nio dagar senare. Wow?

Senare på kvällen när jag skrev förra inlägget, så hände det. Vår amerikanske president (inte Obama eller Trump) valde att inkludera mig i den internationella skäggklubben. Men nu väntar jag på att svenska lokalavdelningen ska fånga upp mig så jag blir medlem. Det borde redan ha hänt, men man vet aldrig när eller hur det inträffar.

I torsdags skulle jag få fönsterputs. En gång på våren en gång på hösten. I våras bara uteblev de. Det gjorde de också denna gång och jag bara lämnar en massa meddelande, får ingen ersättning ekonomiskt, får inga svar, får inga ursäkter och får absolut inte några fönster putsade.

Flärdtjänsten är lika hopplös. Den behöver jag inte ens gå in på.

I dag ringde det på jobbtelefonen. Jo, om jag kunde komma i dag till ögonsjukvården, för de hade fått en akutremiss i juni 2014 och nu hade de läkare denna vecka. Jag hoppade in i bil (också ett helvete, flärdtjänst vägrade boka och sjukresa knorrade och fick fråga sina chefer om det var okej – problemet är att man anser att jag inte kan vara personal på sjukhus som åker till annat sjukhus som patient, och man får inte ringa om akutbil inom en timme då de vill ha minst två timmar på sig att säga till en taxi som står utanför på jobbet att köra mig till det andra sjukhuset fem minuter iväg).

Kontentan är att jag har ordentliga ögonproblem som inte går att åtgärda då de uppstått för nästan 20 år sedan och det är ingen akut aktivitet, vilket ändå inte hade gått att åtgärda. Att det blivit sämre nu beror på att skadorna som är permanenta upplevs som värre när också åldersförändringarna börjar tillkomma. Mina synnerver är som en 90-årings, bara gilla läget och ha bra kvalitet på glasögon. Att ögonreflexer blivit långsammare beror också på allt detta. Men slutsatsen blev ”du är gammal”. Tack?

I natt kommer jag nog kräkas vilket jag gör när jag har ångest. Jag har ångest. I morgon ska säng och soffa hämtas av second hand, men chauffören är den som bestämmer om de tar det eller åker igen. Jag bara måste få bort det, för annars vägrar Mio leverera i övermorgon. Vet inte hur jag ska lösa det om inte allt klaffar.

Tråkigast är att jag i över ett dygn ska vara utan säng och soffa. Var ska jag sova? Var ska jag sitta? Jag ska inte till jobbet heller, utan ska jobba hemifrån. Ångest.

Och på lördag jobbar jag extra för att få ihop timmar efter dagens ögonläkarbesök och nästa veckas neurologbesök. Jag är så inbokad att jag inte hinner jobba, eller rättare sagt, vara på jobbet. Tjohej!